De försökte hela tiden säga det till mig, från dag ett, men jag försvarade dig, varje gång. Sa att de inte kände dig som jag gjorde. Du var inte så som de sa. Men de hade rätt, jag hade fel.
Trodde du var min vän, trodde du skulle finnas där. Som vänner gör. Men istället valde du att trycka ner mig ännu mer, fick det kanske dig att känna dig bättre än mig?
Jag förlät dig gång på gång, för du var ju min vän. De sa att jag inte borde gjort det, men jag gjorde det, det var ju bara ett misstag. Men det blev ganska många misstag längs vägen, eller hur?
Jag trodde inte att någon man kallar sin vän, medvetet skulle välja att såra en så mycket, men verkligheten var ju att du var egentligen aldrig min vän, på det sättet jag trodde och hoppades, du brydde dig inte, jag förstod det bara inte då.
När jag behövde dig som mest valde du att sätta kniven i ryggen på mig så fort jag vände mig om, och du fortsatte vrida den några extra varv, för säkerhets skull, tills jag inte längre orkade. Inte längre orkade skjuta undan sanningen. Jag insåg vad de hela tiden hade pratat om.
Varför hade jag inte sett det tidigare?
Dina sista ord ekar fortfarande i mitt huvud, hur kunde du säga så? Fast med facit i hand, nu vet jag ju, så är det kanske inte så konstigt. Du är den du är. Jag borde ha lyssnat på dem för längesen, för de hade ju rätt. Hela tiden.
Vänner har man inte, vänner förtjänar man. Och du förtjänade inte mig.
Det var vad de sa. Jag lyssnade inte, men nu vet jag att det var rätt.
De hade rätt, jag hade fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar