Du måste se den! Den är så bra, du måste se den. Hon tjatade sig blå över att jag skulle se filmen som bara var så bra. Jag var bara tvungen.
Men de va ju inte riktigt min typ av film, kärleksfilmer brukar inte ligga så högt på min lista, men okej, jag ska väl se den. Så småningom.
Filmen hon pratade om var "A walk to remember".
Efter mycket tjatande så gav jag med mig. Nu måste jag ju se den.
Tryckte ner mig i soffan, lite lätt skeptisk å satte på filmen.
Och halvvägs in i filmen hände det. Jag grät, och som jag grät. Varför gör man så? Eller man och man. Jag gör så. Grinar till filmer. Det är ju inte på riktigt! Historien är påhittad. De är skådespelare. Jag vet ju det. Ändå sitter jag där och gråter som ett litet barn, som om det vore på riktigt.
Som om det hände mig.
I vanliga fall brukar de komma nån liten tår bara, som man diskret försöker dölja med en väl tajmad gäsp eller liknande, men i detta fall grät jag. Ordentligt! Hade inte kunnat dölja det även om jag gäspat konstant.
Det var nog tur att jag valde att titta på den i min ensamhet.
Ska de vara en bra film? Som gör en helt förstörd. Var väl mer eller mindre förstörd en timme efter att filmen var slut.
Konstigt, men jag måste ändå hålla med om att den var riktigt bra, trots (eller ska jag kanske säga tack vare) gråtandet!
Och förresten, var hittar man en sån kille?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar