Vem kan man lita på egentligen?

Jag offrade mycket för dig. För mycket. Till och med min familj.
Ställde upp för dig. Varje gång.
Men när jag för en gångs skull behövde dig, spottade du mig i ansiktet
och vände mig ryggen.

Jag kände mig utnyttjad. Dum. Korkad.
Hur kunde jag tro att du var en av dem som skulle finnas där?
Naivt av mig.

Det tråkiga är att du tog med dig nåt från mig.
Konsten att lita på folk. Har svårt för det just nu. Tyvärr.
Vem kan man lita på? Vem vill mig väl och vem vill mig illa?
Jag hoppas och tror jag vet.

Men samtidigt trodde jag ju till 100% att du aldrig skulle göra mig illa.
Och det gjorde du. När chansen gavs till dig.
Utan att blinka. Utan att ångra dig.

Jag vill inte tvivla på folk runt i kring mig, men hur ska jag kunna låta bli?

Vet, det var längesen nu. Borde ha glömt och gått vidare.
Men jag förstår det inte riktigt. Därför kan jag inte riktigt släppa det. Än.

Var det ett spel, en lek för dig?
Var jag en leksak som du lätt kunde byta ut?
Det svaret får jag väl aldrig, men jag kommer alltid att undra.

Jag försöker lägga det bakom mig. Jag vill lägga det bakom mig.
Jag klättrar långsamt uppåt, tar mig upp ur min ravin.
Och en dag är jag där. På toppen. Starkare än någonsin.