Vissa människor upphör aldrig att förvåna. Så är det. De är som de är helt enkelt.
Till slut trillade tydligen poletten ner även hos dig. Kan ju bara gratulera. Synd bara att det tog så lång tid att det hann förstöra allt. Men jag hoppas du förstår nu och att du kanske till och med lärde dig nånting utav det. Så kanske det åtminstone kom något gott ur det.
Du fortsatte hävda att du vill vara min vän, och jag trodde dig faktiskt för ett tag där och övervägde för en stund att släppa in dig i mitt liv igen.
Tills jag förstod vad du menade med vän. Insåg att jag behövde inte ens överväga det eftersom det var inte så du menade.
Tydligen är våran uppfattning om vänskap ganska ordentligt olika. Med din uppfattning av vänskap så förstår jag inte riktigt vad vitsen är.
Klart jag kan heja på dig på stan, om det är det du vill, hejar på ganska mycket folk när jag går på stan, men det är inte vänskap för mig att man hejar på varann då och då.
I min värld och förmodligen de flesta andras världar också, är en vän någon som finns där, som ställer upp och som tycker om en. Någon man kan både skratta och gråta med. Någon man kan sitta bredvid utan att säga något och ändå förstår man precis vad den andre tänker. Någon som kan rycka upp en en dålig dag och förvandla det till en helkul kväll.
När allt det är ömsesidigt.
Det är vänskap för mig.
Och där har du kanske skillnaden mellan dig och mig.
Det var kanske därför det slutade som det gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar