Jag jobbar i butik. I fotobutik. Som ung tjej ger man tydligen inget förtroende för många människor när man jobbar med någon form att teknik. Och det är tydligen helt okej att förolämpa mig genom att öppet ifrågasätta min kompetens.
Jag har jobbat i samma butik i tio år, varav hälften av den tiden som butiks-chef. Så jag kan i princip allt och klarar att sköta butiken på egen hand.
Trots detta vill många hellre prata med praktikanten (som varit här i fem minuter) för han är ju kille. Folk tror tydligen att jag - som tjej - på sin höjd, kan ta betalt i kassan och annars bara stå och se glad ut.
Jag jobbar ihop med min far, M, som äger butiken. Vi har inga speciella ansvarsområden utan vi ansvarar för allt tillsammans. Och för tillfället jobbar även min bror T här för att hjälpa oss över semestern bara. Han är jätteduktig, menar inget annat, men av naturliga skäl kan han inte allt, eftersom han bara jobbat under korta perioder lite då och då.
Detta är vad jag får stå ut med, dagligen (dessa händelser är från igår och idag):
HÄNDELSE 1 (telefonsamtal):
Säljare: Hej, jag heter .... och jag söker den som är labb-ansvarig.
Jag: Ja då går det bra att prata med mig.
Säljaren: Nja, alltså jag söker nog M eller T...
Jag: M är på semester, men du kan prata med mig!
Säljaren: Näe men jag kan väl prata med T då?
Jag: Okej, lycka till! (så sträcker jag över luren till T)
För T förklarar han att han säljer papper och kemi, men T kan ju inte göra något annat än att be honom återkomma nästa vecka när M är tillbaka från semestern.
HÄNDELSE 2:
Igår kom en man in och stegade rakt fram till mig och T (vi satt bredvid varandra). Han tittar inte ens på mig utan ser rakt på på T och frågar:
"Jag söker en paraplyblixt, har ni någon man får låna?" T ser ut som ett frågetecken då han inte ens vet vad det är för något och vänder sig mot mig. Mannen släpper fortfarande inte T med blicken och till slut tvingas jag svara, trots att det inte var jag som fick frågan.
HÄNDELSE 3:
En kvinna var inne och hämtade bilder. När jag lämnar tillbaka hennes växel vänder hon sig mot T som står (med ryggen emot oss) en bit bort och börjar ställa en fråga. Nu surnar jag till och frågar om det möjligtvis inte går bra att fråga MIG som står mittemot henne. Då säger hon: "Men det är en SVÅR fråga, det är bättre att HAN svarar". "FÖRSÖK med mig" sa jag ilsket. Och givetvis kunde jag svara på hennes fråga.
Att folk inte skäms? Man kan väl åtminstone ge mig en chans att visa att jag kan mitt jobb.
Nu känner jag för att trycka en T-shirt där det står "Jag KAN! Faktiskt!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar