Inte så tokig...ÄN!

Trodde på fullt allvar att det skulle kännas mer okej att springa runt och prata med mig själv (hemma alltså, inte annars, vad trodde du? om jag börjar göra det offenligt - lås in mig snälla!) när jag skaffade katt. Men nej. För nu pratar jag mer än någonsin. Visserligen "pratar" jag med katten. Men om det är så mycket bättre än att prata med sig själv kan ju diskuteras. Mina grannar måste ju tro att jag är galen som så gott som hela tiden för någon slags en-mans-diskussion. Dessutom är den i en sån barnslig tonart (som man bara använder när man pratar med barn eller djur). Undrar om det är läge att informera grannarna att jag skaffat katt? Hm...