Ett pass på Friskis.

Jag besitter två egenskaper som kan vara både till min fördel och till min nackdel när jag tränar. Stolthet och envishet.

Var tidigare idag och tränade ett pass på Friskis.
Var lite nervös för det då jag har kondis som en pensionär. Har inte tränat ordentligt på sex-sju år.
När jag kom dit skannade jag av övriga motionärer som skulle på passet. Jag såg Tant 60 år, Gubbe 70 år och några ordentligt runda personer. Och jag fick genast känslan att det här klarar jag nog.

Jag hade Gubbe 70 år bredvid mig under nästan hela passet.
Och han såg oförskämt pigg ut den jäveln. Värst av allt - han sprang om mig under uppvärmingen. Jävlar i min lilla låda, då brann det till i huvudet på mig. Och jag tog fart och sprang om honom. Jag var bara tvungen. Efter det var jag nära att kräkas.

Och som han hängde med i övningarna. Jag kände mig som en stor sopa, med noll kroppskontroll, som lärde mig rörelserna lagom till det var dags att byta. Fan, det är ju skitsvårt att kontrollera BÅDE armar och ben samtidigt. Så fort jag la till armarna slutade ju benen att fungera. Men gubben hade full kontroll på lemmarna minsann. Gubb-jävel!!

På slutet var jag så sjukt trött.
Benen var som gelé och det svartnade nästan för ögonen.
Hurtbullen i mitten skrek: “Sista låten – ta i nu”.
Och jag tänkte: “Näee, jag lägger mig ner och dör istället”
Men så tittade jag på gubben. Han såg inte ens trött ut. Och jag tänkte: “Aldrig. Aldrig att jag ger mig före han. NO WAY.”

Och jag kämpade mig igenom hela passet.
Under avslappningsmomentet i slutet låg jag på golvet och tänkte för mig själv: “Shit, jag överlevde.”

Jag sprang säkert 100 meter. TVÅ GÅNGER.
Det är ett rekord i sig.