Korten på bordet…

Det här var väl från början inte tänkt att publiceras. Tänkte bara skriva av mig lite. Men så tänkte jag att för en sån envis och stolt människa som mig, som har fruktansvärt svårt för att prata om sånt här kanske det är lika bra att jag talar om vad som händer med mig just nu. För jag känner att jag ändå inte kan hålla masken så länge till.

Jag mår inget vidare just nu. Självförtroendet och självkänslan är kört i botten. Jag är stressad och känner mig misslyckad som människa.

Oftast kraschar jag på helgerna. Det är väl då jag har mest tid att tänka och dessutom känner jag väl mest press på mig då. Man ska vara social, glad och trevlig. Det är väl det sista jag känner mig som just nu.

Jag skulle gått ut ikväll med några tjejkompisar. Men när jag ska börja göra mig i ordning kommer paniken. Hjärtat rusar, jag får svårt att andas och det brinner i huvudet på mig.
Och jag gråter… hejdlöst.

Oavsett hur mycket jag fixar mig, eller vad jag sätter på mig, tycker jag att jag ser för jävlig ut. Fet, ful och äcklig. Det är vad jag ser när jag tittar mig i spegeln. Det spelar ingen roll vad folk säger, det är min bild av mig själv just nu. Så som de senaste veckorna slutar det med att jag skiter i allt och låser in mig.

Av någon anledning har jag också börjat tvivla på att folk faktiskt vill umgås med mig. Kanske det har kommit dessa veckor när jag låst in mig. Inte som i att jag tror att folk tycker illa om mig, det tror jag inte. Utan som i att jag kvittar. Ingen märker om jag inte dyker upp.
Vet att det förmodligen är överdrivet av mig men tankarna finns där och när det börjar kan jag inte stoppa det. 

Min åldernoja som jag brukar skämta om är väl inte alltid på skämt. Har på allvar börjat känna panik över att jag är 26 år, singel och utan plan för livet. Jag vill inte vara singel, men p.g.a. dåliga erfarenheter vågar jag heller inte träffa någon. Har sista åren blivit så dåligt behandlad av killar att jag totalt tappat mitt självförtroende vad gäller den biten. Jag tror att alla killar bara driver med mig och skrattar bakom mig rygg. Har så himla svårt att se att jag ska kunna släppa någon inpå livet.
Nu har jag svårt att ens gå fram och ge en “hälsnings-kram” till någon av rädsla för att personen ska tycka att jag är “en sån där som tror nåt”.

Jag är stressad över min ekonomi. De sista månaderna har jag legat efter och får hela tiden bakslag. Jag klarar mig, det är inte det. Men pengarna räcker aldrig till sånt jag vill. Inbillar mig att om jag kan köpa mig massa kläder och skor och allt vad det nu är, så kanske jag mår lite bättre. Och när jag inte har råd blir jag stressad.
Egentligen bottnar ju allt i mitt dåliga självförtroende inser jag nu.  

Jag vill vara fröken perfekt. Jag städar som en galning. Trots att jag på sista tiden stängt folk ute och inte haft någon här. Jag städar – för ingen. Vilket får mig att känna mig ännu mer patetisk.

Jag känner en jävla träningshysteri. Jag vill träna hela tiden. Jag vill ner i vikt. För mitt självförtroendes skull. Ytterligare en stressfaktor som gör att jag har svårt att sitta still när jag är ledig.

Allt detta har jag dragits med ganska länge. Men så har det lagts till ytterligare en grej på slutet. Mitt finger. Kanske inte verkar som en stor grej, men min läkare verkar vara inne på att det är något reumatiskt. Vilket skrämmer mig något kopiöst. När jag berättar säger alla “Åh, nej stackars” vilket ytterligare bekräftar att det inte är något roligt. Och jag läste på Sjukvårdsupplysningen att “de flesta har svårt att klara vardagen”. Även om ingen vet varför jag har ont är det ju svårt att inte tro det värsta.

En stor anledning till att jag har så svårt att ta mig ur det här är att jag inte riktigt vet vem jag ska prata med. Det finns 3 grupper i mitt liv.

• De som jag inte vill berätta för, för de tror att jag har ett så roligt liv, och dessutom har de själva ett perfekt livet (i mina ögon) och det skulle kännas som ett sånt jävla misslyckande om jag erkände för dem att jag faktiskt mår dåligt.
• De som jag av olika anledningar inte vill oroa i onödan.
• De som jag velat och försökt prata med, men som av olika anledningar inte verkar vilja/orka lyssna. Inte av illvilja kanske, jag har trots allt tjatat om de här ganska länge nu och dessa personer tycker kanske helt enkelt bara tycker att jag ska skärpa mig.

Och så finns det I förstås. En av få som verkligen tagit sig tid att  lyssna och förstått hur jag mår. Eftersom jag inte riktigt förväntade mig det blir jag ännu mer tacksam. TACK!

Nu vet ni, men det sista jag vill är att ni ska börja dalta med mig för att jag “outat” hur jag mår.
Ska försöka ta mig samman – detta är absolut sista helgen jag sitter hemma och tycker synd om mig själv.