Konstig hjälp

Tidigare idag var jag och köpte ett par nya träningsskor i en sportbutik i stan. Jag hade gått runt och kollat lite innan jag bestämde mig för just de här skorna. Det skulle bara provas ut rätt storlek.

Försökte hitta någon personal som kunde hjälpa mig att ta fram rätt storlek från lagret. Alla upptagna. Utom en liten tanig kille som står lite längre bort och trycker bakom en datorskärm. Uppenbarligen en praktikant. Men jag chansar och går fram till honom. Ser hur han hukar sig bakom skärmen, i ett försök att bli osynlig.

Jag frågar honom om han kan plocka fram ett par 37:or, vilket han efter lite tvekan gör. Jag tackar och går för att prova skorna.

Hittar en ledig stol och är precis på väg att sätta mig när jag ser att praktikanten står alldeles bakom mig med händerna bakom ryggen.
”Hur fan… följde han efter mig?” tänker jag, men säger inget.
Börjar prova skorna, killen står fortfarande kvar, utan att säga något.

Så mumlar han något, totalt ohörbart.
”Förlåt?” säger jag.
”Eh… eh…äsch, näe det var inget” säger han tyst, skrattar till och är nästan på väg att gå, men av någon anledning hejdar han sig.
”Ja, men dem här blir ju jättebra” säger jag, syftar på skorna och hoppas att det ska få honom att gå.
Men han står bara kvar och tittar på mig.
”Dem här tar jag…” fortsätter jag. Nu måste han väl gå. Men han står där, alldeles orörlig, knäpptyst och tittar på mig.
Jag kränger av mig skorna och stoppar tillbaka dem i kartongen.
När jag stänger locket på kartongen säger han plötsligt:
”Hejdå”, gör helt om, stoppar händerna i fickorna och kilar iväg.

Jag sitter kvar och funderar över vad som just hände.