I kön på mataffären

Lååång kö. Hatar att stå i kö.
Framför mig står tre tuggummi-tuggande fjortisar (herregud, skrev ungdomar först, blev tvungen att rätta mig själv). En av tjejerna blänger på mig. Jag trött, hungrig och irriterad vill gå fram och ge snorungen en lavett. Men jag sansar mig och låter bli.

Bakom mig står en dryg jävel och pratar i mobiltelefon på fjollig stockholmska.
Dryg: ”Näe, asså, här har det snöat ganska mycket va, så det tar nog en vecka till innan snön e borta”.
Jag (tänker): “Snön är borta för längesen. Sluta ljug din jävel.”
Dryg: “Aah, vettu, jag tjacka en sån där luftpicka, men det va inte så populärt hos kärring där hemma vettu…”
Jag (tänker): “Önskar jag hade en luftpicka nu…”

Framför mig står fortfarande fyra långsamma personer. Upptäcker en ur personalen som står i självutcheckningen – utan ett skit att göra. Kan inte hon engagera sig i de långa köerna?

Jodå, det gör hon. Längst bak i kön ställer sig en pappa med sin lilla son. Sonen har en tidning i handen.
Personalen: “Nämen har du bara det där… kom här så kan du få betala hos mig.”
Jag (tänker igen): ”Men va fan JAG då? Jag har ju BARA tio saker!? Och jag har stått här jävligt länge nu.”

Hon tar betalt av pappan med son och återgår till det hon gjorde – ingenting. Jag blir argare och argare. Men står snällt kvar. Tyst och artigt. När det blir min tur – efter en evighet – hör jag hur den sysslolösa personalen ropa efter en tjej som precis ställt sig längst bak i kön.

Personalen: “Du har ju bara en liten korg. Du kan få betala här hos mig”.

Så ser jag. Hon har en korg fylld till bredden med grejer.
JAG KOKAR!
Jag hade också en korg. En lika LITEN. Med lite grejer i botten.
Varför fick inte jag komma till henne?

Jag var så *visar med fingrarna* nära att gå fram och säga något riktigt, riktigt elakt till den kvinnan. Men det var så mycket folk så jag vågade inte. Ville inte göra en scen. Jävla chicken.