För några år sedan var jag i Vietnam. Vi flög inrikes några gånger och vid en av flygningarna fick jag sitta åtskiljt från mitt sällskap.
Vi har precis lyft och är på väg upp i luften.
Plötsligt hör jag: PLOPP!
Ljudet kommer inte från flygplanet.
Det kommer från mig, från mitt huvud. Från precis bakom mitt ena ögonbryn och det börjar värka på ett mycket obehagligt sätt.
VAD I HELVETE VAR DET?
Vad fan var det som ploppade?
Var det ett blodkärl?
Tänk om det var ett blodkärl?
Jag tittar mig runt i kring, ser bara för mig okända människor. Försöker se om någon tittar konstigt på mig, om min skräck syns.
Det värker fortfarande bakom ögonbrynet, på samma ställe som ploppet kom ifrån.
Håller jag på att få en hjärnblödning?
Håller jag på och dö?
Vad är det som händer?
Jag håller handen över ögonbrynet. Nyper lite för att få värken att försvinna. Petar, trycker, kliar. Inget hjälper.
Blundar och önskar att det ska försvinna.
Ploppet kan ju inte ha varit bra…
Jag måste kanske berätta det här för någon.
Herregud, jag kanske sitter här och dööör?
Sen lika plötsligt som det kom försvann det.
Jag känner efter, men nej, det är borta.
Mina tio minuter med döds-ångest är över.
Och jag pustar ut.
söndag, mars 15, 2009
Oroväckade plopp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
pop-ljud inifrån huvudet kan INTE vara nyttigt . Men visst är det konstigt att man tror att man ska dö, men samtidigt vill man inte skapa en scen. Artig in i döden
Nej, det skulle jag aldrig göra. Drama är inte min grej.
Fast om jag hade dött hade jag ångrat mig att jag inte sa till.
Skicka en kommentar