Misslyckad dejt

För ganska många år sedan blev jag utbjuden av en kille som jag inte kände till mer än till namnet och att vi hade gått på samma skola. DÅ var han ju poppis bland tjejerna så varför inte? Han ville bjuda mig på middag. Och jag sa ja.

Vi sätter oss på restaurangen.
Och jag ångrar mig svårt när vi börjar prata.
Vill gå därifrån redan innan vi fått in maten.
Människan är så tråkig. Urtråkig!!
Jag kan inte ens låtsas vara intresserad av det han säger.
Långa pinsamma tystnader blandas med nödlösningar som
“Jaha…vad sysslar du med då?”

Jag beställer in vinglas efter vinglas. För att uthärda kvällen.
Skickar en hel drös med meddelanden till mina kompisar:
”Jag dööör”, “Vad fan har jag gett min in på” och “Hjääälp mig”.

Och från ingenstans säger han:
”Ja, du vet det var ju jag som tog hit hip hop-kulturen. Det var ju jag som började måla och allt det där.”
Say whaaat? Han sa det med sådan övertygelse att han förmodligen trodde att det var sant själv.

Vi bestämmer oss för att gå och begär in notan.
Den var på… ta-ta-ta taaa… 1200 kronor!!
Han hade visserligen sagt före att han skulle betala, men jag insåg att mitt ivriga vindrickande hade gjort det lite dyrare än vad han räknat med. Erbjöd mig att betala. Självklart.
Men han hade ju lovat och ville bestämt betala även om jag såg att det sved otroligt för honom.

Jag börjar jaga taxi. Inser att jag är onykter. Full. Som fan.
Han frågar vart jag ska och vi kommer fram till att han bor på gatan bredvid mig. Och vi bestämmer oss för att dela taxi. Fantastiskt. Jag får spendera ytterligare lite tid med denna urtråkiga människa.

Taxin stannar mitt i mellan våra hem, så vi ska få gå lika långt.
Han erbjuder sig att följa med mig, jag säger att det behöver han inte alls det. Men han insisterar och vad fan säger man. Han hade trots allt precis bjudit mig på mat och dricka för 1200 spänn.
När vi är nästan framme stannar vi utanför en lekpark. Ska precis säga hejdå när han frågar: “Får jag kyssa dig?”
Jag svarar, lite för snabbt: “NEJ!” men ser han ledsna uttryck och fortsätter: “…för jag ska gunga! Ja det ska jag. Jag ska gunga!”

Och som jag gungar.
Gungar förmodligen i en halvtimme medan människan står och kollar på. Vi säger nog inte ens så mycket. Men så bestämmer jag mig för att han måste ha glömt sin tidigare fråga och slutar gunga.

Han: “Får jag kyssa dig nu då?”
Jag: “Näe, det får du inte.”
Han: “Varför inte?”
Jag: “Måste jag verkligen motivera det?”
Han: “Var jag för på?”
Jag: “Näe, det var inte det…”
Han: “Vad var det då?”
Jag: “Jag vet inte…”
Tystnad.
Han: “Du vill inte följa med hem till mig på en kaffe då?”
Jag: “Näe, jag tror det räcker för ikväll.”
Han: “Okej, men jag ringer dig imorrn då?”
Jag: “Okej. God natt!”

Behöver jag säga att jag inte svarade när han ringde?