Varför man aldrig ska säga aldrig

Ikväll fick jag skjuts hem från jobbet. Då jag ändå skulle handla bad jag pappa att släppa mig vid affären istället. Har inte alls långt att gå, det är i princip bara en rondell mellan affären och mitt hus.

Innan jag stänger bildörren slänger jag ur mig lite på skoj:
”Tur det inte regnar, annars hade jag fan bett dig vänta och skjutsa hem mig.”

Han åker och jag går in i affären. Inser snabbt att de har inget av det jag ska ha. Handlar jordgubbar och går mot utgången.
Går och läser på mitt jordgubbspaket och märker inte förrän jag tagit ett steg utanför dörrarna…

Det fullkomligen öser ner. Det är som att möta en vägg med vatten.
Jag ställer mig under tak och ringer fnissande upp pappa.

Pappa: Ja?
Jag: Haha… va fan är det här?
Pappa: Ska jag hämta dig? Hehe…
Jag: Ja, va fan skulle jag säga så där för?
Pappa: Ja, jag sitter kvar i bilen, det går ju inte att gå ut…
Jag: Ja!! Nu slutar det. Skönt. Nu går jag.
Pappa: Okej. Här regnar det fortfarande. Hej då.
Jag: Hej då.

Och så går jag.
Halvvägs hem öppnas himlen igen och jag blir dyblöt.
Väder-helvete.