Är jag på riktigt?

Guess what!
Jag har inte urinvägsinfektion.
Jag är tydligen bara inbillningssjuk.

Läkaren: Jaha, du får berätta.
Jag: Jag kissar, hela tiden känns det som. Jag måste gå ungefär en gång i timmen. Det kommer bara småskvättar. Och det har varit så sen i fredags.
Läkaren: Svider det?
Jag: Njae, mer att jag känner mig konstant kissnödig.
Läkaren: Feber?
Jag: Nä. Eller jag vet inte. Jag brukar inte känna av feber och jag har ingen termometer.
Läkaren: Ont i magen/ryggen?
Jag: Jag har ont här (visar på magen). En ganska vass och tydlig smärta. I ryggen har jag inte känt något bortsett från mitt vanliga ryggont. Men jag har varit orolig att det ska gå upp i njurarna…
Läkaren: Jaha… för du har inte urinvägsinfektion.
Jag: Va?

(Om hon visste varför ställde hon alla frågor som om jag hade det? Ville hon “sätta dit” mig?)

Läkaren: Nej, alla prover är bra.
Jag: Jaha... jag var helt säker.
Läkaren: Nej, kolla här. (Visar mig en massa obegripliga förkortningar på skärmen.) Du har inte urinvägsinfektion.
Jag: Vad har jag då?
Läkaren: Inget.
Jag: Va?
Läkaren: Det går nog över. Men jag kan skriva ut antibiotika så kan du hämta ut det om du vill.
Jag: Varför ska jag göra det? Det är ju inget fel säger du ju?
Läkaren: Nej, det har du rätt i. Men jag skriver ut receptet i allafall.
Jag: Jaha… okej. Tack då. Tror jag.

Fick svaret på magnetröntgen också.
Inte där heller hittade de något fel.
Så jag är har tydligen inbillningsont också.

Jag hatar alla människor som verkar tro att jag bara hittar på eller överdriver. Jag hatar att de säger att det går över.
DET GÖR DET INTE!

Jag struntar faktiskt fullständigt i exakt vad som är fel.
Om någon bara kunde fixa mig så jag slipper ha ont så vore jag nöjd.

Nej, nu bäddar jag ner mig och skiter i allt och alla för resten av den här dagen.