På tal om barndomsminnen…

När vi var små hittade vi några hjälplösa (inbillade vi oss att de var i allafall) fågelungar. Vi bestämde oss för att “hjälpa” dem.
Så vi tog hem dem och stoppade dem i en fågelbur. Vi var fyra barn och det var fyra fågelungar så vi bestämde oss för varsin favorit.

Min var den tjockaste fågeln. Jag fick den brillianta idén att den skulle få hälsa på vår katt, Gustav.

Jag håller fågeln framför nosen på katten så han får lukta ordentligt.
Och jajamen, fågeln försvinner rätt in i gapet på katten. Jag blir hysterisk och skriker och lyckas skrämma katten till att spotta ut fågeln. En liten fågel som numera är full med hål.

Vi bestämmer oss, i samråd med föräldrarna, att fågeln måste avlivas. Min fågel.

Det här ger mig fortfarande ångest.
Varför var jag så dum och mer eller mindre gav fågeln till katten?
Vad hade jag förväntat mig, att de skulle bli polare?

Förlåt fågeln.
Jag var bara ett litet barn och tydligen lite korkad.
Förlåt.