The easy way out

Skönt att gymma. Det är en alldeles lagom tid att gå dit.
Man får vara nästan helt själv.

Framför mig satt en kille i 30-årsåldern. Ganska kort och med överarmar som såg ut att explodera vilken sekund som helst.
Han tränade rätt roligt. Han sprang runt mellan maskinerna, tog maxvikten och gjorde några få repetitioner samtidigt som han stönade galet högt. Och sen skyndade han till nästa maskin.
Han såg ut som en fel-dimensionerad ipren-man på speed.



I brist på annat observerade jag honom under tiden jag tränade. Givetvis upptäckte han det. Så han vänder sig mot mig och ger mig något slags blinkning som jag låtsas att inte se. Jag vänder bort huvudet och då reser han sig, skyndar sig bort till mig.
”Kan vi dela på den maskinen? Vi kör vartannat?”

Jag ser mig omkring. I princip varenda jävla maskin är ledig.
Bland annat en exakt likadan som den jag använder. Ville säga:
”Eh… NEJ! Kan jag få träna ifred? Du kan väl ta vilken annan maskin som helst och utöva ditt patetiska högljudda pumpande på?”

Istället sa jag: “Jag är klar nu, du kan ta den.”
Och gick därifrån.