Mamma har alltid rätt

Igår gick jag hem från raggarbilarna i stan.
Det är en promenad på ca 20 minuter.
När jag började gå kände jag att jag var lite kissnödig.
Inte så farligt, men jag kanske ska gå tillbaka och kissa först?
Äh, va fan, jag har ju inte så långt. Om inte annat kanske det kan få mig att gå snabbare hem.

Så jävla smart gjort.
Efter ca fem minuter börjar jag bli påtagligt kissnödig.
Möter en bekant, men jag har inte alls tid att prata.
Säger snabbt “Hej” utan att sakta ner farten.

Går förbi flera lämpliga buskage men tycker att jag är för nära centrum. Lite längre fram finns en park. Jag kan nog hålla mig dit.
Så jag tar ännu ett dåligt beslut och fortsätter.
Jag är nu krisigt kissnödig och börjar bli orolig över om jag kommer klara min prövning.

Kommer fram till parken. PANIK!!!! De har rensat upp i parken så det går inte att sätta sig någonstans utan att vara fullt synlig från de som bor runt parken. Och de sista fem minutrarna hem består av villaområden och om jag inte vill sätta mig i någons trädgård är jag så illa tvungen att hålla hem resten av vägen.
Jag börjar på riktigt överväga att ge upp. Att bara släppa efter.

Fortsätter gå. Tvingas gå med benen tätt ihop. Min urinblåsa värker och njurarna skriker: “Kissa för helvete människa!!”
Inser att jag ska upp för tre trappor när jag kommer hem. Det kommer jag aldrig klara. Det går bara inte. Men så minns jag.
I källaren på mitt hus finns en toalett. Den kan jag nå.

Kommer till huset. Tänker: “Jag är inte kissnödig. Jag är avslappnad. Jag är inte kissnödig.” i ett försök att peppa mig själv de sista stegen. Stapplar ihopkrupen, men benen klistrade mot varandra, genom källardörren och mot toaletten.

I samma ögonblick som jag sätter mig tappar jag kontrollen.
Jag klarade det. Precis. Hade jag kommit en sekund senare hade det gått åt skogen. Eller det hade åtminstone blivit blött i byxorna.

Nästa gång ska jag lyssna på mamma.
Kom ihåg att kissa före. För säkerhets skull.