Taskig tajming

Jag var ute på en promenad i regnet. Ser en kvinna, runt 50 år, på väg mot mig. Hon var ute och gick med sin lilla hund, hade varken regnkläder eller paraply och var alldeles dyngsur.

Jag ville säga något. För jag tyckte synd om henne och jag ville visa mitt medkännande. Har en mindre diskussion i mitt huvud medan vi kommer allt närmare varandra och bestämmer mig till slut för att jag inte måste prata med allt och alla. Vissa människor kan faktiskt uppfatta en som konstig.

Men i sista stund ändrar jag mig av någon anledning och säger ett halvhögt “Stackars”. Problemet är att när jag väl klämde ur mig det var det försent. Kvinnan har redan passerat och är nu en meter bakom mig.

Det är ju jävligt konstigt däremot.
Att prata rakt ut i luften.
Att kommentera andra människors öde högt för sig själv.

Det var inte med flit, jag fick en mindre kortslutning i huvudet. Som en slags fördröjning mellan order och utförande.
Hoppas att ingen hörde mig.