Vart ska jag nu få vara trygg?

Jag ligger helt fridfullt i min säng och försöker somna. Sabina (katten) sover på min mage. Det är varmt och jag försöker försiktigt sparka av täcket från fötterna, utan att väcka Sabina.
Plötsligt sätter hon sig upp. Hon skuttar mot den tomma delen av sängen. Hon jagar kanske en fluga tänker jag och vänder mig om.

Eller?
För att försäkra mig om att det är en fluga hon jagar tänder jag lampan. Och i samma ögonblick som jag gör det flyger jag ur sängen. Jag fryser till.

Den springer där, precis bredvid min kudde. En spindel.
Och inte den lilla varianten utan en enorm jävla spindel.
I min säng. Med sikte på min kudde där jag precis legat.

Jag får panik. Måste göra något. Jag har en flugsmälla för såna här situationer. Men den ligger på balkongen. Jag kan inte släppa spindeln med blicken. Tappar jag bort den nu måste jag flytta härifrån. Jag stirrar på spindeln och grabbar det jag kan. En bok jag har råkar ha liggande vid sängen. “Pauluns fettförbränning”.
Det är en tung bok. Jag slänger den på spindeln. Jag kollar på boken och låter den ligga ett ögonblick. Lyfter med darrande händer boken.
Spindeln lever fortfarande. Jag slänger boken på den igen. Men fortfarande springer den äckliga spindeln. Jag börjar gråta. Och slänger återigen boken på spindeln. Jag slår hysteriskt på boken.
Dö din jävel. Dö.

Jag lyfter på boken. Långsamt. Nu springer den inte längre. Men den sprattlar fortfarande. Jag springer till köket. Rycker åt mig en stekspade. Springer tillbaka och mosar spindeln tills den är i tjugo delar. Benen ligger flera centimeter från kroppen, men de åtskilda delarna fortsätter sprattla. Jag samlar ihop resterna av den med hjälp av stekspaden. Öser upp benen på fettförbränningsboken. Går till badrummet och öser ner allt i toaletten. Jag spolar tre gånger. För säkerhets skull.

Jag sjunker ihop på badrumsgolvet. Gråter hysteriskt.
När paniken släpper kommer nästa grej. Inbillningen. Det börjar krypa. Det kryper överallt. På benen, ryggen och värst av allt, i håret. Jag sliter av mig kläderna och slänger mig i duschen. Jag tvättar håret noggrant och kammar igenom det med kam länge för att försäkra mig om att det inte finns några spindlar där.

Jag går tillbaka till sängen. Och inser att jag inte kommer somna. Det kommer inte hända. Men jag vill ändå försöka. Så jag går igenom hela rummet med ficklampa. Lyser i alla vrår för att övertyga mig själv om att det är spindel-fritt. Jag lägger mig mitt i sängen och försöker hålla koll åt alla håll samtidigt. Jag lämnar lamporna tända och har beväpnat mig med flugsmällan, stekspaden och fettförbränningsboken.

Jag ligger på helspänn i några timmar och somnar först framåt morgonen. Då är jag så trött att jag mer eller mindre svimmar av.

Det här hände igår. Hela dagen idag har jag varit fortsatt nojig.
Hoppat till av minsta lilla. Och återigen ligger jag i sängen.
Sömnlös.

Så här är det att leva med fobi. Jag reagerar överdrivet. Jag vet att spindlarna inte är farliga. Men det spelar ingen roll. Man tänker inte rationellt när paniken sköljer över en. Jag vill inte vara rädd för spindlar. Jag vill inte vara rädd för något alls. Av någon anledning har min hjärna bestämt sig för att just de där små krypen ska sätta mig i panik-läge. Något skriker “fly för livet” inom mig.

Vissa ställen och situationer kan jag undvika för att slippa stöta på dem. Jag går inte i skogen eller sträcker mig in i buskar. Jag sätter  mig ogärna i gräset utan filt och jag vägrar gå på utedass. Jag lutar mig inte mot husväggar och jag plockar inte blommor i vägkanten.

Men när de dyker upp i min säng – min fristad – då har de förstört allt. Där kände jag mig ändå trygg. Tills igår.