Déjà vu

I trappen möts jag återigen av min smått förvirrade granne.
Hon står utanför sin dörr och när jag kommer upp till hennes våning tittar hon upp på mig.

Tant: Jag visste att det var du.
Jag: Jaha... hur visste du det?
Tant: Jag kände det på mig.
Jag: Aha...?
Tant: Jag håller på och provar låset.
Jag: Jag ser det.
Tant: Det vore ju för jäkligt om man blev utelåst.
Jag: Nej, det är inte så kul.

Samtidigt som vi pratar öppnar och stänger hon dörren. Sätter i nyckeln i låset, låser och låser upp.

Tant: Ser du? Nu funkar inte låset igen.
Jag: Nähe, vad är det för fel då?
Tant: Kolla här, det går inte att låsa.

Hon sätter nyckeln mot låset, men missar hålet med en halv centimeter.

Jag: Men du bommar ju hålet.
Tant: Va?
Jag: Du missar ju.
Tant: Va?
Jag: Du sätter ju inte nyckeln på rätt ställe!
Tant: Va?
Jag: (tröttnar) Jo, det är nog trasigt.
Tant: (hör plötsligt igen) Ja, jag säger ju det.
Jag: Du får be någon kolla på det.
Tant: Men om jag gör så här då!?

Hon kliver ut i trapphuset, trycker en gång på lampknappen (till lampan som redan lyser) och drar tre gånger i handtaget till sopnedkastet (som varit igenbommat sen stenåldern ungefär). Sedan provar hon att sätta i nyckeln. Och missar åter hålet.

Tant: Nej, det är trasigt.
Jag: Jo, det verkar ju inte bättre.
Tant: Jaha, då är det så. Tack för hjälpen. Hej då.
Jag: Okej... Hej då.

Hon drar snabbt igen dörren och låser.