Pepparkakor tio kronor?

I affären vid pepparkakorna står en kvinna och stirrar framför sig.

Hon: (mummel)
…
Hon: … (mummel) … tio kronor?
Jag: Förlåt, pratade du med mig?
Hon: Ja?
Jag: Vad sa du då? Om jag har tio kronor?
Hon: (skakar på huvudet)… pepparkakor tio kronor?
Jag: (tittar mig omkring) Jag ser inga som kostar tio kronor.

Jag går fram och plockar ner de pepparkakor jag ska från hyllan. När jag vänder mig om står kvinnan precis bakom mig.

Hon: Pepparkakor tio kronor?
Jag: Nej, de här kostar tjugosju kronor.
Hon: Jaha…

Jag går vidare i affären. Går och funderar vad jag vill ha. Plockar åt mig ett paket ägg. Har en känsla av att någon står bakom mig.

Hon: Pepparkakor tio kronor?
Jag: Nej, det här är ägg.
Hon: Jaha…
Jag: Du får fråga personalen om pepparkakorna, jag vet tyvärr inte.
Hon: (börjar bli arg) PEPPARKAKOR TIO KRONOR?

Jag ser mig förvirrat omkring, försöker hitta någon som jobbar i butiken.

Hon: P-E-P-P-A-R-K-A-K-O-R  T-I-O  K-R-O-N-O-R???

Lyckligtvis (för mig) kommer precis en ur personalen som kan hjälpa den stackars förvirrade kvinnan.

Varför händer sånt här alltid mig?