Dåligt ansiktsminne

På jobbet mötte jag en äldre man och jag hälsar artigt.
Så där som man gör när man träffar en kund.

Han: Näääämeen heeeej! Det var inte igår.
Jag: ?
Han: Vad roligt att träffa dig! Hur är det?

Jag tänker intensivt, men jag känner verkligen inte igen honom.
Börjar fundera på om han inte tagit fel på person. Men eftersom jag inte är säker låtsas jag som ingenting.

Jag: Det är bra, det rullar på.
Han: Och hur är det med familjen då?
Jag: Jo, dem mår bra.
Han: Hur är det med Hasse då?

Här börjar det trilla ner en polett. Hasse är nämligen min farfar.
Det är kanske någon bekant till honom?

Jag: Jodå, det är väl helt okej med honom.
Han: Ja, vi sålde ju tv tillsammans på 50-talet.
Jag: Jo, jag har hört talas om det där.
Han: Då får hälsa så hjärtligt. Båda familjen och Hasse från mig.
Jag: Jaaadå det ska jag. Ha det så bra!

Jag går därifrån och inser att jag kan ju inte hälsa.
För jag vet ju fortfarande inte vem han är.