Frustrationen ringde

Har besökt läkaren idag. Och har bestämt mig för att inte göra det igen förrän jag är dödssjuk. Jag blev så himla arg att jag reste mig upp och bara gick därifrån. För det finns liksom ingen poäng med att prata med någon som ändå inte är intresserad av att lyssna.

Jag: Ja, jag har kommit hit av flera anledningar, men den viktigaste orsaken är väl att jag är så trött hela tiden. Jag mer eller mindre sover all ledig tid…

Här blir jag avbruten.

Han: Hur lever du idag?
Jag: Va?
Han: Ja… har du familj eller lever du ensam?
Jag: Eh… jag är singel, men vad har det med det här att göra?

Han antecknar noggrant på sitt papper och redan här har han redan bestämt sig för vad som är fel.

Han: Trivs du annars?
Jag: Med vad?
Han: Med livet?
Jag: Ja, skulle jag inte göra det?
Han: Jobbet då?
Jag: Jag trivs jättebra på jobbet.
Han: Tränar du?
Jag: Ja… eller jag gjorde. De senaste veckorna har jag varit så trött att jag inte kommit iväg….

Återigen blir jag avbruten. Jag försöker förklara att jag tränat regelbundet efter jobbet ända tills de senaste veckorna. Att jag inte kommit iväg beror helt enkelt på att jag ofrivilligt somnat när jag kommit hem från jobbet och inte vaknat i tid för träningen. Jag ville säga till honom att jag tränade varje dag under ett halvår och jag kände mig inte ett dugg piggare för det. Men så långt fick jag inte berätta.

Han: Ja, det kan ju vara en orsak. Du kanske skulle försöka gå och träna då? Det brukar ju hjälpa.
Jag: Jag har försökt, men det fungerar ju inte.
Han: Har du några andra symptom?
Jag: Som vadå?
Han: Hjärtproblem, ont i magen…
Jag: Nej, men jag har koncentrationssvårigheter och dåligt minne.
Han: Men inget kroppsligt?
Jag: Vad menar du med det?
Han: Det är bara psykiskt alltså?
Jag: Det beror väl på hur man ser det….

Jag börjar packa ihop mina saker och är på väg att resa mig för att gå, men bestämmer mig för att ändå ge honom en chans.

Jag: Alltså, jag har haft den här trötthetskänslan länge. Säkert 10 år.
Han: Jaha, och då har det ju inte blivit sämre på den tiden…
Jag: Jo, det är ju det det har. Det är ju därför jag är här. I början kände jag mig bara lite låg och nu har det gått så långt att jag inte klarar av att hålla mig vaken och jag kan knappt köra bil.
Han: Har inte blivit sämre alltså… (Han noterar något)
Jag: Men, sa jag inte… Skit samma. Du kan väl kolla mina journaler så kan du ju se vilka prover som tagits tidigare.

Han tittar länge och konstaterar att det tagits lite prover för min trötthet tidigare. Dessutom hittar han prover som tagits för borrelia och reumatism för ett par år sedan.

Han: Oj… Har ni till och med tagit sådana prover? Det var väldigt. Sånt brukar man väldigt sällan ta för trötthet.
Jag: Det var inte för det. Jag hade vid två tillfällen haft svullna och smärtande leder i mina fingrar…

Föga förvånande avbryter han mig igen. Jag hör på honom att han  bestämt sig för att jag rent hypokondriskt beställt massa konstiga prover. Jag försöker förklara att min gamla läkare inte riktigt trodde på att jag led av varken borrelia eller reumatism, men hon ville bara utesluta det eftersom att mina fingrar svullnade helt oförklarligt. Om inte jag minns fel så tog hon ett helt batteri med prover, bara för att, utan att jag hade begärt det.

Han: Jo, ni verkar ju ha kollat det mesta, så jag tror nog att du måste börja se över ditt liv…
Jag: Och hur ska jag göra det menar du?
Han: Ja, du kan ju börja med att börja träna.

Jag vill bara skrika. JAG GÖR JU DET DIN JÄVLA IDIOT!

Han: Men vi kan ju ta de vanliga trötthetsproverna först om du vill. Fast de kommer nog inte visa något.
Jag: Du menar att det är normalt att vara så trött som jag är?
Han: Ja alltså om man är deprimerad är det ju vanligt att man vill gå och lägga sig och sova.
Jag: Men jag går ju inte och lägger mig. Jag somnar ju bara.
Han: Vi har ju inga mirakelpiller som gör att man mår bra igen, utan man måste ta tag i sig själv.
Jag: Men jag är ju inte deprimerad!!

Det känns ju jävligt fånigt att behöva sitta och argumentera huruvida jag är deprimerad eller inte. Jag borde ju veta om jag är deprimerad eller inte. Skulle jag vara så här ihärdig om jag inte trodde och kände att något inte var fel. Sen behöver det inte vara något jättefel, det vore ju perfekt om tröttheten gick att bota med att jag åt lite extra vitaminer till exempel. Men något stämmer ju inte.

Jag: Men åh… skit samma. Benet då? Hur länge ska jag gå och ha ont i det?
Han: Du kan ju pröva och gå hos någon av våra sjukgymnaster.
Jag: Jag har gjort det och det hjälpte ju ingenting. Dessutom har jag gått hos två andra sjukgymnaster och en kiropraktor. Men de klarar ju inte av att behandla det eftersom de inte har en aning om vad som är felet.
Han: Men du kanske skulle pröva att gå till våra sjukgymnaster då?
Jag: Jag sa ju just att jag har ju gjort det.
Han: Jaha… då vet jag inte….
Jag: Äh… skit samma. Ge mig pappret till labbet bara så jag kan gå och ta proverna.

Jag sliter åt mig pappret och är på väg mot dörren. Men så minns jag att jag även behöver astmamedicin. Så jag vänder mig om och säger ilsket:

Jag: Förresten. jag behöver recept på astmamedicin också. Är det något du kan skriva ut utan att göra några jävla undersökningar?
Han: Eh… jo visst.

Jag rusar ut i ren ilska. Är nära att skita i att ta proverna också, att bara dra därifrån. Men när jag ändå hade pallrat mig dit kände jag att det var lika bra att ta dem. Men det känns ju lite tröstlöst. Visar inte dem någonting kommer det ju inte hända något mer.

Då är jag tydligen “bara” deprimerad.