Tänk om alla kunde leva för evigt istället?

Idag har ytterligare en person i min närhet gått bort vilket känns ordentligt i hjärtat.
Det blir liksom aldrig lättare att mista någon.

Man lär sig visserligen hur man ska hantera det.
Hur man själv reagerar på sorg, vad man behöver göra och hur man ska bete sig.

Jag minns när min morfar gick bort. Han var den första nära anhöriga som gick bort och jag vet att jag i veckor efteråt gick runt och skämdes för varje litet skratt och leende som jag råkade fyra av. Jag visste inte om det var okej att vara glad, om det inte skulle se konstigt ut om jag stod och skojade med mina kompisar. Och när vad det egentligen okej att vara glad på riktigt? Efter en vecka? Två veckor? En månad?

Nu vet jag att även om det känns enormt jobbigt och tungt betyder det inte att man måste sluta leva bara för att någon går bort. Det är okej och man behöver hitta små ljusglimtar mitt i sorgen.

Och även om det känns tungt blir det bättre.
Saknaden och sorgen kommer alltid finnas där, men det blir bättre.

Dag för dag.
Minut för minut.

Saknar <3