Tyst för Norges skull

Fortfarande har jag svårt att förstå det som hände i Norge i fredags. Hur är det ens möjligt att en ensam galning lyckas med något liknande? På något sätt hoppas jag inte att han var själv. Kanske låter konstigt, men det skulle kännas bättre om det krävdes en stor och komplicerad organisation för att få ihop något sådant. Annars kan ju vem som helst göra om det. Kanske grannen sitter och filar på ett terrordåd just nu?

Sättet han gör det på ute på Utöya är grymt. Att utge sig för att vara polis, som betyder trygghet för de allra flesta utav oss, och sedan utplåna många av de överlevandes vänner utan att blinka måste vara en otroligt hemsk syn för de som kom undan. Det kommer alldeles säkert att hemsöka de stackars människorna länge. Och familj och vänner till de omkomna, hur mår dem? Det går ju inte att sätta sig in i deras känslor. Mina tankar går till både anhöriga och överlevande.

På jobbet idag höll vi en tyst minut, liksom många andra runt om i Norden.
När jag stod där och hörde hur tystnaden sänkte sig i butiken som var full med folk och såg hur alla stannade till, var det inte långt till tårar. Det var fint och jag hoppas att grannarna i Norge känner att resten av Norden sörjer och lider med dem.



(Jag kände mig rätt dum när jag skrev mitt fniss om norrmännen i fredags. När jag skrev det var det inte riktigt någon som visste om omfattningen och händelserna från Utöya inte kända. När jag vaknade dagen efter och förstod omfattningen tänkte jag radera inlägget för att jag skämdes över mitt osmakliga skämt. Men jag låter det vara kvar. För då visste jag ju inte det jag vet nu).