För var dag som går nu så jag jag lite, lite bättre. Huvudvärken är så gott som borta – HALLELUJA – och jag får längre och längre stunder då jag känner mig piggare. Jag är väl fortfarande en bra bit ifrån “normal” nivå, men skillnaden är ändå jättestor.
Och jag känner mig inte bara piggare. Jag känner mig gladare. Jag kan känna glädje vilket jag inte gjort på länge. Det låter riktigt tragiskt och det är det kanske, men jag har inte haft ork till det. Allt har bara känts ruttet och jobbigt.
Jobbigt att gå upp på morgonen.
Jobbigt att fixa sig.
Jobbigt att gå till jobbet.
Jobbigt att jobba.
Jobbigt att gå hem.
Jobbigt att laga mat.
Jobbigt att vara vaken.
Jobbigt att gå och lägga sig.
Men nu känns det inte så längre.
Och jag är så sjukt taggad att komma igång med träningen. Till och med så taggad att jag känner att jag måste hejda mig. För jag kan inte bara kasta mig in träningen i tvåhundra knyck. Jag har trots allt varit sjuk och är det fortfarande. Sätter jag igång för hårt kommer det förmodligen bara slå tillbaka.
Jag vill gå ner i vikt, massor i vikt, och det är därför jag vill komma igång och träna, men jag behöver inte stressa. Jag kan gott vänta några veckor till innan jag sätter igång på allvar.
Men jag kommer att sätta igång lite lugnt redan nästa vecka.
Jag kan ju inte låta bli. För jag är så jävla taggad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar