Pinsamt värre

Jag gjorde någon otroligt pinsamt häromdagen. Jag stod i kassan och hjälpte ett par. Tjejen betalade och snett bakom henne stod killen och tittade lite lustigt på mig.
När vi var klara och jag var på väg att säga hej då tar killen ett steg fram.
”Jag måste bara få hälsa”, säger han och sträcker fram handen.

(Jag känner inte igen honom, men det brukar inte vara något konstigt. När man jobbar i butik möter man en hel del människor och det är inte  ovanligt att folk tycker att de känner en fast man inte har en aning om vilka de är.)

”Jaha, okej”, säger jag och sträcker fram  min hand också. “Therese heter jag.”
I samma ögonblick säger han: “Det var minsann inte igår”.
Då inser jag att jag faktiskt känner denna person, han gick i min klass i typ mellanstadiet. Men då kunde jag ju liksom inte ta tillbaka min presentation som måste ha känts väldigt konstigt i hans ögon. Men istället för att erkänna att jag först inte kände igen honom spelar jag med och säger något i stil med: “Nej, det var det verkligen inte. Kul och se dig!”

Alltihopa blev ett sådant pinsamt ögonblick att vi inte sa något mer än “Hejdå!” efter det.