Ett tusen, två tusen, tre tusen…

Släpade mig iväg på träningspass igår.
Var så himla otaggad man bara kan vara.

I mitten står den där über-hurtiga jäveln i röda kläder (a.k.a. tjejen som leder passet) och är extra jobbig för dagen.
- JOOOOBBAAAA!!
- KOOM IGEEEN!
- STAAARKA ARMAAR!! STAARKAA!!
- NI ORKAAR!

Till slut känner jag att jag bara vill tjurrusa fram och tackla den jäveln till golvet samtidigt som jag skriker:
- HÅÅÅLL KÄÄFTEEN! HÅLL KÄFTEN, HÅLL KÄFTEN, HÅLL KÄFTEN!

Av rädsla för att bli inlåst på psyk, låter jag bli, och fortsätter.
I slutet inser jag att jag förmodligen aldrig maxat ett pass så mycket. Så hennes pass ska jag gå på igen.
Dock ska jag ta några lugnande andetag före.