Irriterande samtal

Jag är så trött på telefonförsäljare. Vansinnigt trött på dem.
Dem ringer ju alltid och stör. Och så är dem så förbannat tröga.
(Ja jag är lite arg nu!)

Jag: Nej tack, jag är inte intresserad.
TF: Inte?

Varje gång vill jag svara: “Nej för då hade jag väl för i helvete ringt upp dig istället!!!”
Fast så kan man ju inte säga. Så jag ber lite artigt om ursäkt för att jag inte vill handla just deras produkter.

Men nu har jag spärrat telefonen hos NIX. Så förhoppningsvis slipper jag dumma telefonförsäljare framöver.

Don´t mess with me if you are a teknisk pryl

Jag köpte en mediaspelare för ett par månader sen. Mest för att jag ville slippa koppla datorn till TV:n varje gång jag skulle kolla på film (om polisen råkar läsa så menar jag ju heeelt lagliga filmer, och om Radiotjänst läser så menar jag ju inte TV, jag har ju ingen TV!).

Härom kvällen började mediaspelaren bråka med mig. Den ville inte spela upp ljudet på just dem filerna jag ville titta på (mkv-format). Jag blev arg och gjorde det enda rationella. Slängde ut spelaren på Blocket.
Direkt.

För sådan är jag. Jag har inget som helst tålamod med prylar. Funkar det inte så åker skiten ut. Punkt.

Ibland önskar man att det som dumma människor gör går att få ogjort!

Det är sällan man blir så påverkad av saker som man läser i tidningen som detta. Mest är det ju bara skräp och någon kändis som legat med någon mindre känd eller någon kändis som knarkat eller kört för fort.

Men ibland hittar man nyheter som verkligen berör. Som gör en arg. Förbannad. Ledsen.

Som historien om Emil som döende och förmodligen i ren panik ringer SOS för att han behöver hjälp. Han förväntar sig hjälp. Men han får den inte. Istället möts han utav den där personen inom sjukvården som förmodligen ganska många utav oss mött. För jag tror inte att detta är ovanligt på något sätt. Det slutade bara mer tragiskt än annars. För det finns en hel del människor inom vården som inte kan skilja på hypokondriker och någon som inte mår bra. Tyvärr. Jag har själv mött dem.

Jag har gått med diverse smärtor, främst i ryggområdet, i ca 7-8 år nu och jag har en tilltagande trötthet som i min värld inte känns normal. Men när läkarna bara fnyser åt en som om man vore en jobbig hypokondriker känns det ganska tröstlöst. För jag kan aldrig bevisa att jag har ont. Än mindre att jag är trött. Hade jag haft ett stort gapande köttsår hade jag ganska lätt kunnat visa mitt problem. Men nu syns det inte utanpå. Och då finns det inte enligt läkarna som jag gått hos. Jag ska bara “rycka upp mig”.

Nu är jag helt övertygad om att vad det nu är som orsakar mina problem inte på något sätt är något farligt. Och om man bortser från bemötandet så går det ju inte ens att jämföra med Emils fall. Det är i sammanhanget ingenting. Men hur många finns det inte som Emil. Som blir bemötta på samma sätt. Som bli ignorerade och stämplade som hypokondriker. Och som kanske får sätta livet till på grund av det. Helt i onödan.

Vad detta beror på kan man ju fundera över? Ointresse? Tidsbrist? Besparingar?
Oavsett vilket borde ju all sjukvårdspersonal leva under devisen: Bättre behandla en gång för mycket än en gång för livet.

Att stämpla någon som hypokondriker innan man uteslutit allt annat borde vara det samma som att begå ett grövre brott. Dråp. Mord. Kalla det vad ni vill.


Här är Emils larmsamtal (från Aftonbladet) 

Samtalet inleds med att Emil ringer SOS Alarm och uppger att han tror att han ätit för många Alvedon. Han uppger sin adress och säger att han är sjuk, sedan bryts samtalet.

Därefter ringer han upp SOS igen.
SOS: Det var något tekniskt som hände här alltså.
Emil: Ja, alltså jag behöver en ambulans nu. Jag svimmar hela tiden.
SOS: Du har tagit en Ipren och en Alvedon. Har du tagit alkohol också eller?
Emil: Nej, jag är sjuk också. Jag har feber.
SOS: Ja, du har feber. Mm. Hur mycket feber har du?
Emil: Väldigt flämtande andning och en duns.
SOS: Hallå? Hallå!
Emil: (Mycket tung och häftig andning hörs).
SOS: Emil! Emil!
Emil: (Tungt stönande och pustande hörs samt en del hårda ljud. Sluddrar ”Hallå” i rummet.)
SOS: 112 Vad har (Ohörbart)?
Emil: (Ohörbart) ambulans.
SOS: Vad sa du?
Emil: Var är min ambulans?
SOS: Behöver du en ambulans?

Återigen uppger Emil sin adress och berättar att han har svårt att andas, och SOS-operatören kopplar Emil till en sjuksköterska.

Sjuksköterska: Jag får inte riktigt klart för mig vad det är som du vill ha hjälp med för du springer ju omkring i lägenheten eller vad det är och du har … andas utan problem och du pratar utan problem.
Emil: Jag kan knappt andas nu.
Sköterska: Jag vet, jag har suttit och lyssnat på dig. Du andas utan problem.
Emil: Nej, jag svimmar! Jag svimmar!
Sköterska: Ja.
Emil: Är det ambulans på G?
Sköterska: Nej.
Emil: Jag behöver en ambulans.
Sköterska: Ja, men jag be..
Emil: (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men jag förstår inte liksom varför att du springer omkring i lägenheten och säger…
Emil: (Ohörbart) Jag tappade ju mobilen. Snälla, jag kan inte andas!
Sköterska: Ja, men du andas utan problem just nu. Har du haft sådana här attacker förut?
Emil: Nej.
Sköterska: Nej.
Emil: Jag behöver en ambulans, snälla.
Sköterska: Ja, men jag…
Emil: Jag kan inte andas!
Sköterska: Kan du ta ett djupt andetag.
Emil: Nej.
Sköterska: Men försök ta ett djupt andetag medan jag är med.
Emil: (Flämtar) Jag kan inte.
Sköterska: Ja, men ta ett djupt andetag nu!
Emil: Jag kan inte!! Hjälp mig då! Snälla! Hjälp mig!
Sköterska: Ja, men nu, du pratar ju utan problem och du andas utan problem just nu när jag lyssnar på dig.
Emil: Jag får ta i allt vad jag har här.
Sköterska: Vad sa du?
Emil: Jag tar i allt vad jag har. Snälla.
Sköterska: Ja, men jag … jag liksom hör inte att du har andningsproblem. Så jag förstår liksom inte, är det något annat? Har du ont någonstans?
Emil: Ja, i hela kroppen.
Sköterska: Ja, har du gjort någonting de sista dagarna eller dagar.
Emil: Jag har varit sjuk hela veckan.
Sköterska: Ja, på vilket sätt … på vilket sätt har du varit sjuk då?
Emil: Nej men. Nu domnar hela min kropp bort. Åh!
Sköterska: Har du varit förkyld?
Emil: Ja, och nu kan inte jag andas. (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men du pratar utan problem och för mig så hör jag inte att du har några andningsproblem.
Emil: (Ohörbart) Jag ringer för att jag inte kan andas. Jag kan inte andas längre.
Sköterska: Men du andas jättebra. Jag hör inte annat än att du andas.
Emil: Hjälp!
Sköterska: Utan problem.
Emil: Snälla! Skicka en ambulans!
Sköterska: Ja, men jag kan inte bedöma att du … vi behöver skicka för att jag hör att du andas och att du står och går.
Emil: Jag ligger på golvet!
Sköterska: Ligger du på golvet?
Emil: Ja.
Sköterska: Mm.
Emil: Alltså, nu är... Jag vet inte hur mycket (Ohörbart) länge till. (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men hur ska vi komma in genom din ytterdörr?
Emil: Jag har öppnat den nu.
Sköterska: Ja, men du ligger ju på golvet och säger att du har öppnat den nu. Då kan du ju röra dig.
Emil: Hjälp, alltså jag får panik.
Sköterska: Ja. Det kan jag förstå. Har du haft sådana panikattacker förut någon gång?
Emil: Nej.
Sköterska: Nej. Om du ligger på golvet nu, kan du försöka.. Ligger du på rygg eller på sidan eller?
Emil: Rygg.
Sköterska: Rygg? Försök sätt dig upp nu – när jag är i telefonen.
Emil: Jag kan inte.
Sköterska: Sätt dig upp nu!
Emil: Jag ramlar bara ihop.
Sköterska: Nej. Sätt dig upp nu! Du kan hålla i dig i toaletten, eller i handfatet eller vad det nu är som finns i närheten. Så kan du hålla i dig. Sätt dig upp nu!
Emil: Jag kan inte andas. Oj.
Sköterska: Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.
Emil: (Rosslande ljud och en duns).

Senare under samtalet hörs hur Emil återigen vädjar om en ambulans, fortfarande utan gehör från sjuksköterskan på SOS.

Onda tankar

Om jag var världens lataste människa igår så kan jag ha haft världens sämsta humör idag.
Förstår inte vad det varit med mig, men jag har varit enormt grinig.
Som jag har fått kämpa för att inte be varenda människa dra åt helvete.

”Hej! Kan du hjälpa mig?”
”Ser jag ut som någon jävla pass-upp-flicka eller? Ska det vara så jävla svårt att använda dina egna hjärnceller?”

Fast så sa jag ju inte.
Jag log och svarade mitt allra finaste: “Ja visst kan jag det!”

Vissa dagar är det rätt skönt att tankar inte hörs.
För annars hade jag förmodligen gjort mig osams med alla jag pratat med idag.

Morning from hell

I morse vaknade jag med bultande huvudvärk och halsont. Och när jag klev upp kände jag mig inte alls speciellt kry utan funderade både en och två gånger om jag skulle sjukanmäla mig till jobbet. Men till slut bestämde jag mig för att gå och jobba ändå.

Det skulle jag inte ha gjort.
Jag kommer ner till bilen och har svårt att överhuvudtaget hitta den på grund av all snö. Jag gräver fram den medan jag stå i snö upp till knäna och när jag fått bort all snö så är jag helt slut av ansträngning. Feber och hårt jobb funkar sällan speciellt bra.

För att komma ut från min parkering är det (oftast) lättast att backa 25 meter för att sedan vända runt på en cykelbana vid vägen utanför. Jag tittar i backspegeln och ser en halvmeter hög snövall mellan cykelbanan och vägen. Vad jag INTE ser är den lika höga snövallen FRAMFÖR cykelbanan som maskerats av att snön långsamt sluttat uppåt. Vad jag i backspegeln bedömde var ett snödjup på cirka 10 decimeter var i själva verket ett snödjup på 40-50 cm. Ni fattar ju vad som hände va?

Trots att jag kör långsamt lyckas jag köra långt upp på vallen, och eftersom jag innan jag träffar den börjat svänga runt så har hela högersidan kilat fast i snön.

Här svär jag enormt mycket, det kan vara den längsta svordomsmeningen någonsin, medans jag går och hämtar en skyffel för att gräva loss bil-helvetet. Samtidigt kör en granne till mig fast lite längre in på parkeringen och jag blir lite gladare av att det i alla fall inte bara är jag som är klantig.

När jag står där och gräver som mest kommer en liten indier förbi. Han går ett varv runt bilen innan han stannar och kliar sig i huvudet.
”How did you do that?” säger han med rejäl indisk brytning och tittar frågande på mig.
”Does it really matter?” säger jag arg som ett bi.
”I would have helped you, but i need to catch the bus you know!” säger han.
”Thanks for the information!” säger jag och inser att om han säger något mer kommer jag att slå honom med skyffeln.

Jag har tjugo minuter på mig innan jag ska börja jobba och jag inbillar mig att jag ändå lugnt ska hinna till jobbet klockan åtta. Men ni kan aldrig ana hur mycket snö man måste skyffla bort för att få loss en liten Polo ur en snövall. Jag tittar på klockan och helt plötsligt är den 08:02. HELVETE! Ringer till jobbet och talar om att jag blir sen. Kanske jättesen.

Grannen har fått loss sin bil och står nu och väntar på att hon ska få lämna området (min bil står ju och blockerar utfarten). Istället för att komma ut att hjälpa till, det gynnar ju faktiskt henne också, så sitter hon tålmodigt kvar i bilen och tittar på medan jag sliter. Först när jag grävt färdigt kommer hon ut och erbjuder sig att hjälpa till.

Jag får loss bilen och tar mig ut på cykelvägen. Eftersom nästa snövall är ännu högre än den första bestämmer jag mig för att åka på cykelvägen, 50 meter längre ner finns en vägkorsning och där borde jag komma ut.

På väg till korsningen passerar jag en grupp människor som står vid busshållplatsen. Arg och frustrerad tutar jag på dem och tvingar dem att kliva upp i snövallarna så jag kan komma förbi. Väl framme vid korsningen tvingas jag köra genom lössnö och lyckas köra fast igen. Jag går tillbaka, förbi busshållplatsmänniskorna, och hämtar skyffeln igen. Jag gräver ilsket fram bilen, slänger sedan skyffeln i en snödriva innan jag kör iväg.

VAD FAN STANNADE JAG INTE HEMMA FÖR??

 
(Ja, va fan en dag som denna när jag dessutom är sjuk får man se ut hur som helst! Faktiskt!)

Goda grannar

De senaste två dagarna har jag haft tre goda anledningar till att jag vill byta bort mina grannar:

1. Igår vaknade jag runt 08.00 av att smällde något helt otroligt nere i containern. Säkert någon granne som slängde grejer. Men oväsendet slutar aldrig. Mitt dåliga morgonhumör börjar visa sig och jag känner hur jag börjar koka. “Vem i helvete slänger hela sitt jävla bohag en lördagsmorgon?” Till slut blir jag så arg att jag måste gå upp och se vem idioten är. Det visar sig att det är en av tanterna i trapphuset bredvid. Men hon slänger inga grejer. Nej, hon har bestämt sig för att möblera om i containern helt enkelt. Folk har tydligen slängt sitt skräp i fel ordning och på fel sätt. Och sånt måste ju åtgärdas. Det förstår man ju.

2. Min närmaste granne frågade mig häromdagen om det var okej att hon ställde ut några kartonger i trapphuset i några dagar (vi bor högst upp och det är bara oss det stör egentligen). Och det kunde väl vara okej. Men jag glömde tillägga “…OM grejerna inte är i vägen”. För det var tydligen inte helt självklart. Nu har puckot ställt ut så mycket grejer att det är som en mindre bergsbestigning för mig att komma fram till min dörr.

3. Och så har vi tvättstuge-marodören från tidigare idag. Han som tror att man helt utan samvete bara kan strunta i alla lagar (det borde vara en lag i alla fall) och regler om att den som bokar har rätt till tvättstugan. Han är säkert en sådan där terrorist som struntar i att städa efter sig, och gud förbjude, plocka bort luddet från torktumlaren. Hans tvätt ligger för övrigt kvar på golvet där nere och riktigt marineras i dammråttor.

Går åt fel håll

Nyss var en gubbe här och mätte fukten i min sovrumsvägg*.



Visst har jag lyckats kamouflera den fula väggen ganska bra med lite blommor och gardinger?

De gjorde en mätning i augusti och då var värdena 96, 95 och 91. Jag är lite osäker på exakt vad dessa värden är, men jag fick i alla fall veta att de ska ner under 85 för att de ska bestämma sig för att väggen torkat upp.

De nya värdena idag var 89, 91 och 95.
Två värden har alltså blivit bättre, medans det tredje har blivit sämre.
Verkar ju skitbra. Man skulle ju nästan kunna tro att de vet precis vad de sysslar med.

Jag har väntat sedan maj på att vägghelvetet ska torka upp och uppenbarligen har det varit helt bortkastat eftersom det fortfarande läcker in vatten någonstans.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!

*Jodå, det är samma vattenskadade sovrumsvägg som tidigare. Den är långt ifrån klar än. Det går ju inte undan det här direkt.

Är jättearg!

Hantverkare verkar leva efter en helt egen kalender. Eller så bara älskar de att jävlas med andra människor. Kan mycket väl vara så.

Förra fredagen (alltså inte fredagen som var i förrgår utan för en vecka sen) ringde de från firman som ska komma och riva den vattenskadade väggen i mitt sovrum.

Kvinna: Vi tänkte komma i början på nästa vecka, går det bra?
Jag: Visst det går bra.
Kvinna: Tror du att du kan flytta ut sängen?

Flytta ut sängen? Och ställa vart? Tror dem jag bor i något jävla slott? Jag bor en tvåa så det är ju inte så att man har en gigantisk matsal eller ett enormt dansgolv att ställa en 1,80-säng på. Fast så sa jag inte.

Jag: Nä, det kan jag faktiskt inte. Jag har ingen plats att ställa den på.
Kvinna: Men hur ska vi göra då?
Jag: Jag vet inte…
Kvinna: Jaja, vi får väl plasta in den eller nåt. Kan du i alla fall ta ut allt annat? Gardiner, sängkläder och allt annat löst?
Jag: Jodå, det kan jag fixa.
Kvinna: Bra, då kommer vi i början på nästa vecka då.

Början på nästa vecka…
I min värld hade det betytt i måndags eller tisdags. Eventuellt på onsdagen. Men i en hantverkares huvud betyder det tydligen ingen dag alls i veckan efter. Idioterna har inte dykt upp. Kanske menade kvinnan som ringde att “vi dyker upp i början på någon vecka… någon gång…någon gång detta året i alla fall…”

Och eftersom att jag är så jävla lydig så rev jag ju ut allt ur sovrummet förra söndagen och har sovit på soffan sedan dess… allt för att underlätta för puckona som aldrig dök upp.

GAH!
Jag hatar hantverkare!

Dubbeltrauma

Idag var det ett par idioter inne på mitt jobb. Dessa idioter var inte bara idioter utan också tjuvar. De snodde helt fräckt en del prylar.

Och jag blir så arg. Jag blir helt sjuk arg.
Det är precis som att de tjuvar saker från mig personligen.

Om jag bara fick tag på dem så….
Nä, vet jag skulle inte göra något. Jag är både för snäll för svag och för rädd för polisen* för att våga slå någon. (Å andra sidan kan det ju knappast räknas som misshandel om den som blir slagen knappt känner av det?).

Polisen kom efter att puckona hade dragit. Jag kom på mig själv med att stå och ha lätt hjärtklappning när jag fick syn på dem. Sen stammade jag fram något pinsamt skämt när jag kände att jag hade stirrat på dem lite för länge.

Jag är faktiskt skiträdd för polisen. De är läskiga. Det har blivit lite av en fobi för mig. Kanske inte så konstigt med tanke på hur en del poliser betett sig mot mig.

Först blir jag galet arg på tjuvarna. Och sen är jag rädd för polisen när dem väl kommer. Snacka om dubbelt trauma.

Dumma, dumma snö

Efter att ha skrapat bilen inte mindre än sex (!!!) gånger igår börjar jag bli duktigt trött på det här jävla vinter-vädret. Snön är precis överallt och förpestar min tillvaro. Om den inte ligger som ett täcke över min bil så har jag den i skorna. Jag är trött på det. VIK HÄDAN SNÖ!!!



Någon måtta får det ju liksom vara.

Tittar ut och inser att mitt lilla vredesutbrott inte fungerade.
Det snöar fortfarande.

Höjden av elakhet

Jag hade tänkt åka och storhandla.
Min bil hade tänkt att vägra starta idag.

Jag blir så jävla arg på den där bilen att jag vill slå den hårt.

Istället använder jag frustrationen till att plocka ner julgranen.

Skilj på mitt och ditt, idiot!

Skulle bara kolla de senaste nyheterna en sista gång innan jag skulle gå och lägga mig och möts av följande rubrik.

 
Ta mej fan så är det några idioter som varit framme och varit klåfingriga. Blir så förbannad. Ska det vara värt att paja för alla andra för 35 000 kronor (hur nu vlt fått fram den summan, kanske inte alls stämmer).

En kompis tyckte att istället för att ha små larm som tjuter så skulle det sitta en liten bomb på varorna. Om de lämnar butiken utan att larmas av exploderar den lilla bomben och det försvinner typ en arm på den som snattar.

Kanske vore något?
Det skulle nog avskräcka…

Frustrationen ringde

Sent igår kollade jag på en film.
När det är 20 minuter kvar hänger sig skivan. 

Jag testar att starta om filmen.
Samma sak.

Jag tar ur skivan gör rent den. Sätter i den igen och startar om.
Men nej, funkar fortfarande inte.

Håller på att få ett mindre psykbryt.
JAG-VILL-SE-DEM-SISTA-20-MINUTRARNA!!!
Men skivjäveln vägrar fungera och det var för sent för att jag skulle orka ladda hem filmen för att få se slutet.

I ren ilska bestämde jag mig för att aldrig kommer se slutet på den där jävla filmen. Så det så.

Exakt vad jag vinner på det är oklart.

Det är viktigt att uttrycka sina känslor!

Jag hatar mig själv en smula när jag kommer hem från affären och har handlat fel grej. Allra helst när jag åkt hela vägen ut till Ica Maxi och handlat för jag orkar knappast åka tillbaka för att byta.

Så jag brukar svära lite åt mig själv:

”Mitt jävla klantarsle! Vilket pucko som helst borde se skillnad på en naturell och en jävla vaniljyoughurt. Tydligen är jag inte ens läskunnig, en jävla analfabet!”

Sedan är jag inte arg längre.

Dåligt bemötande på IKEA

Jag och min far åkte ut till IKEA för att reklamera lampan som kortslöt. Kommer in på "Byten och återköp" där två arroganta tjejer står bakom disken.

"Hej! Jo, jag köpte den här lampan för lite drygt ett halvår sen. Nu har någonting brunnit i den och den slår ut mina säkringar hemma."

"Okej, har du kvitto kvar?"

"Nej, tyvärr inte. Men det är som sagt knappt ett halvår sedan och det är ju ändå ett ganska allvarligt fel..."

"Nej, det går inte om du har kvitto. Då vet vi inte om du har köpt den av oss eller om du köpt den begagnad."

Jag vet att man borde ha kvittot kvar. Men som jag försökte förklara för IKEA-personalen så är det inte rimligt att tro att man sparar kvitton på allt man köper.
Hade det slutat här att jag vägrats reklamera varan utan kvitto hade jag tvingats gilla läget. Jag borde som sagt haft ett kvitto med mig. Istället utspelar sig följade parodi:

"Men du kan gå in och köpa en ny lampa, komma tillbaka med DET kvittot och på så vis få pengarna tillbaka."

"Jag ska alltså fixa ett felaktigt kvitto för att få reklamera min lampa?"

"Ja, det är det enda sättet!"

"Kan ni inte bara lösa det här och nu i stället så slipper vi krångla?"

"Nej, du måste ha ett kvitto."

Arg som ett bi går jag in på IKEA, köper en ny likadan lampa och knallar tillbaka till "Byten och Återköp".
Tjejen i kassan gör nu äntligen ett återköp på den trasiga lampan med hjälp av det nya kvittot. Sen händer det....
Hon knycklar ihop det nya kvittot och slänger det i papperskorgen.

"Men du, jag skulle vilja ha kvar mitt kvitto!"

"Näe, det där har du förbrukat!"

"Va? Förbrukat? Jag måste väl ha garanti på den nya lampan?"

"Nej, eftersom du inte hade något kvitto på den första lampan så kan jag inte ge dig kvittot på den nya lampan!"

"Men vad händer om den nya går sönder då?"

"Jaa... då får du väl göra samma procedur igen!"

Givetvis borde jag fått behålla mitt kvitto.
Hur man än vrider och vänder på det har jag faktiskt (tvingats) till ett nytt köp och då borde jag ju åtminstone få behålla kvittot på det nya köpet?!

Jag inbillade mig att IKEA av alla företag skulle vara lite mer tillmötesgående och inte så spydiga och krångliga.

Stjäl mina pengar bara!

Två företag är skyldiga mig pengar.
Agria och Boxer.

Agria ska betala ut ca 800 kr för veterinärvårdskostnader. Jag skickade in skadeanmälan och alla papper för en månad sen.
Idag kom ett papper där det stod:

”Vi har fått dina handlingar. Under sommarmånaderna har vi en längre handläggningstid än vanligt. Vi gör allt vi kan för att korta väntetiden och hör av oss med besked så snart som möjligt.

Vänliga hälsningar
Agria Djurförsäkring”

Det tog en månad för dem att skicka ut papper om att de fått mina papper. Med andra ord kommer jag inte se röken av mina pengar på flera veckor till.

Boxer “råkade” i förra veckan dra dubbelt på autogiro. Så de är skyldiga mig 500 kronor. Idag skulle jag ringa och vara arg på dem. Jag möttes av följande telefonsvarare:

”Hej och välkommen till Boxer.
Vi har tyvärr upptäckt att det den 31 juli gjorts dubbla autogirodragningar. Vi ber om ursäkt för detta och återbetalar beloppet så fort som möjligt.”

Näe, men det går bra. Ta tid på er.
Låna mina pengar så länge ni behöver.
Jag ställer gärna upp och lånar ut pengar till de stora företagen.
Låg-konjunktur och allt liksom.
Säg till om ni behöver mer.

VM i Galen Väckning

Häromdagen blev jag ju väckt av ett helt kavalleri med motorsågar.
Igår blev jag väckt en man med en gigantisk lövblås.
KLOCKAN SJU PÅ MORGONEN.
Hur jävla hjärndöd kan man vara?

Det är sommar och det är ju inte så det dräller av löv.
Om man måste använda en sådan monster-maskin, måste man använda den det första man gör på morgonen? Han kan väl börja med att… med att kratta!?

Hade jag haft ett gevär hade jag skjutit honom genom fönstret.
Tur för honom att jag inte hade det.

Var så upprörd att jag förträngde det här under hela gårdagen.
Därför jag skriver om det först nu.

Motorsågs-massakern

För en stund sen vaknade jag av det ljuvliga ljudet av motorsågar.
Inte en motorsåg, inte heller två. Utan jag tror det är minst tre.

De varvar de där jävla maskinerna på max, utanför min balkong. Tydlingen är det en tall eller två som ska ner.

Jag låg och svor över idioterna nedanför.
“Går det inte att såga ner ett jävla träd – LITE JÄVLA TYSTARE!?!?”

Och så börjar det regna. Det öser ner.
Motorsågarna tystnar.
HAHA, IN YOUR FACE!!

Fast det regnade bara fem minuter sen var de igång igen.
Så nu rymmer jag hemifrån för jag orkar inte höra skiten.

Här får du Timjan din jävel!

På Ica Maxi idag var det som vanligt galet mycket folk.
Helt plötsligt blir jag påkörd i sidan.
Jag stod förmodligen lite i vägen, men det rättfärdigar väl knappast att folk får dundra in i en med kundvagnar?

- “Ja, och så finns varianten då man säger ursäkta!” säger jag i ett försök att vara spydig samtidigt som jag ger tanten en ilsken blick.

Lite senare möter jag samma tant i en gång. Hon har lämnat kundvagnen, får syn på mig och ger mig ett litet flin.
Jag måste verkligen behärska mig för att inte kroppstackla kärringen rakt in i kryddhyllan.

Hos gynekologen

Sköterskan: Tar du P-sprutan som preventivmedel?
Jag: Öh, eh, nej det kan jag inte påstå.

Det vore ju helt ljug att säga att jag använde det som preventivmedel. Herregud jag vågar inte ens räkna efter hur länge sen det var… jag har förmodligen växt igen helt och hållet där nere.
Men nu var det ju inte mitt patetiska obefintliga sexliv vi skulle prata om. Det är något helt annat.

Jag: Näe, jag tar den för att slippa mensvärk.

Jag frågar om min onda höft kan ha något samband med något gynekologiskt fel. Eftersom varken en kiropraktor, sjukgymnast eller läkare lyckats lösa felet.

Sköterskan: Nä. Vet du vad som jag tror är felet?
Jag: Eh.. näe…
Sköterskan: Du tränar inte va?
Jag: Näe, inte just nu eftersom jag har så ont.
Sköterskan: Då är det det som är felet.
Jag: Va?
Sköterskan: Ja, du måste gå ut och gå. Tre gånger i veckan ungefär.
Jag: Eh, men…
Sköterskan: Helst 10 000 steg. Du får skaffa en sån där stegräknare.
Jag: Men det var ju inte riktigt svar på frågan, om det kunde finnas något annat som orsakar det.
Sköterskan: Det KAN ju vara det. Men det tror jag inte. Du ska ut och gå helt enkelt.

Är det inte fantastisk att en människa som ger mig en spruta i skinkan kan hitta en diagnos som ingen annan kunnat?
Som vet efter bara en minuts prat trots att de andra undersökt mig i månader. Helt otroligt. Jag går för lite. Vem kunde ana det?

Jävla idiot-kärring.
Svara på min fråga nästa gång bara.