Det skulle jag inte ha gjort.
Jag kommer ner till bilen och har svårt att överhuvudtaget hitta den på grund av all snö. Jag gräver fram den medan jag stå i snö upp till knäna och när jag fått bort all snö så är jag helt slut av ansträngning. Feber och hårt jobb funkar sällan speciellt bra.
För att komma ut från min parkering är det (oftast) lättast att backa 25 meter för att sedan vända runt på en cykelbana vid vägen utanför. Jag tittar i backspegeln och ser en halvmeter hög snövall mellan cykelbanan och vägen. Vad jag INTE ser är den lika höga snövallen FRAMFÖR cykelbanan som maskerats av att snön långsamt sluttat uppåt. Vad jag i backspegeln bedömde var ett snödjup på cirka 10 decimeter var i själva verket ett snödjup på 40-50 cm. Ni fattar ju vad som hände va?
Trots att jag kör långsamt lyckas jag köra långt upp på vallen, och eftersom jag innan jag träffar den börjat svänga runt så har hela högersidan kilat fast i snön.
Här svär jag enormt mycket, det kan vara den längsta svordomsmeningen någonsin, medans jag går och hämtar en skyffel för att gräva loss bil-helvetet. Samtidigt kör en granne till mig fast lite längre in på parkeringen och jag blir lite gladare av att det i alla fall inte bara är jag som är klantig.
När jag står där och gräver som mest kommer en liten indier förbi. Han går ett varv runt bilen innan han stannar och kliar sig i huvudet.
”How did you do that?” säger han med rejäl indisk brytning och tittar frågande på mig.
”Does it really matter?” säger jag arg som ett bi.
”I would have helped you, but i need to catch the bus you know!” säger han.
”Thanks for the information!” säger jag och inser att om han säger något mer kommer jag att slå honom med skyffeln.
Jag har tjugo minuter på mig innan jag ska börja jobba och jag inbillar mig att jag ändå lugnt ska hinna till jobbet klockan åtta. Men ni kan aldrig ana hur mycket snö man måste skyffla bort för att få loss en liten Polo ur en snövall. Jag tittar på klockan och helt plötsligt är den 08:02. HELVETE! Ringer till jobbet och talar om att jag blir sen. Kanske jättesen.
Grannen har fått loss sin bil och står nu och väntar på att hon ska få lämna området (min bil står ju och blockerar utfarten). Istället för att komma ut att hjälpa till, det gynnar ju faktiskt henne också, så sitter hon tålmodigt kvar i bilen och tittar på medan jag sliter. Först när jag grävt färdigt kommer hon ut och erbjuder sig att hjälpa till.
Jag får loss bilen och tar mig ut på cykelvägen. Eftersom nästa snövall är ännu högre än den första bestämmer jag mig för att åka på cykelvägen, 50 meter längre ner finns en vägkorsning och där borde jag komma ut.
På väg till korsningen passerar jag en grupp människor som står vid busshållplatsen. Arg och frustrerad tutar jag på dem och tvingar dem att kliva upp i snövallarna så jag kan komma förbi. Väl framme vid korsningen tvingas jag köra genom lössnö och lyckas köra fast igen. Jag går tillbaka, förbi busshållplatsmänniskorna, och hämtar skyffeln igen. Jag gräver ilsket fram bilen, slänger sedan skyffeln i en snödriva innan jag kör iväg.
VAD FAN STANNADE JAG INTE HEMMA FÖR??
(Ja, va fan en dag som denna när jag dessutom är sjuk får man se ut hur som helst! Faktiskt!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar