Dubbel-fail

Igår valde jag för första gången på typ 2 år (?) att cykla till jobbet.
Jag ville vara lite hurtig och få använda min nya glänsande cykel.

Vad jag inte tänkte på att det varnats för storm. Det blåste något helt vansinnigt och det var sådär lagom kul att cykla. En aning orutinerat att inte kolla väderprognosen innan.

Och visst, jag har lovat mig själv att inte ha vädret som ursäkt för att låta bli att cykla. Men storm borde ju vara skäl nog för att slippa.

Därför ställde jag cykeln idag och tog bilen istället.
Stormar det idag?
NÄ!

Min kväll

Tittade nyss på “Hur många lingon finns det i världen?” och grinade mig igenom den som en flodhäst.

Jo, som en flodhäst. Vet inte om dom gråter, men om dom gör det kan jag tänkta mig att dem gråter ganska mycket.

I övrigt har kvällen bestått av bakpotatis, choklad och tända ljus.
Helt okej kväll alltså.

Eget gnäll

På tal om elände så kan vi ju ta en omgång hur jag mår. Jag vet – det är petitesser i omvärlden, men jag måste ju få gnälla lite jag också.

Även den gångna helgen har spenderats för mycket sovandes. Tycker i och för sig att jag varit duktig ändå då jag var så pass produktiv att jag storstädade, tvättade all tvätt och sedan tvättade och vaxade bilen, vilket är lite utav ett rekord. Så mycket var det längesen jag hann med på en helg.

Trots att jag varit så duktig och inte sovit så mycket i helgen så kunde jag inte alls somna i natt. Jag låg vaken precis hela natten med någon slags rastlöshet i kroppen. När klockan ringde låg jag klarvaken och släpade mig iväg till jobbet. På jobbet kommer huvudvärken (känns precis som att jag har en alldeles för liten hjälm på mig och det trycker bakom ögonen. Brukar skoja och säga att det känns som att min hjärna är för stor) och jag mår illa. Efter ett par timmar börjar det bli jobbigt och när jag känner att jag inte orkar vara trevlig mot kunderna bestämmer jag mig för att gå hem.

Jag kommer hem vid halv ett och bestämmer mig för att försöka sova en stund för att få bort huvudvärken och illamåendet. När klockan är fyra har jag fortfarande inte lyckats somna och nu inser jag varför. Jag har en snabb och hård puls, bara genom att titta ner på bröstet ser jag hur pulsen slår och jag känner tydligt hur det pulserar i både händer och fötter. Kan det ha varit det som hållit mig vaken hela natten?

Några timmar senare och efter en lång avslappnande dusch lugnar pulsen ner sig och jag känner mig bättre även om jag fortfarande skulle behöva en natts sömn. 

Vill se slutet på det här nu. Känner att jag slösar bort mitt liv på att må dåligt. Har tappat åtminstone 2-3 år på detta. Helt värdelösa år. Att påstå att jag inte har viljan att ta mig ur det är bullshit. Viljan finns, och hade jag kunnat hade jag med min envishet tagit mig ur detta för längesen. Problemet är ju att orken inte finns. Det är svårt att göra stordåd när jag knappt kommer upp ur sängen på morgonen.

En vecka kvar till läkarbesöket.
Inte för att jag hoppas speciellt mycket.

Onödig fråga

Något jag inte gillar när jag går och handlar är frågan: “Var det bra så?” när man står redo för att betala i kassan. Frågan används ganska flitigt, mest i mataffärer, och vad är poängen med den?

Ibland vill jag bara svara:
”Neeej, jag tänkte handla lite till. Håller du koll på mina varor så länge så tar jag en runda till!”

Är fortfarande arg

Dagen har jag spenderat på Parken Zoo tillsammans med familjen, min bror och hans tjej och deras söta dotter. Det var riktigt skoj faktiskt och djurparken var mycket större än vad jag mindes från när jag var liten.

Det var även mysigt att strosa runt där och spana på alla djur, men jag är lite besviken – vart var de vita tigrarna? Ska inte dem bo på Parken Zoo?

Och ännu värre… Vart fan var Fantomen??

Bilder på söta djur kan jag tyvärr inte bjuda på trots att jag släpade med mig systemkameran. Kameran hade varit påslagen under natten och batteriet var stendött när jag plockade fram den i djurparken. Att jag dessutom lämnat batteriladdaren hemma trots att jag annars alltid förvarar den i kameraväskan gjorde mig minst sagt galen.
Jag var förmodligen den enda som sprang runt med systemkamera på ryggen och fotade med mobilkamera.

Bild på söt surikat som jag (kunde tagit själv om den förbannade kameran funkat) snattat från Parken Zoo´s hemsida.

Förnyat körkort

Idag gjorde jag det där hemska. Jag förnyade körkortet.
Som jag har gått och bävat inför det i månader nu.

Av någon anledning så inbillade jag mig att om jag inte låtsades om det så var det inte alls tio år sedan jag tog körkort.

Men idag var jag så illa tvungen att ta tag i det eftersom mitt nuvarande körkort slutar gälla i nästa vecka. Kan ju bli lite svårt att förklara för polisen att jag struntat i att förnya mitt körkort på grund av min åldersnoja.

Jag åkte till Trafikverket och fixade det. Det var bara att hoppa in i ett fotobås, tre snabba kort och sedan en signatur på ett papper så var det klart.

Innan jag gick fick jag se hur det färdiga körkortet skulle se ut.
Och jag höll på att garva ihjäl mig.
Fullständigt.

På bilden ser jag ut lite granna som att jag precis satt mig på något vasst (japp, det var den bästa bilden av tre) och signaturen ser ut som en treåring har skrivit den. Kan vara det skojigaste körkortet någonsin faktiskt.

Det är ju lugnt.
Jag ska ju bara ha det i tio år.

Tydligen ska det vara pastell på Stureplan

Jag står i kön i matbutiken för att betala. Helt plötsligt kommer en tjej i 30-årsåldern och tränger sig fram genom kön tills hon kommer fram till kassörskan. Hon är klädd i en sliten jacka som ser ut att vara från 80-talet, ett par urblekta blommiga tajts/leggings med ett underligt häng där bak och gummistövlar. Hon håller upp ett par garnnystan, ett lila och ett orange, och pratar med överdriven stockholmsdialekt.

Hon: Gör jag fel om jag köper dem här?
Kassa: Nej, varför det?
Hon: Alltså är det fel färger?
Kassa: Inte om du vill ha dem färgerna.
Hon: Jo för jag tänkte virka en halsduk.
Kassa: Det blir säkert bra.

Vid det här laget har hela kön stoppats upp eftersom hon står i vägen för nästa att lassa upp sina varor och kassörskan försöker lite smidigt avsluta så kön kan börja röra sig igen.

Hon: Ja, för det vore ju dumt om det blev fel färger.
Kassa: Fast det blir det nog inte om du vill ha dem.
Hon: Hur vet du det?
Kassa: Vet och vet. Gillar du dem så köper du dem.
Hon: Är det pastellfärger då?
Kassa: Det beror väl på vad man tycker är pastell.
Hon: Men är det pastell?
Kassa: Jag är inget duktig på färger, det får du avgöra själv.
Hon: Tycker du att det är pastell?
Kassa: Nej, jag tycker pastell ska vara ljusare än så där.
Hon: Ja för det är ju viktigt att det blir rätt.
Kassa: Mmm…
Hon: För på stureplan, där är det viktigt med pastell. Där brukar vi ha rosa skjorta på oss.
Kassa: Då är det bäst att du byter då.
Hon: Ja, annars skulle dem kanske skratta på Stureplan. Tack för råden då!

Fungerar dåligt vid låg aktivitet

Har upptäckt att jag blir smått galen av att inte göra någonting.
Det går inte. Hela min kropp skriker av smärta.

Konstigt nog. Jag som inbillar mig att jag egentligen är en ganska lat människa.
Men nu börjar jag fundera på om det verkligen är så.
Kanske är det så att jag bara är duktig på att vara lat när jag verkligen förtjänat det?
När jag spenderat ena halvan åt diverse nyttoaktiviteter för att sedan lata mig andra halvan?

Jag har egentligen haft världens mysigaste två dagar, men jag har inte kunnat njuta av dem fullt ut eftersom jag känns mig så oproduktiv och min energi har varit så hög att det fullkomligt sprutat överskott ur öronen på mig. Vilket förvånar mig själv lite.

Man lär sig något nytt hela tiden, jag som trodde jag var lat, blir istället både galen och elak av att inte göra någonting.
Så håll mig sysselsatt people!

 

Onda tankar

Om jag var världens lataste människa igår så kan jag ha haft världens sämsta humör idag.
Förstår inte vad det varit med mig, men jag har varit enormt grinig.
Som jag har fått kämpa för att inte be varenda människa dra åt helvete.

”Hej! Kan du hjälpa mig?”
”Ser jag ut som någon jävla pass-upp-flicka eller? Ska det vara så jävla svårt att använda dina egna hjärnceller?”

Fast så sa jag ju inte.
Jag log och svarade mitt allra finaste: “Ja visst kan jag det!”

Vissa dagar är det rätt skönt att tankar inte hörs.
För annars hade jag förmodligen gjort mig osams med alla jag pratat med idag.

Världsrekord i lathet

Idag har jag varit så lat att jag inte ens orkat städa. Vilket inte ens händer om jag är febersjuk.
Men idag har jag bara fnyst åt kattsandsmulorna som legat där på golvet och hånfullt flinat åt mig.
Min plan att gå ut och promenera blev inte mer än just en plan som snabbt skrotades.

Är jag sjuk?
Är jag slut som människa?

Nä, jag har nog bara haft massa glada tankar som gjort att jag glömt bort att jag inte brukar vara så här lat.

Morning from hell

I morse vaknade jag med bultande huvudvärk och halsont. Och när jag klev upp kände jag mig inte alls speciellt kry utan funderade både en och två gånger om jag skulle sjukanmäla mig till jobbet. Men till slut bestämde jag mig för att gå och jobba ändå.

Det skulle jag inte ha gjort.
Jag kommer ner till bilen och har svårt att överhuvudtaget hitta den på grund av all snö. Jag gräver fram den medan jag stå i snö upp till knäna och när jag fått bort all snö så är jag helt slut av ansträngning. Feber och hårt jobb funkar sällan speciellt bra.

För att komma ut från min parkering är det (oftast) lättast att backa 25 meter för att sedan vända runt på en cykelbana vid vägen utanför. Jag tittar i backspegeln och ser en halvmeter hög snövall mellan cykelbanan och vägen. Vad jag INTE ser är den lika höga snövallen FRAMFÖR cykelbanan som maskerats av att snön långsamt sluttat uppåt. Vad jag i backspegeln bedömde var ett snödjup på cirka 10 decimeter var i själva verket ett snödjup på 40-50 cm. Ni fattar ju vad som hände va?

Trots att jag kör långsamt lyckas jag köra långt upp på vallen, och eftersom jag innan jag träffar den börjat svänga runt så har hela högersidan kilat fast i snön.

Här svär jag enormt mycket, det kan vara den längsta svordomsmeningen någonsin, medans jag går och hämtar en skyffel för att gräva loss bil-helvetet. Samtidigt kör en granne till mig fast lite längre in på parkeringen och jag blir lite gladare av att det i alla fall inte bara är jag som är klantig.

När jag står där och gräver som mest kommer en liten indier förbi. Han går ett varv runt bilen innan han stannar och kliar sig i huvudet.
”How did you do that?” säger han med rejäl indisk brytning och tittar frågande på mig.
”Does it really matter?” säger jag arg som ett bi.
”I would have helped you, but i need to catch the bus you know!” säger han.
”Thanks for the information!” säger jag och inser att om han säger något mer kommer jag att slå honom med skyffeln.

Jag har tjugo minuter på mig innan jag ska börja jobba och jag inbillar mig att jag ändå lugnt ska hinna till jobbet klockan åtta. Men ni kan aldrig ana hur mycket snö man måste skyffla bort för att få loss en liten Polo ur en snövall. Jag tittar på klockan och helt plötsligt är den 08:02. HELVETE! Ringer till jobbet och talar om att jag blir sen. Kanske jättesen.

Grannen har fått loss sin bil och står nu och väntar på att hon ska få lämna området (min bil står ju och blockerar utfarten). Istället för att komma ut att hjälpa till, det gynnar ju faktiskt henne också, så sitter hon tålmodigt kvar i bilen och tittar på medan jag sliter. Först när jag grävt färdigt kommer hon ut och erbjuder sig att hjälpa till.

Jag får loss bilen och tar mig ut på cykelvägen. Eftersom nästa snövall är ännu högre än den första bestämmer jag mig för att åka på cykelvägen, 50 meter längre ner finns en vägkorsning och där borde jag komma ut.

På väg till korsningen passerar jag en grupp människor som står vid busshållplatsen. Arg och frustrerad tutar jag på dem och tvingar dem att kliva upp i snövallarna så jag kan komma förbi. Väl framme vid korsningen tvingas jag köra genom lössnö och lyckas köra fast igen. Jag går tillbaka, förbi busshållplatsmänniskorna, och hämtar skyffeln igen. Jag gräver ilsket fram bilen, slänger sedan skyffeln i en snödriva innan jag kör iväg.

VAD FAN STANNADE JAG INTE HEMMA FÖR??

 
(Ja, va fan en dag som denna när jag dessutom är sjuk får man se ut hur som helst! Faktiskt!)

Världens kortaste promenad

Jag försökte mig på en långpromenad.
Det blev ingen långpromenad utan en jävligt kort promenad.

För det råkade visst vara rena rama isbanan på vägen.
Efter att ha halkat och nästan slagit omkull 3 gånger på 20 meter så gav jag upp.

Men jag fick i alla fall ett tiotal andetag frisk luft.
Alltid något.

Trög hårboll

Jag kommer hem med en massa kassar och medan jag håller på och bär in allt passar kattskrället på att smita ut i trapphuset. Hon springer ner till våningen under och jag går efter. När jag kommer ner sitter hon vid dörren till lägenheten precis under mig och hon skriker högt: “SLÄPP IN MIG!!!”

Jag försöker förklara att hon inte kan gå in där eftersom vi inte bor där, men det är lite som att tala för döva öron (fråga mig inte varför jag ens försökte mig på en konversation här). Så istället får jag fösa henne lite lätt mot trappan och tills slut fattar hon att vi ska gå upp till nästa våning där vår dörr står öppen och hon springer rätt i lägenheten.

Av någon anledning så känner hon inte igen sig utan springer snabbt mellan rummen medans hon pratar högljutt och verkar tänka något i stil med:
”Ooh, vad är det här?”
”Wooow vad är det här för ställe?”
”Oh, oh… här är ännu mer nya grejer!"

Kanske inte ett av hennes smartaste tillfällen i livet.

Varför ska tanter alltid ha förtur?

Jag är på Ica Maxi och jag står och väntar på att en sån där liten vagn ska bli ledig.
Av någon anledning är de alltid slut när jag kommer.



Efter att ha väntat ett par minuter så kommer äntligen en kvinna och lämnar tillbaka en vagn. Jag tar den och när jag vänder mig om så står där en liten, liten tant och tittar på mig med hundögon.

”Är det där den sista vagnen?” säger hon besviket.

Jag har ju faktiskt stått här och väntat och tanten kom precis. Det är ju inte mer än rätt att jag får ta den. Bara för att hon är en liten tant ska ju inte hon ha förtur. Eller…. FAAAAAAN!!!

”Ja, men ta den du!” hör jag mig själv säga.

Och jag får åter ställa mig och vänta på en ny vagn.

Folk blev som galna

Efter jobbet svängde jag in på den lilla affären där jag bor.
Planen var att springa in lite snabbt och handla ett par grejer jag behövde.
Att parkeringen var helt proppfull (har aldrig hänt att ens mer än hälften av platserna är upptagna) gav mig ingen ledtråd alls om vad som just hände inne i affären.

Jag kliver in och möts av massor med folk. I kassorna står ännu mera folk. Det är så mycket folk inne i den lilla affären är jag inte kan sluta fundera på om inte halva Västerås befolkning råkar befinna sin just där och då.

Det visade sig att butiken hade kundkortskväll och folk var som galna över alla (fjuttiga) erbjudanden.

Jag behövde inte längre handla något och åkte hem istället.

Riktig sommarvärme

Imorse hade jag hela 16 grader i lägenheten. Så där lagom varmt och gosigt.
Så jag ringde och felanmälde till vicevärden.
Under dagen har de tydligen varit här och fixat elementen för när jag kom hem hade jag hela 19 grader i lägenheten.

Genast slängde jag av mig alla kläder och sprang runt naken samtidigt som jag klappade händer och sjöng "Du gamla du fria”.

Eller nej.
Det gjorde jag inte.
Men jag kunde ha gjort.

Nu börjar det gå för långt

Mitt hem har helt oväntat invaderats av en hel hjord fjärrkontroller.
Det känns ju som om jag har fler än vad jag klarar av för tillfället.

Faktiskt så är det så att jag har fler fjärrkontroller än vad jag har tekoppar.
Eller taklampor. Eller toarullar.

Det funkar liksom inte.

SCHAS FJÄRRKONTROLLER! SCHAS!

Jag köper vilken lök jag vill

Jag står i affären och plockar i lök i en påse.
Någon knackar mig på axeln och jag vänder mig om.
Där står en kvinna och ser frågande på mig.
Antagligen har hon sagt något jag inte hört eftersom jag har hög musik i hörlurarna.

Jag: Ursäkta, vad sa du?
Hon: Det finns lök i påse där borta för bara 5 kronor.
Jag: Jaha!?
Hon: Ska du inte köpa dem istället?
Jag: Nej, men tack ändå.
Hon: Det är ju billigt.
Jag: Nej, jag handlar de här, tack.

Hur orkar man springa runt och lägga sig i vad folk handlar?

Vardags-bus

Igår ringde en sådan där dryg försäljare.
Jag kan inte rå för det, men jag hatar dem.
Och det är ju fantastiskt roligt att driva med dem.

Hon som ringde hade faktiskt en ganska bra erbjudande visade det sig, som var nästan gratis.
Jag antar att väldigt många tackar ja till erbjudandet. Men inte jag.
Eftersom jag listade ut att jag lika gärna kan ringa det aktuella företaget i efterhand och få precis samma erbjudande. Då blåser jag den jobbiga människan som ringer och stör mig mitt i maten på provisionen genom att tacka nej.

Hon: … ja vad säger du?
Jag: Hm… njae…. nej, jag är intresserad.
Hon: Va?
Jag: Näe, jag vill inte ha något.
Hon: Får jag fråga varför?
Jag: Jag vill bara inte helt enkelt.
Hon: Men det är ju väldigt billigt…
Jag: Jag tycker inte om billiga saker.
Hon: Eh… okej. Tack då.
Jag: Tack själv.

”Hon gör ju bara sitt jobb”, tänker ni. “Det var elakt av dig”.
Men det finns två typer som jag inte tål. Parkeringsvakter och telefonförsäljare.
Dem får man retas med hur mycket man vill.

Otursdagen

Idag har det varit fredagen den 13:e – hela dagen – och det det har verkligen märkts att det har varit en otursdag.

Först var jag tvungen att gå upp relativt tidigt i morse, fast jag var jättetrött – OTUR! Sen upptäckte jag att det var fint väder – OTUR när jag inte kan vara ute och njuta av vädret eftersom jag var tvungen att jobba – även det OTUR! Väl framme på jobbet kommer jag på att jag glömt att posta ett brev – OTUR! På lunchen ser jag att de varit och köpt fredagsgodis och fredagsfika som ligger framme i fikarummet – OTUR eftersom man då måste äta massa onyttigt. Sen jobbar jag jättelänge och jättesent, på en fredag är inte det något annat än just – OTUR!
Sen kom jag hem och insåg att jag hade en massa disk som jag var tvungen att ta hand om – OTUR! Och så dem där äckliga bananflugorna jag hittade – riktig jävla OTUR!

Nä, bäst jag går och lägger mig.