Allt blir bättre med dåligt minne. Eller något sånt.

Ibland skäms jag för mig själv.
Som när jag kommer på mig själv med att fnissa åt gamla inlägg jag skrivit.
För det är fan inte okej att tycka att man själv är rolig.

Inte.
Okej.

Men å andra sidan så har jag ju så himla dåligt minne att när jag läser gamla grejer jag skrivit så minns jag dem inte alls. Det är som om jag läste dem för första gången, som om någon annan hade skrivit dem.

Då kanske det är mer okej?
Eller?

Näe… jag kunde visst inte sluta.

Mitt val att sluta med bloggandet kom utav att jag inte mått något bra.
Jag ville bara ge världen fingret och en del utav det var att sluta bloggandet.

Förstår inte vad det varit med mig de senaste två veckorna. Jag har verkligen mått pissdåligt. Jag har varit ta-livet-av-mig-deprimerad. På riktigt. Inte för att jag någonsin skulle ta livet av mig. Det är jag alldeles för feg för och jag skulle aldrig utsätta de jag tycker om för något sådant. Men ändå ville jag inte leva. Det låter kanske motsägelsefullt men så var det.

Jag hatade mig själv, alla andra och mitt liv.
Jag var värdelös, tjock och mest ensam i världen.
Jag var till och med pinsam och dålig som var ledsen över dessa saker.
Allt var helt hopplöst och jag hade grinat konstant i en vecka.

Sen vaknar jag fredag morgon och märker att jag helt plötsligt mår bra. Precis som att någon har tryckt på en knapp.
Jag är gladare och piggare, och ingenting känns piss längre.

Vad fan hände?

Antingen behövde jag bara en tyck-synd-om-mig-själv-vecka. Att få släppa ut allt.

Eller så beror det på min B12/folsyrabrist (ett vanligt symptom är just depression). Jag har slarvat massor med mina tabletter och under de två veckorna jag mått dåligt så har jag börjat skärpa mig igen. Ifall att det skulle vara det.

Hur som helst så vill jag bara be om ursäkt till er som drabbats av mitt beteende,
jag kan inte riktigt kontrollera det, och om jag kunde välja så vill jag givetvis i må så som jag gjort.

 
Förlåt!

Är fortfarande arg

Dagen har jag spenderat på Parken Zoo tillsammans med familjen, min bror och hans tjej och deras söta dotter. Det var riktigt skoj faktiskt och djurparken var mycket större än vad jag mindes från när jag var liten.

Det var även mysigt att strosa runt där och spana på alla djur, men jag är lite besviken – vart var de vita tigrarna? Ska inte dem bo på Parken Zoo?

Och ännu värre… Vart fan var Fantomen??

Bilder på söta djur kan jag tyvärr inte bjuda på trots att jag släpade med mig systemkameran. Kameran hade varit påslagen under natten och batteriet var stendött när jag plockade fram den i djurparken. Att jag dessutom lämnat batteriladdaren hemma trots att jag annars alltid förvarar den i kameraväskan gjorde mig minst sagt galen.
Jag var förmodligen den enda som sprang runt med systemkamera på ryggen och fotade med mobilkamera.

Bild på söt surikat som jag (kunde tagit själv om den förbannade kameran funkat) snattat från Parken Zoo´s hemsida.

I så fall blev jag av med 1 miljon igår!

Läste just detta i Aftonbladet:
Geller anmäld - för stöld genom tv:n

Kort sagt så hävdar en man att Geller har stulit 100 kr av av honom som han haft på bordet samtidigt som han tittat på Geller på TV.

Fantastiskt, visst?

Tydligen ska det vara pastell på Stureplan

Jag står i kön i matbutiken för att betala. Helt plötsligt kommer en tjej i 30-årsåldern och tränger sig fram genom kön tills hon kommer fram till kassörskan. Hon är klädd i en sliten jacka som ser ut att vara från 80-talet, ett par urblekta blommiga tajts/leggings med ett underligt häng där bak och gummistövlar. Hon håller upp ett par garnnystan, ett lila och ett orange, och pratar med överdriven stockholmsdialekt.

Hon: Gör jag fel om jag köper dem här?
Kassa: Nej, varför det?
Hon: Alltså är det fel färger?
Kassa: Inte om du vill ha dem färgerna.
Hon: Jo för jag tänkte virka en halsduk.
Kassa: Det blir säkert bra.

Vid det här laget har hela kön stoppats upp eftersom hon står i vägen för nästa att lassa upp sina varor och kassörskan försöker lite smidigt avsluta så kön kan börja röra sig igen.

Hon: Ja, för det vore ju dumt om det blev fel färger.
Kassa: Fast det blir det nog inte om du vill ha dem.
Hon: Hur vet du det?
Kassa: Vet och vet. Gillar du dem så köper du dem.
Hon: Är det pastellfärger då?
Kassa: Det beror väl på vad man tycker är pastell.
Hon: Men är det pastell?
Kassa: Jag är inget duktig på färger, det får du avgöra själv.
Hon: Tycker du att det är pastell?
Kassa: Nej, jag tycker pastell ska vara ljusare än så där.
Hon: Ja för det är ju viktigt att det blir rätt.
Kassa: Mmm…
Hon: För på stureplan, där är det viktigt med pastell. Där brukar vi ha rosa skjorta på oss.
Kassa: Då är det bäst att du byter då.
Hon: Ja, annars skulle dem kanske skratta på Stureplan. Tack för råden då!

Vart är han?

Idag ska jag träffa den stora kärleken i mitt liv enligt ett sånt där års-horoskop.
Och mig veterligen har jag inte träffat någon stor kärlek idag. Än.
Det är ju faktiskt två timmar kvar.

Om inte “han” var den där tjocka gubben jag träffade på jobbet som petade näsan medan han pratade med mig. Eller killen på passet med glasbottnar till brillor och med en koordinationsförmåga som var så dålig att jag faktiskt inte hade förvånats om jag sett honom på Discovery i något slags “Udda fenomen-program”. 

Hoppas inte.

IQ-befriad

Försökte nyss hoppa ur bilen med bilbältet på.
Jag lovar, det är skitsvårt.

“Jahapp, nu har jag blivit så tjock så jag inte kommer ur bilen!”

Det gick otäckt många sekunder innan jag fattade att jag faktiskt hade bilbältet på mig.

Hakuna matata

Tänkte att jag skulle kolla på Lejonkungen idag.
Älskar den filmen och det var ju så himla längesen jag såg den.
Men så kom jag ju på att jag alltid grinar som ett litet barn när Simbas pappa dör.
Så då vill jag inte se den längre.
Hemska film.

Ibland är det svårt när det är svårt

Jag lagade nyss nötfärsbiffar med oliver, fetaost och fransk senap.
Det låter ju jättegott.
Fast jag vet inte om det var det.
Har ingen aning faktiskt.

Tomaterna och salladen smakade exakt samma som biffarna.
Mina smaklökar är inte riktigt vad de borde vara.

Inte som alla andra

Bland folk runt i kring mig är var och varannan människa sjuk.
Många har verkligen blivit vrålförkylda.

Utom jag då.
Jag ska ju alltid vara lite annorlunda.

Jag har fått halsont. Eller halskli kanske man ska kalla det.
Ett illamående som kommer och går.
Och så hostar jag 2-3 gånger om dagen.

Det är min höstförkylning det.
(Nu när jag skrivit detta kommer jag givetvis bli precis lika vrålförkyld som alla andra.)

Skrämmande lampa

Märkligt nog blir jag lika förskräckt varje gång den lilla gula lampan på instrumentpanelen tänds och bilen ger ifrån sig ett ljud i form av ett “BING”.

Varningslampa?
Vad i helvete är det där?
Är bilen trasig?
KOMMER DEN ATT EXPLODERA??

Sen inser jag, lampan indikerar att det börjar bli dåligt med bensin.
Jag bara glömt att tanka.

Hur man än gör blir det fel

Alltid när jag står där i affären och inte minns vad det var jag skulle handla brukar jag alltid handla toapapper. Fråga mig inte varför, men det känns rätt helt enkelt. Oftast när jag kommer hem så har jag toapapper redan så det var helt enkelt något annat jag skulle ha köpt.

Igår och idag när jag var och handlade hade jag samma känsla, att det var något jag glömt. Precis som vanligt tänkte jag att jag skulle köpa toapapper, för säkerhets skull. Men så tänkte jag att:
”Äh jag brukar ju alltid köpa det i onödan… det brukar ju alltid vara något annat som jag ska köpa.”

Så båda gångerna lämnar jag affären, med den där känslan att jag glömt att köpa något men utan att köpa toapapper.

När jag kommer hem ikväll upptäcker jag att toapappret är slut. Det var ju det jag skulle köpa den här gången.

Typiskt.

Skitsvårt räkne-exempel

Eftersom solen idag vägrar komma fram åkte jag iväg för att steka mig i ett solarium istället. Jag betalar för 20 minuter.

Efter ett tag i solariet blir jag nyfiken på hur lång tid det kan tänkas vara kvar. Tittar upp på den lilla timern och den visar 10 minuter.

Men… 10 minuter? Jag vet ju inte om klockan räknar upp eller ner? Då vet jag ju inte hur lång tid det är kvar… eller? Nej, det kan man ju inte veta…

(2 minuter senare)

Jaha…

*skäms lite för hur korkad jag är ibland*

Dubbeltrauma

Idag var det ett par idioter inne på mitt jobb. Dessa idioter var inte bara idioter utan också tjuvar. De snodde helt fräckt en del prylar.

Och jag blir så arg. Jag blir helt sjuk arg.
Det är precis som att de tjuvar saker från mig personligen.

Om jag bara fick tag på dem så….
Nä, vet jag skulle inte göra något. Jag är både för snäll för svag och för rädd för polisen* för att våga slå någon. (Å andra sidan kan det ju knappast räknas som misshandel om den som blir slagen knappt känner av det?).

Polisen kom efter att puckona hade dragit. Jag kom på mig själv med att stå och ha lätt hjärtklappning när jag fick syn på dem. Sen stammade jag fram något pinsamt skämt när jag kände att jag hade stirrat på dem lite för länge.

Jag är faktiskt skiträdd för polisen. De är läskiga. Det har blivit lite av en fobi för mig. Kanske inte så konstigt med tanke på hur en del poliser betett sig mot mig.

Först blir jag galet arg på tjuvarna. Och sen är jag rädd för polisen när dem väl kommer. Snacka om dubbelt trauma.

Förvirrat tillstånd

Jag somnar på soffan.
Vaknar av att jag tror att något hamnat mellan kuddarna i soffan.
Jag känner lätt med handen. Känner inget.

Jag börjar smått hysteriskt riva bort alla kuddar. Måste hitta grejen.
Först när jag tagit bort varenda kudde vaknar jag till ordentligt och inser att jag inte vet vad jag letar efter.

Betyder det att det är slut?

En kvinna ringer tidigare idag in till radion och
berättar att hon och hennes man varit gifta i hela 25 år.
Hon vill passa på att önska en låt till sin man, dagen till ära.
Hon önskar "What is love".

Hur fan tänkte hon där?

What is love
Baby don't hurt me
Don't hurt me no more

Baby don't hurt me
Don't hurt me no more

What is love

Yeah (Ooh) (Ooh)

I don't know why you're not there
I give you my love but you don't care
So what is right and what is wrong
Give me a sign

What is love
Baby don't hurt me
Don't hurt me no more

Lips

Insåg när jag så bilden nedan – vilka gigantiska läppar jag har.
Helt au naturel.

 
Ni vet vad man säger va?

Stora läppar, stora… eh…
Nja… jag har nog blandat ihop det där…

Har du sett den här… eh… bilen (?)?

Det här är ju lite som att titta på en sådan där gammal 3D-bild. Man tittar och försöker hitta olika fokusering samtidigt som man flyttar bilden fram och tillbaka framför sig. Vad fan föreställer den?
Bilden föreställer hur som helst enligt den norska polisen (och Aftonbladet) en fantombild över en bil som var inblandad i ett mord för fyra veckor sen.

Att de inte hittat bilen är väl så där lagom förvånande.

Är det någon som fattar vad kluddet nertill är?

Äntligen ledig

Efter att ha jobbat sju dagar på rad är jag äntligen ledig i morgon.
Vilket känns fantastiskt skönt… ändå tills jag minns vad jag ska göra.

Det ska städas och tvättas. Och organiseras och storhandlas.
Och jag skulle även vilja hinna träna, ta en promenad, besöka banken, åka ner på stan för lite shopping, åka till jobbet och köpa en kabel och givetvis vill jag umgås med alla jag inte hunnit med den senaste tiden.

Nej, det vete tusan om jag orkar vara ledig….

Bestäm er people!

Alltså det här med att köpa TV är ju ett jävla virrvarr.
VAD-I-HELVETE-SKA-MAN-KÖPA?

Jag har idag rådfrågat cirka fem personer och alla har givetvis rekommenderat helt olika saker.
Bara för att göra det lättare liksom.

Därför tar jag bara råd av dem som rekommenderar samma saker numera.