LCHF-grejen

Hur går det med den då?
Har inte direkt skrytit om det eftersom det gått väldigt upp och ner.
Planen var att jag skulle köra hårt och inte alls fuska någon gång innan jag nått mitt mål.
Gick så där kan jag ju säga.
 
Först gick jag ner 5 kilo och sedan kom jag väl på att jag inte skulle få äta choklad på typ ett år, vilket är det tid jag räknar med att det tar innan jag är färdig. Och så började jag fuska.
Jag har visserligen inte gått upp något, men heller inte ner, på lite drygt en månad.

Så jag inser att om det här ska funka så måste jag få ha fusk-dagar. En gång i veckan får jag proppa choklad, men totalt nolltolerans de andra dagarna. Då borde jag få ordning på det.

En choklad-knarkare kan inte leva utan choklad – så är det!

Så imorgon börjar vi om, men lite ny strategi.
Jag kommer att redovisa här hur det går och vad jag käkar osv.
På så vis blir det ju svårare att fuska. :)

Att utmana ödet

Jag brukar lite stöddigt kolla på skräckfilm själv. Och gärna sent på kvällen.
Av någon anledning brukar jag inte bli skrämd.

Denna kväll bestämde jag mig för att titta på Insidious vilket skulle visa sig vara en korkad grej att göra. Inte för att jag ens tyckte att filmen var speciellt bra. Men så fort jag släckte lampan så såg jag den där röda ansiktet framför mig.

För att tänka på något annat bestämde jag mig för att läsa lite. Så jag tänder lampan och börjar läsa. Jag läser i en hel timme. För säkerhets skull.

Jag gör en nytt försök att släcka lampan, men det går inte!
Jag tvingas ha en lampa tänd (otroligt vuxet av mig!) för att kunna sova.

På tal om mardrömmar

Jag slår upp ögonen och ser en blå ilsken figur stirra på mig från sängkanten. Jag får panik och slänger mig bakåt i sängen med kudden som skydd mot otäckingen. Jag blinkar till och figuren är borta och jag inser att jag bara drömt. Ändå har jag fortfarande hjärtklappning och kallsvettas så jag bestämmer mig för att gå upp på toaletten när jag ändå är vaken. Då får jag en chans att lugna ner mig också.

När jag går upp kollar jag på klockan och ser att klockan bara är 01:20. När jag tittade på klockan sista gången innan jag somnade var hon 01:04.

Konstigt att man kan tappa hela det rationella konceptet på bara en kvart!

Jag struntar fullständigt i…

- att kungen varit ute på äventyr och legat runt med kvinnor eller vad det nu är han har gjort. Ätit middag med dem kanske bara? Jag kan i alla fall inte påstå att mitt förtroende för kungen raserats efter detta, jag har nog aldrig haft något.

- att USA har sprungit runt i Sverige och spionerat. Jag förmodar att de gjort det av en god anledning och att de knappast spanat på Agda 83 år när hon ska gå och köpa mjölk. Om så är fallet kan de gladeligen få följa efter mig en hel dag. Det skulle förmodligen bli den tråkigaste och händelsefattigaste dagen i deras liv.

- att det ska bli snöstorm i morgon. Det ger mig bara en anledning att hålla mig inomhus, under en filt, i soffan på min lediga dag.

Helt rationellt beteende

Inget konstigt alls med det faktiskt. Om jag hade fått böter för att jag råkat kört förbi en fartkamera lite för fort hade jag nog också velat elda upp den. Velat stå där och se den brinna som en häxa som brinner på bål. Typ.

På samma sätt som jag önskar allt ont åt parkeringsvakterna som gett mig böter. Jag hoppas de får fötterna fulla av fotvårtor, ansiktet fullt med finnar och att de bryter av en nagel eller två. Det vore ju rätt åt dem.

Neurotiker

Jag inser ibland att jag kan vara smått neurotisk när det gäller vissa grejer. Som när det handlar om mina prylar. Mina prylar är mina prylar och jag mår riktigt dåligt om jag tappar eller måste göra mig av mig något.

Som när jag nyss upptäckte att jag tappat min klämma till min handsfree. Jag har haft samma klämma i många år, har alltid sparat den trots att jag skaffat nya mobiler, men ny handsfree. Den är perfekt att sätta fast mikrofonen i kläderna med - så man har mikrofonen på rätt ställe.

Nu är den borta. Min klämma. MIN klämma. Jag har letat hysteriskt i hela lägenheten. Vänt upp och ner på hela lägenheten. Den ÄR borta.

Jag kan inte sluta tänka på den där lilla klämman.
Vart hade jag den senast? Har jag tappat den ute? I så fall - hur kunde jag vara så dum att jag tog med den till ett ställe där den kunde försvinna? Och hur ska jag kunna klara mig resten av livet utan den?

Stackars mig.
Och stackars min klämma.

Dubbeltrauma

Idag var det ett par idioter inne på mitt jobb. Dessa idioter var inte bara idioter utan också tjuvar. De snodde helt fräckt en del prylar.

Och jag blir så arg. Jag blir helt sjuk arg.
Det är precis som att de tjuvar saker från mig personligen.

Om jag bara fick tag på dem så….
Nä, vet jag skulle inte göra något. Jag är både för snäll för svag och för rädd för polisen* för att våga slå någon. (Å andra sidan kan det ju knappast räknas som misshandel om den som blir slagen knappt känner av det?).

Polisen kom efter att puckona hade dragit. Jag kom på mig själv med att stå och ha lätt hjärtklappning när jag fick syn på dem. Sen stammade jag fram något pinsamt skämt när jag kände att jag hade stirrat på dem lite för länge.

Jag är faktiskt skiträdd för polisen. De är läskiga. Det har blivit lite av en fobi för mig. Kanske inte så konstigt med tanke på hur en del poliser betett sig mot mig.

Först blir jag galet arg på tjuvarna. Och sen är jag rädd för polisen när dem väl kommer. Snacka om dubbelt trauma.

Nu är det julafton

Det måste det vara för jag har ätit lucka 24 i kalendern nu. Och alla andra luckor också för den delen.

 

Det var väl ändå ingen som trodde att jag skulle kunna hålla mig att äta en ynka liten chokladbit om dagen?

Go’ och glad

Imorse fick jag lite hjärnsläpp vad gäller mitt nyttiga ätande. Jag åt en kexchoklad till frukost.

 
Kanske inte det vettigaste jag gjort.
Men den låg ju bara där.
Helt ensam och ropade på mig.
Så jag åt upp den.

Även solen har sina fläckar.

Roast på Berns

Jag vill också vara så där rolig.

Eller, nä förresten.

Jag vill ha en kille som är så där rolig.

Äsch, jag säger som det är.
Egentligen.

Jag är lite granna kär i Björn Gustavsson. Nu har jag sagt det.
Förmodligen är jag den enda i hela Sverige som fortfarande är det.
Så 2008 liksom.

Förresten, är det inte ganska kul att den som har en standup-skola är i särklass sämst av alla komiker i programmet?

Plötsligt förstod jag…

En kompis frågade för ett tag sen hur min drömkille ska vara/ser ut.
Jag hade inget bra svar bortsett från det uppenbara; snäll, trevlig osv.

Nu vet jag vad jag skulle svarat.
Han ska vara upptagen. Eller jävligt ointresserad.
DÅ är han min drömkille.

Det är i alla fall vad min imbecilla hjärna verkar vilja få mig att tro.
Nu är det visserligen inte bara jag som fungerar så här. Men varför är det så? Varför vill man ha något man inte kan få. Och skulle det vara så att den man vill ha, men inte kan få, plötsligt blir tillgänglig så är det inte intressant längre. Inte ett dugg.

Antar att detta är någon stenåldersfunktion som hänger kvar.
För att vi från början är en jagande art.

Men jag vill inte vara jagande. Jag vill bli vuxen. NU!

Försöker utveckla mitt bloggande

Minns väldigt få saker från när jag var liten. Minnet är inte alls det bästa. Men vissa grejer minns jag jättetydligt.

Som när jag red kamel på Stenby’s parkering. Minns hur jag satt där på kamel-ryggen och det svajade fram och tillbaka när den gick. Detta har enligt mina föräldrar aldrig hänt, så jag hade tydligen hallisar redan som liten.

Sen minns jag när jag bajsade på mig. (Varför har min hjärna valt att spara just detta minne?) Vet inte alls hur gammal jag var, men jag hade åtminstone fyllt fyra år. Det är den enda gången jag minns att jag bajsat på mig, men det betyder ju inte att det faktiskt är den enda.

Fast jag är helt övertygad om att när (om) jag ska krysta ut ett barn, då kommer jag vara en av de där som bajsar på sig. Hur fan gör dem då egentligen? Låtsas som ingenting? “Oups, här kom det lite bajs…” *skyfflar undan bajset med högerhanden* “…och krysta 2,3,4…” Man får ju aldrig se sånt på förlossningskliniken liksom.

Jag och några kompisar busade i mina föräldrars säng. Rätt var det var kände jag för att släppa en fis, vilket jag gjorde (på den här tiden skämdes jag minsann inte…), vi skrattade lite åt fisen och busade vidare. Men några sekunder senare kände jag att det kändes konstigt i brallorna. Jag var baktung på något märkligt sätt. Så fattade jag: Jag hade misstagit ett luftskott för the real stuff.
Och jag fick skamset springa till mamma för att tala om att jag råkat bajsa på mig.

Så, nu har jag nämnt bajs i olika former exakt 7 gånger.
Nöjda nu? Bajs. Bajs. Bajs. 
10 gånger.

Level one completed.

På den tiden när jag var kriminell…

Var hemma hos mamma och pappa och fick med mig
massa lådor med gamla grejor.
Bland annat sånt här:



PLOCK!
Nästan varje dag hade man brev fulla med sånt i brevlådan, som man fyllde i och skickade vidare. Har ni hållit på med sånt?
Det var Slammar, FB’s, ploj och allt vad det hette.
Minns att jag var väldigt avundsjuk på vissa som skrev jättefint.
De var mina idoler. Typ.

Den kriminella biten i det här var att man skickade så himla mycket brev att man inte hade råd med frimärkena.
Så man fipplade med så man skulle slippa betala portot.
(Borde vara preskriberat vid det här laget va? Om inte så är mitt försvar att jag var ung och dum!)
Antingen tejpade man eller limmade uppe på frimärket och bad den man skickade till att skicka tillbaka frimärket nästa gång.
Sen använde man frimärket igen.
Så jag köpte nog aldrig frimärken.

FÖRLÅT POSTEN!!
Ska kompensera genom att skicka julkort i år. Ok?

Thezzan gör bus

Jag var och skulle köpa ett regnställ. Jag ville ha regnstället i en storlek större än vad jag normalt har för att det är bekvämare så.
Men en storlek större betyder, för en pygmé som mig, att byxorna blir löjligt långa. Så jag gjorde det.

Jag bytte byxorna så jag fick en storlek mindre på dem.
Fast man inte fick.

Jag hade tänkt ut vad jag skulle säga ifall någon i kassan skulle upptäckta vad jag gjort:

”Oj, jaha, näe jag kollade aldrig på storlekarna.”
”Aha, vilken tur att du såg det. Kanske någon som satt tillbaka fel?”
”Är det någon idiot som bytt byxorna? Bah.”
”Alltså min mamma tappade mig i golvet när jag var liten så ibland vet jag inte riktigt vad jag gör…”

Men ingen märkte. Jag kom undan.
Fast jag är orolig. Tänk om jag hamnar i fängelse nu?

Saker du förmodligen inte visste om mig

• Jag kan inte rapa. På riktigt, jag kan inte. Varken med flit eller ofrivilligt. Fast ungefär två gånger om året kommer det något knappt hörbart ljud som skulle kunna kallas rap.
• Jag kan inte snyta mig hårt ordentligt. För när jag tar i när jag snyter mig fladdrar det i ögonvrån. Otäckt som fan. Tänk om jag får snor i ögat? Den risken vågar jag inte ta.
• Jag har choklad-cravings hela jävla tiden. Ganska bra av mig att äta så lite som jag faktiskt gör.
• Jag får rysningar när jag hör andra borsta tänderna. Det är märkligt nog det enda ljudet som jag inte klarar.
• När jag sover måste jag ha något framför munnen. Typ en bit av täcket eller ena handen. Det bara ska vara så.
• Jag tycker det är otäckt när leder går emot varandra när jag ska sova. T.ex. om knäna ligger emot varandra. Då måste jag lägga täcket i mellan.
• Jag ser ut som en zombie när jag vaknar. Håret ser ut som jag varit med om en tyfon under natten och ansiktet är svullet som om jag hade en allergisk reaktion.
  Tror ni mig inte? Kolla bilden.
  
   
  Kunde inte låta bli att photoshopa lite.
  Så illa är det kanske inte, men så här känner jag mig när jag ser mig själv i spegeln. Varje morgon är ett “Oh, fuck!”.
  Men håret har jag åtminstone inte manipulerat.

Självgod ut i tårna!

Okej. Jag erkänner.
Jag är perfektionist.
Så det skriker om det.

Jag gör helst saker själv. För då vet jag att det blir bra.
Det låter så jävla egotrippat, JAG VET!
Inte för att jag tror att jag är bäst på allt. Inte så.
Men om det är något jag kan så släpper jag det väldigt ogärna till någon annan. Oavsett om det handlar om städning, ett brev som ska skrivas, en vägg som ska målas eller vad det nu kan vara.

Det märktes tydligt när jag gick i skolan.
Vid grupparbetena tog jag alltid åt mig så mycket arbete som möjligt. Helst alltihopa. Då visste jag att det blev ordentligt gjort.

Nu känns det bättre.
Nu när jag berättat.

Livet som alien

Brukar alltid på höra av sjukgymnaster eller liknande att jag är så ovanligt rörlig. Varje gång blir jag lika förvånad.

Rörlig?
Pratar du verkligen om mig nu?
Jag känner mig ju som en kylskåp i mobilitet.

Men det är tydligen så. Någon förklarade någon gång att mina leder är som tallrikar istället för soppskålar som de är på "vanliga" människor. Jag är alltså ovanlig. En alien.

Idag kom vi fram till att jag inte får Yoga.
Jag är för rörlig för det.
I mitt huvud låter det ganska sjukt.

Fast jag tänker kanske vara lite olydig och Yoga lite granna i allafall.
Men sch... säg inte det till sjukgymnasten.

Jag biktar mig

Jag har visserligen stundtals haft ganska tråkigt,
men jag har inte ägnat dagen åt att tänka på Jesus lidande.
Förlåt.

När samvetet ringer på

Jag bara måste få lätta mitt samvete – här och nu.
Det gäller en händelse för ett par veckor sen.

Hela natten hade det snöat. Det var snö precis överallt.
Det mesta hade visst hamnat på just min bil. Som vanligt.
Jag gräver bittert fram bilen och åker till jobbet.

Nästan framme ser jag en ensam man ca 50 meter framför mig. Han går med raska steg med sin portfölj inkilad under ena armen. Kanske är han på väg till jobbet. Kanske är portföljen bara en bluff, han kanske var arbetslös, vad vet jag.

Helt plötsligt faller han handlöst, som om någon sparkat undan benen på honom med full kraft. Förmodligen hade han klivit på en förädisk isfläck.
Han studsar upp lika snabbt som han föll. Sen håller han sig om ena armen och skriker rakt ut. Hans ansikte förvrids av smärta.
Av hans kroppspråk att döma hade han med all säkerhet gjort illa sig rejält. En bruten arm eller en axel ur led.

Jag tänkte: “Jag måste stanna!”
Men så kikar jag till på klockan.
”Nej fan, det har jag inte tid med, jag börjar ju snart.”
Min tanke var att det fanns ju massa annat folk där, det var ju mitt i centrum. Någon annan skulle säkert stanna och hjälpa honom.
Så jag åkte vidare.

Men tänk om INGEN gjorde det? Stannade.
Tänk om alla gjorde som jag.

Herregud, hur hjärtlöst var det inte av mig.
Fortfarande kan jag tänka på honom, se honom vråla ut sin smärta.
Och jag väljer att bara åka förbi honom.
Att låtsas att jag inte såg.

Jag skulle ha stannat!
FÖRLÅT!

Borde jag ens berätta?

Vill ni veta något fruktansvärt patetiskt?
Det är lördag. Och alla hjärtans dag.
Och jag sitter själv och glor på Melodifestivalen.
Jag har nyss ätit en god middag med tända ljus. 
Med ett glas vin i höger hand och en bit mörk choklad i vänster har jag tryckt ner mitt ass i soffan.

Ja jag vet, jag skriver just nu och då är det en omöjlighet att ha grejer i båda händerna, men nu försöker jag bara ge er en bild av min lördag!

Måste fan skärpa mig.
En utgång på det här så kanske jag har kompenserat mitt patetiska beteende, eller vad tror ni? Ja, kanske.
Svarar själv för säkerhets skull.
Om de här jävla mysbyxorna går att ta av vill säga...