Kvällsångest

Mycket saker i huvudet just nu. Tror jag börjar få lite ångest inför provsvaren som borde komma vilken dag som helst nu. Inte ångest för att det skulle vara något farligt. Inte alls. Ångest för att det inte skulle visa något alls. Att allt skulle se bra ut. Konstigt nog så är det värsta tänkbara scenario. Vad gör jag då?

Har haft en värdelös dag idag. Sovit mer eller mindre hela dagen och bara vaknat för att äta och gå på toaletten och sånt. Inte så himla spännande. Men samtidigt är det lite befriande att sova för då slipper jag ju smärtorna.

Har tänkt en del också. Hur mycket vänner jag förlorat för att jag mått så här. För jag är övertygad om att det är en stor orsak.
Dels är jag lättirriterad och beter mig kanske inte alltid så himla snällt mot folk. Jag kan inte rå för det. Det bara blir så. Och dels för att jag kanske inte är så himla spännande som person när jag mår så här. Det är ju inte så intressant att höra hur mycket en människa har sovit sista den sista tiden. Det är ju ungefär vad jag har att berätta. Det är heller inte så himla kul att höra massa gnäll hela tiden.

Det är otroligt jobbigt att inse att folk glider ifrån en. Just av denna anledning. Att jag inte orkar.
De som är nära mig förstår. Det här är inte jag. Men alla verkar inte förstå.
Jag vill och försöker, men känner att jag räcker inte till. Jag vill bry mig om folk, jag vill höra av mig, jag vill umgås. Men jag orkar inte. Jag orkar ju knappt ta hand om mig själv just nu.

Nä, förhoppningsvis kommer en lösning på det här snart.
Så både jag och folk runt i kring mig kan lägga det till historien.

Om jag vägrar då?

Alltså det här är ju hemskt.
Riktigt hemskt.
Så hemskt att jag inte ens vet om jag vill berätta.

Jag har fått ett jättehemskt brev i brevlådan.
Från Vägverket.
Som inte längre heter Vägverket utan Transportstyrelsen.
Men det låter så jävla pretto så vi säger Vägverket, visst?
Har jag sagt att jag hatar Vägverket förresten?

I det hemska brevet står det hur gammal jag blivit.
Rätt så ordagrant faktiskt.
Vägverket kastar faktumet att jag blivit gammal rätt i ansiktet på mig.
Vad är det för jävla sätt?

Jag går väl inte runt på stan och talar om för folk hur gamla dem är?
Det vore elakt.

Om jag ska citera så står det:

”Hej din gamla jävla kärring!"
Eftersom du nu blivit till åren börjar det bli dags att förnya ditt körkort. Detta för att bilden på ditt nuvarande körkort som är taget för JÄTTEmånga år sedan nu inte längre har någon förankring i verkligheten. Förmodligen ser du inte alls sådär ung ut utan det har nog tillkommit en och annan rynka med åren. Så bege dig snarast till närmaste fotograf och fixa fram ett nytt som stämmer bättre överens med ditt åldrande fejs!

Mvh Vägverket, nu med det lite finare namnet Transportstyrelsen

Ps: Du är gammal. Som fan.”

Ett monster i min lägenhet

Jag ligger i soffan och halvslumrar till Sicko. Helt utan förvarning hoppar Sabina en halvmeter upp i luften och springer i ren skräck och gömmer sig under köksbordet. Det är alldeles mörkt och jag kan inte se vad som skrämt henne. Men hör jag inte små äckliga fötter som tassar över vardagsrumsgolvet? Jag flyger upp, tänder lampan och får se detta gigantiska äckel promenera över golvet.



Om ni inte tror mig när jag säger att den var stor – jämför med min Iphone.
Givetvis gick jag inte fram och lade telefonen bredvid äcklet, jag slängde den från en meters håll – lyckligtvis höll den.



Sabina som egentligen borde skydda mig i sådana här traumatiska situationer låg och tryckte under köksbordet.

  

Hur jag löste det? Jag kastade en tjock bok på äcklet.
Om boken inte har rört sig på ett dygn vet jag att äcklet inte längre är vid liv.

Så… hur ska vi fördriva den här natten då?

För jag kommer ju inte kunna sova.
Varken idag, imorgon eller i övermorgon.

Fan, jag behöver någon att kramas med.

Svår ångest

 
När man måste klippa av de långa naglarna.

Kom på att jag var tvungen att ta bild till bloggen när det bara var en nagel kvar – lillfingernageln.

Man har sparat och sparat, sen går någon jävel av och man måste klippa alla andra för att alla ska vara lika långa.
Tydligen ska det vara jämlikt även i naglarnas värld.

Vilken idiot kom på det?

Jag överlevde äventyret i skogen!

Även om det blandades med en hel del skräck.

Japp, jag har diskhandskar på mig.
Det var det bästa spindel-skyddet jag hittade hemma.

Årets ångest är här

Jaha… då var det dags.
24 augusti. Ett år äldre.
Fan, fan, fan.

Går och lägger mig och hoppas att jag inte alls fyller år i morgon när jag vaknar. Det kanske har gått över då.

*hoppas*

Massa onödigt, men gott!

Jag har just slagit något slags rekord i dålig handling.
Tror aldrig jag handlat så mycket onödigheter och definitivt inte på sista tiden.


Vad sägs och 800 gram (!!) choklad?
En påse M&M, chokladpudding, socker, grädde…

Skulle gissa att mina två påsar innehåller kalorier motsvarande ett par veckors ätande.

Tror jag måste gå ut på en jävligt lång promenad nu.
Typ till Hallstahammar och tillbaka.

Inte piggast i hagen

Hur länge är det egentligen okej att vara bakis dagen efter?
Jag menar måste man skämmas om man faktiskt är sängliggande hela jävla dagen efteråt?

Det är ett ganska tydligt mönster. Ju äldre jag blir desto längre tid tar det för mig att komma tillbaka till planeten Jorden dagen efter en festkväll.

Märkligt nog så blir jag inte bättre när timmarna går dagen efter. Framåt eftermiddagen mår jag som sämst. Där är jag nu.



När jag tänker efter kanske jag inte är bakis.
Jag kanske är sjuk?
Det känns faktiskt bättre att tro att jag är sjuk.
Vi kan väl alla låtsas att jag är det och inte bakis?

*låtsas*

Vart ska jag nu få vara trygg?

Jag ligger helt fridfullt i min säng och försöker somna. Sabina (katten) sover på min mage. Det är varmt och jag försöker försiktigt sparka av täcket från fötterna, utan att väcka Sabina.
Plötsligt sätter hon sig upp. Hon skuttar mot den tomma delen av sängen. Hon jagar kanske en fluga tänker jag och vänder mig om.

Eller?
För att försäkra mig om att det är en fluga hon jagar tänder jag lampan. Och i samma ögonblick som jag gör det flyger jag ur sängen. Jag fryser till.

Den springer där, precis bredvid min kudde. En spindel.
Och inte den lilla varianten utan en enorm jävla spindel.
I min säng. Med sikte på min kudde där jag precis legat.

Jag får panik. Måste göra något. Jag har en flugsmälla för såna här situationer. Men den ligger på balkongen. Jag kan inte släppa spindeln med blicken. Tappar jag bort den nu måste jag flytta härifrån. Jag stirrar på spindeln och grabbar det jag kan. En bok jag har råkar ha liggande vid sängen. “Pauluns fettförbränning”.
Det är en tung bok. Jag slänger den på spindeln. Jag kollar på boken och låter den ligga ett ögonblick. Lyfter med darrande händer boken.
Spindeln lever fortfarande. Jag slänger boken på den igen. Men fortfarande springer den äckliga spindeln. Jag börjar gråta. Och slänger återigen boken på spindeln. Jag slår hysteriskt på boken.
Dö din jävel. Dö.

Jag lyfter på boken. Långsamt. Nu springer den inte längre. Men den sprattlar fortfarande. Jag springer till köket. Rycker åt mig en stekspade. Springer tillbaka och mosar spindeln tills den är i tjugo delar. Benen ligger flera centimeter från kroppen, men de åtskilda delarna fortsätter sprattla. Jag samlar ihop resterna av den med hjälp av stekspaden. Öser upp benen på fettförbränningsboken. Går till badrummet och öser ner allt i toaletten. Jag spolar tre gånger. För säkerhets skull.

Jag sjunker ihop på badrumsgolvet. Gråter hysteriskt.
När paniken släpper kommer nästa grej. Inbillningen. Det börjar krypa. Det kryper överallt. På benen, ryggen och värst av allt, i håret. Jag sliter av mig kläderna och slänger mig i duschen. Jag tvättar håret noggrant och kammar igenom det med kam länge för att försäkra mig om att det inte finns några spindlar där.

Jag går tillbaka till sängen. Och inser att jag inte kommer somna. Det kommer inte hända. Men jag vill ändå försöka. Så jag går igenom hela rummet med ficklampa. Lyser i alla vrår för att övertyga mig själv om att det är spindel-fritt. Jag lägger mig mitt i sängen och försöker hålla koll åt alla håll samtidigt. Jag lämnar lamporna tända och har beväpnat mig med flugsmällan, stekspaden och fettförbränningsboken.

Jag ligger på helspänn i några timmar och somnar först framåt morgonen. Då är jag så trött att jag mer eller mindre svimmar av.

Det här hände igår. Hela dagen idag har jag varit fortsatt nojig.
Hoppat till av minsta lilla. Och återigen ligger jag i sängen.
Sömnlös.

Så här är det att leva med fobi. Jag reagerar överdrivet. Jag vet att spindlarna inte är farliga. Men det spelar ingen roll. Man tänker inte rationellt när paniken sköljer över en. Jag vill inte vara rädd för spindlar. Jag vill inte vara rädd för något alls. Av någon anledning har min hjärna bestämt sig för att just de där små krypen ska sätta mig i panik-läge. Något skriker “fly för livet” inom mig.

Vissa ställen och situationer kan jag undvika för att slippa stöta på dem. Jag går inte i skogen eller sträcker mig in i buskar. Jag sätter  mig ogärna i gräset utan filt och jag vägrar gå på utedass. Jag lutar mig inte mot husväggar och jag plockar inte blommor i vägkanten.

Men när de dyker upp i min säng – min fristad – då har de förstört allt. Där kände jag mig ändå trygg. Tills igår.

Thezzan goes brave

Hittade den här jävligt äckliga tingesten i mitt tak i går kväll.


Efter en stunds ångest bestämde jag mig för att ta mod till mig och ha ihjäl den alldeles själv.

SMACK!



Rätt stolt att jag klarade den biten i allafall.
Men sen kunde jag ändå inte somna eftersom jag inbillade mig att den lilla spindelns alla släktingar skulle komma och hämnas.

Det skulle kunna hända!

Försöker utveckla mitt bloggande

Minns väldigt få saker från när jag var liten. Minnet är inte alls det bästa. Men vissa grejer minns jag jättetydligt.

Som när jag red kamel på Stenby’s parkering. Minns hur jag satt där på kamel-ryggen och det svajade fram och tillbaka när den gick. Detta har enligt mina föräldrar aldrig hänt, så jag hade tydligen hallisar redan som liten.

Sen minns jag när jag bajsade på mig. (Varför har min hjärna valt att spara just detta minne?) Vet inte alls hur gammal jag var, men jag hade åtminstone fyllt fyra år. Det är den enda gången jag minns att jag bajsat på mig, men det betyder ju inte att det faktiskt är den enda.

Fast jag är helt övertygad om att när (om) jag ska krysta ut ett barn, då kommer jag vara en av de där som bajsar på sig. Hur fan gör dem då egentligen? Låtsas som ingenting? “Oups, här kom det lite bajs…” *skyfflar undan bajset med högerhanden* “…och krysta 2,3,4…” Man får ju aldrig se sånt på förlossningskliniken liksom.

Jag och några kompisar busade i mina föräldrars säng. Rätt var det var kände jag för att släppa en fis, vilket jag gjorde (på den här tiden skämdes jag minsann inte…), vi skrattade lite åt fisen och busade vidare. Men några sekunder senare kände jag att det kändes konstigt i brallorna. Jag var baktung på något märkligt sätt. Så fattade jag: Jag hade misstagit ett luftskott för the real stuff.
Och jag fick skamset springa till mamma för att tala om att jag råkat bajsa på mig.

Så, nu har jag nämnt bajs i olika former exakt 7 gånger.
Nöjda nu? Bajs. Bajs. Bajs. 
10 gånger.

Level one completed.

I’m in a destructive mode!

Ångest-tajm.
Och jag hanterar det så dåligt man bara kan just nu.

Jag har bestämt mig för att sluta springa hos läkaren.
Vad hjälper det mig, tänker ni?
Ja, vad fan har jag att tjäna på att gå dit?
Att det går över kan jag faktiskt lista ut helt på egen hand.
Förr eller senare går allt över.

Dessutom har jag bestämt att imorgon är det jag som går och köper gym-kort. Är jag plötsligt bättre? Näe, inte alls.
Men alla utom jag verkar ju övertygade om att jag faktiskt kan träna. Så jag provar väl. Går det så går det.

På tal om barndomsminnen…

När vi var små hittade vi några hjälplösa (inbillade vi oss att de var i allafall) fågelungar. Vi bestämde oss för att “hjälpa” dem.
Så vi tog hem dem och stoppade dem i en fågelbur. Vi var fyra barn och det var fyra fågelungar så vi bestämde oss för varsin favorit.

Min var den tjockaste fågeln. Jag fick den brillianta idén att den skulle få hälsa på vår katt, Gustav.

Jag håller fågeln framför nosen på katten så han får lukta ordentligt.
Och jajamen, fågeln försvinner rätt in i gapet på katten. Jag blir hysterisk och skriker och lyckas skrämma katten till att spotta ut fågeln. En liten fågel som numera är full med hål.

Vi bestämmer oss, i samråd med föräldrarna, att fågeln måste avlivas. Min fågel.

Det här ger mig fortfarande ångest.
Varför var jag så dum och mer eller mindre gav fågeln till katten?
Vad hade jag förväntat mig, att de skulle bli polare?

Förlåt fågeln.
Jag var bara ett litet barn och tydligen lite korkad.
Förlåt.