Tomten var inte far till barnen

Som Jonas Cederberg påpekade finns det tydligen två Jonas Cederberg i Västerås.
Det gör att mitt tidigare inlägg inte alls är skojigt längre utan bara ett sjujäkla sammanträffande.

Förlåt Jonas Cederberg.
Båda två alltså.

Ni får ursäkta

Alltså… det är ju så mycket pinsamma och töntiga program på TV så man hinner ju inte med något annat än att häcka i soffan på kvällarna.

Tröttare än tröttast

Denna helg har jag spenderat sovandes. Eller lite har jag hunnit där i mellan. Storstädat, haft tvättstugan, dekorerat balkongen, gått på 90-årskalas, varit ut och promenerat. Men mest sovit faktiskt.

Jag är så vansinnigt trött hela tiden. Så fort jag sätter/lägger mig somnar jag. Och jag gäspar konstant. Detta gör att jag inte orkar vara det minsta social på fritiden. Jag bränner all energi på jobbet just nu.
Så hoppas alla förstår varför det är så tyst från mig just nu.

Förhoppningsvis kan min läkare lösa mysteriet på tisdag.

Förlåt detox-guden!

Idag har jag syndat. Galet mycket.
Jag proppade en Marabou chokladkaka – fast jag inte får.

Först hade jag en invecklad konveration med själv.
Det handlade lite om att jag klarat halva detoxkuren, som faktiskt är en hel vecka längre än jag brukar göra. Insåg att jag inte kommer klara hela tiden utan fusk ändå så jag lovade mig själv att jag fick fuska idag om jag sköter mig resten av tiden.

Vilket jävla bullshit.

Nu sitter jag med ett lätt illamående och svår ångest.
Vad fan gjorde jag så för?

Det var ju inte ens gott…

Jag menade inte det jag sa… Förlåt!

Jag som varit så skrytig och sagt jag inte alls känt av svininfluensa-sprutan som jag tog vid lunch idag.
Jag har till och med gått så långt att jag kallat andra gnälliga för att de fått massa fjantiga symptom.

JAG TAR TILLBAKA ALLT!

För helt plötsligt – från en sekund till en annan – har jag fått ont i armen.
Inte jätteont, men det känns tillräckligt för att jag inte ska lyfta den över huvudet i onödan.

Eftersom det kom så fort är jag rädd att armen är obruklig i morgon.
Eller att jag kommer vara dyngsjuk.
Eller att jag kommer börja gå baklänges.
Eller något att något annat jättekonstigt symptom kommer drabba mig.
Som straff för att jag var lite för stöddig.

Fan, jag menade inte att vara så stöddig, okej?

Skadeglädje är mitt andra namn

Idag har vi haft massa skoj på jobbet. För att göra en lång historia kort – det var en kille som råkade klanta sig och sedan fick han stå ut med skadeglädjen från oss övriga.
Hela dagen.

Stackars.
Fast det gjorde min dag mycket roligare.
Mycket roligare.

Så tack Per.
Förlåt om vi var lite elaka.

Mitt alldeles egna I-landsproblem

Alltså, jag hinner inte internet:a så mycket som jag faktiskt vill.

Jag hinner inte blogga. Jag förstår att ni måste tycka att det är jättejobbigt och att ni har lite abstinensbesvär.

Eller som Facebook. Jag hinner ju inte läsa allas statusuppdateringar och jag hinner verkligen inte stalka runt på folks sidor. Tänk om jag missar något?

Nej, det här går inte.

*tar mig tid och tok-läser igenom hela internet*

Hata mig inte, okej?

Förlåt för bedrövlig uppdatering de sista dagarna, men jag har hängt i Stockholm på utbildning. Jag inbillade mig att jag skulle kunna uppdatera duktigt ändå, men jag har varit helt tom i huvudet de stunder när jag inte befunnit mig på utbildningen.

Kanske inte helt ovanligt att jag är tom i huvudet, men nu ska vi inte märka ord.

Lovar hur som helst att bättra mig i morgon.
Lovar. På hedersord.

Folkstorm

Eller nja, om man kan kalla tre arga kommentarer folkstorm så var det en sådan. Annars var det bara tre arga kommentarer.

Tydligen var det inte så jättepopulärt att påpeka att någon gjort bort sig i tv. Men skadeglädje är ju mitt andra namn, så hur i helvete ska jag kunna låta bli?

My yesterday!

Förlåt för bedrövlig uppdatering de senaste två dagarna.
I fredags hade jag iofs någon slags oannonserad strejk, men igår försökte jag i alla fall uppdatera under kvällen. Utan resultat.
Den där jävla mobilbloggningen funkar inte som den ska ibland.
Av någon anledning verkar den alltid fungera sämre i samband med att jag är onykter. Men att det skulle vara ett fyllo bakom knapparna har inget med saken att göra. Visst?

Igår var det folk här från Jönköping. Inget random folk alltså, vi visste vilka de var. FATTAR NI VÄL?
De har en Fuji-butik där i Jönköping och vi hade en hel del kontakt med dem när vi hade vår butik. Så jag hängde med mina föräldrar och dem hela dagen igår.

Först på guidad tur i stan:

 
 

Sen en kortis förbi min bror för att träffa Elvina.



Sen var det mat. GOD mat. Torsk i folie med massa goda kryddor.
Pappa agerade kock.

 
 

Ungefär här slutade min mobilbloggning att funka.
Vi drog ner på BMB.

 
 



Sen åkte jag hem. Med an taxichaufför som inte fattade svenska. Ändå satt jag och pratade med honom – på svenska – hela vägen hem. Berättade vad jag hade gjort under dagen och så. Ganska märkligt samtal faktiskt. Lite som att prata med sig själv.

Står på huvudet och skäms!

 
Why?
För att Donny sa det.

Förlåt himlen!

Idag har inte vädret varit snällt mot mig.
Ute på promenad och givetvis börjar det regna.
Eller inte regna, det öser ner.

Och en stund senare börjar himlen peppra mig med iskulor. Självklart fanns det varken träd eller hustak jag kunde ta skydd under precis där. Det gör jävligt ont att bli träffad av haglet.
Så jag springer (få saker kan få mig att springa) för att kasta mig under närmaste träd. I samma ögonblick som jag når trädets skyddande grenar, slutar det att hagla. Vilket fick mig att tro att haglet kanske var menat mot just mig.

Jag VET att jag gnällde på värmen förra veckan, men jag behöver väl inte straffas för det?

Vi kan väl stryka den här dagen?

Idag har jag varit otroligt oproduktiv.
Eller rent ut sagt: Jag har inte fått ett jävla skit gjort.
Inget. Nada. Jag har inte ens städat. Inte ens lite.
Jag har alltså slösat en hel dag.

Kan jag skylla på regnet?
Att det är torsdag?
Att jag åt för mycket lunch?
Att …

Äh, jag har inte ens en ursäkt.
Jag har bara varit jävligt lat idag.

På den tiden när jag var kriminell…

Var hemma hos mamma och pappa och fick med mig
massa lådor med gamla grejor.
Bland annat sånt här:



PLOCK!
Nästan varje dag hade man brev fulla med sånt i brevlådan, som man fyllde i och skickade vidare. Har ni hållit på med sånt?
Det var Slammar, FB’s, ploj och allt vad det hette.
Minns att jag var väldigt avundsjuk på vissa som skrev jättefint.
De var mina idoler. Typ.

Den kriminella biten i det här var att man skickade så himla mycket brev att man inte hade råd med frimärkena.
Så man fipplade med så man skulle slippa betala portot.
(Borde vara preskriberat vid det här laget va? Om inte så är mitt försvar att jag var ung och dum!)
Antingen tejpade man eller limmade uppe på frimärket och bad den man skickade till att skicka tillbaka frimärket nästa gång.
Sen använde man frimärket igen.
Så jag köpte nog aldrig frimärken.

FÖRLÅT POSTEN!!
Ska kompensera genom att skicka julkort i år. Ok?

I’m leaving today

Ärligt talat. Jag är uppe mitt i natten.
Det är ju helt vansinnigt.

Om ett litet tag drar jag iväg till Finland.
Det blir färja och ett jäkla massa bilåkande.
Klockan 23.00 räknar vi med att vara framme.
Gaaaah.

Det blir finska landet, med kossor och fiskeri.
Och förhoppningsvis inget utedass.

Internetuppkoppling är inget jag räknar med så ni får helt enkelt klara er utan mig tills på tisdag. Hoppas ni inte blir alltför ledsna.

På tal om barndomsminnen…

När vi var små hittade vi några hjälplösa (inbillade vi oss att de var i allafall) fågelungar. Vi bestämde oss för att “hjälpa” dem.
Så vi tog hem dem och stoppade dem i en fågelbur. Vi var fyra barn och det var fyra fågelungar så vi bestämde oss för varsin favorit.

Min var den tjockaste fågeln. Jag fick den brillianta idén att den skulle få hälsa på vår katt, Gustav.

Jag håller fågeln framför nosen på katten så han får lukta ordentligt.
Och jajamen, fågeln försvinner rätt in i gapet på katten. Jag blir hysterisk och skriker och lyckas skrämma katten till att spotta ut fågeln. En liten fågel som numera är full med hål.

Vi bestämmer oss, i samråd med föräldrarna, att fågeln måste avlivas. Min fågel.

Det här ger mig fortfarande ångest.
Varför var jag så dum och mer eller mindre gav fågeln till katten?
Vad hade jag förväntat mig, att de skulle bli polare?

Förlåt fågeln.
Jag var bara ett litet barn och tydligen lite korkad.
Förlåt.

På en annan planet

Idag har jag bloggat världsdåligt. Vet.
Men det har varit sånt fint väder och jag har haft vårkänslor ändå ner i tårna. Jag har faktiskt totalt glömt bort datorn idag.

Inte för att det verkar som att ni märkt att jag varit borta,
men kan vara bra att jag ändå talar om var jag varit.
IFALL någon skulle undra.

Fick till och med ryck och tvättade fönster. Dock tröttnade jag efter jag gjort sovrummet och sparade resten till en annan dag. Förhoppningsvis får jag flera ryck snart så resten blir klart också.

När samvetet ringer på

Jag bara måste få lätta mitt samvete – här och nu.
Det gäller en händelse för ett par veckor sen.

Hela natten hade det snöat. Det var snö precis överallt.
Det mesta hade visst hamnat på just min bil. Som vanligt.
Jag gräver bittert fram bilen och åker till jobbet.

Nästan framme ser jag en ensam man ca 50 meter framför mig. Han går med raska steg med sin portfölj inkilad under ena armen. Kanske är han på väg till jobbet. Kanske är portföljen bara en bluff, han kanske var arbetslös, vad vet jag.

Helt plötsligt faller han handlöst, som om någon sparkat undan benen på honom med full kraft. Förmodligen hade han klivit på en förädisk isfläck.
Han studsar upp lika snabbt som han föll. Sen håller han sig om ena armen och skriker rakt ut. Hans ansikte förvrids av smärta.
Av hans kroppspråk att döma hade han med all säkerhet gjort illa sig rejält. En bruten arm eller en axel ur led.

Jag tänkte: “Jag måste stanna!”
Men så kikar jag till på klockan.
”Nej fan, det har jag inte tid med, jag börjar ju snart.”
Min tanke var att det fanns ju massa annat folk där, det var ju mitt i centrum. Någon annan skulle säkert stanna och hjälpa honom.
Så jag åkte vidare.

Men tänk om INGEN gjorde det? Stannade.
Tänk om alla gjorde som jag.

Herregud, hur hjärtlöst var det inte av mig.
Fortfarande kan jag tänka på honom, se honom vråla ut sin smärta.
Och jag väljer att bara åka förbi honom.
Att låtsas att jag inte såg.

Jag skulle ha stannat!
FÖRLÅT!

Ordbajsande

Insåg just att jag svär väldigt mycket.
Visst gör jag det?
SKÄMS PÅ MIG!
(Det är kanske därför prylar hatar mig, för att jag svär åt dem)

Ska sluta med dumheterna.
För jag svär ju inte på jobbet.
Eventuellt att det kan komma något jädrans eller attans.
Men i nutid räknas det väl knappast som en svordom.

Mindre fan, jävlar och helvete åt folket!
Är ni med mig?

Som om någon brydde sig – på riktigt

Märligt att jag har mindre tid för bloggen när jag är ledig (som idag) än när jag jobbar. Säger ju ungefär hur mycket jag har att göra på jobbet för tillfället.

Idag har jag städat, tvättat och tagit tag i en del gamla påbörjade projekt som blivit liggande.
Känns så skönt att bli av med sånt. Fast det finns en hel del kvar.
Jag är snart klar för idag, lite tvättande kvar bara, sen ska jag leka med datorn resten av kvällen. Lovar.

Nu ska jag springa ner och hämta sista tvätten.
Tar ni tid?