När samvetet ringer på

Jag bara måste få lätta mitt samvete – här och nu.
Det gäller en händelse för ett par veckor sen.

Hela natten hade det snöat. Det var snö precis överallt.
Det mesta hade visst hamnat på just min bil. Som vanligt.
Jag gräver bittert fram bilen och åker till jobbet.

Nästan framme ser jag en ensam man ca 50 meter framför mig. Han går med raska steg med sin portfölj inkilad under ena armen. Kanske är han på väg till jobbet. Kanske är portföljen bara en bluff, han kanske var arbetslös, vad vet jag.

Helt plötsligt faller han handlöst, som om någon sparkat undan benen på honom med full kraft. Förmodligen hade han klivit på en förädisk isfläck.
Han studsar upp lika snabbt som han föll. Sen håller han sig om ena armen och skriker rakt ut. Hans ansikte förvrids av smärta.
Av hans kroppspråk att döma hade han med all säkerhet gjort illa sig rejält. En bruten arm eller en axel ur led.

Jag tänkte: “Jag måste stanna!”
Men så kikar jag till på klockan.
”Nej fan, det har jag inte tid med, jag börjar ju snart.”
Min tanke var att det fanns ju massa annat folk där, det var ju mitt i centrum. Någon annan skulle säkert stanna och hjälpa honom.
Så jag åkte vidare.

Men tänk om INGEN gjorde det? Stannade.
Tänk om alla gjorde som jag.

Herregud, hur hjärtlöst var det inte av mig.
Fortfarande kan jag tänka på honom, se honom vråla ut sin smärta.
Och jag väljer att bara åka förbi honom.
Att låtsas att jag inte såg.

Jag skulle ha stannat!
FÖRLÅT!