1+1 blir kanske inte alltid 2.

Vid branden imorse valde jag efter att ha stått och dreglat åt tittat på brandmännen medan de släckte att ta en promenad. Det kändes liksom inte okej att gå och lägga mig efter något sådant.

När jag kom tillbaka höll brandmännen på att packa ihop. De rullade in slangar och körde ni väg med stegbilen. När jag närmar mig möts jag av en gubbe som stått och tittat upp mot lägenheten.

Han: Du… Vad tror du har hänt?
Jag: Alla brandbilar skvallrar väl om att det brunnit antar jag.
Han: Nähe? Tror du?
Jag: Ja, alltså… det HAR brunnit.
Han: Nähe? Är du säker på det?
Jag: Ja, helt hundra. Jag såg när de släckte. Kolla runt fönstren så ser du att det är alldeles svart av sot.
Han: Jaha… Brunnit alltså?
Jag: Japp, brunnit.


(Bild lånad från vlt.se/Göran Widerberg)

Dumma företag

Såg ni det här på Plus i veckan?
http://svt.se/2.146635/1.2743267/48_000_kronor_for_tretton_ar_gammal_tjock-tv
Om stackars Dan som i 13 år hyrt en TV från Thorn och som totalt har betalat nästan 50 000 kr för den. 
För en gammal tjock-tv med tillhörande VHS.

Visst, det är ett hyresavtal, men någon jävla heder får väl Thorn ha?
Är det verkligen rimligt att man ska kunna betala i all evighet och hur mycket som helst för en
produkt som man hyr? Borde man inte vid något tillfälle erbjudas att köpa loss produkten istället?
Eller kanske ge kunden möjlighet att byta upp sig mot ett bättre modernare alternativ?

Om det inte hade varit för Dans kontaktperson så hade Dan förmodligen fortfarande betalat för den gamla tjock-TV:n.

In my head

“Näe… Man kanske skulle ta och gå och lägga sig tidigt för en gångs skull så jag orkar upp tidigt i morgon…”

*tittar på klockan*
(00.02)

“Skit. För sent… Då kan jag lika gärna vara uppe lite till…”

*sätter på en film*

Dubbel-fail

Igår valde jag för första gången på typ 2 år (?) att cykla till jobbet.
Jag ville vara lite hurtig och få använda min nya glänsande cykel.

Vad jag inte tänkte på att det varnats för storm. Det blåste något helt vansinnigt och det var sådär lagom kul att cykla. En aning orutinerat att inte kolla väderprognosen innan.

Och visst, jag har lovat mig själv att inte ha vädret som ursäkt för att låta bli att cykla. Men storm borde ju vara skäl nog för att slippa.

Därför ställde jag cykeln idag och tog bilen istället.
Stormar det idag?
NÄ!

Inte den skarpaste kniven i lådan

Ibland blir jag lite mörkrädd för min egen glömska. Det borde liksom inte vara normalt att vara så här förvirrad innan man fyllt 30 år. Japp, jag har faktiskt MER än ett år kvar!

Förra fredagen blev jag arg på mig själv för att jag glömt boka tvättstugan till den helgen eftersom jag verkligen behövde tvätta. Efter jobbet gick jag ner till tvättstugan för att kolla om det ändå skulle kunna finnas någon tid kvar, vilket det givetvis inte gjorde. Tavlan var helt full både på lördagen och söndagen.
I en veckas tid har jag därför tvingats leva i reservtrosor (de som är mindre smickrande att ha på sig) och strumpor med hål i (fråga mig inte varför jag sparar sådana, men denna vecka har de ju faktiskt varit ganska bra!).

Idag gick jag ner till tvättstugan för att boka den till denna helg istället. När jag kommer ner till tavlan hittar jag inte mina bokningspluttar som jag brukar ha sitta på “parkerings-platserna” på tavlan mellan bokningarna.

Så ser jag… de sitter ju på bokningsdelen. Jag HADE bokat tvättstugan förra helgen. Det var ju MINA pluttar som hade suttit där när jag var ner för att kolla om det var bokat eller inte. Jag hade bokat hela söndagen. Och jag har inget som helst minne av att jag skulle ha gjort det.

Hur fan kan man vara så senil?

Inte alla knivar i lådan

Jag har köpt en ny leksak till hårbollen. En sådan där boll som man fyller med mat och så måste hon lista ut att det går att putta lite på bollen för att det ska komma ut mat ur de små hålen.

Så smart är inte min katt. Inte ens nära faktiskt.
I två dagar har jag ivrigt krälat runt på golvet i ett patetiskt försök att visa henne hur bollen fungerar.
Men nej.

Först var hon vettskrämd för bollen. Den var faktiskt så läskig att hon tog skydd bakom mig.
Sedan vågade hon närmade sig bollen så pass mycket att hon kände lukten av mat. Den enda effekten det gav var att hon blev påmind av att det kanske är dags och äta så hon gick direkt till den tomma matskålen och satte sig och skrek efter mat. Så jag gav upp för dagen.

Idag har jag återigen försökt visa henne. Hon ser bitarna som ramlar ur när jag snurrar på bollen, äter upp dem och väntar sedan tills jag åter snurrar på bollen. Själv vägrar hon röra den.

Tröga kattskrälle.

 

Jordens tabbe

I cirka två veckor har jag planerat att jag skulle baka cupcakes och brownies till min födelsedag som är på tisdag. Browniesarna är förmodligen världens godaste så jag har verkligen sett fram (och bävat för) att moffa lite.

Vad jag inte tänkte på är att jag i en veckas tid käkat kromtabletter. (För er som inte vet så stabiliserar krom blodsockret och tar bort sockersuget. I mitt fall gör det att jag mår illa om jag äter något för sött). Så efter att jag “råkat” äta upp en cupcake mår jag nu sinnessjukt illa. Det känns som jag måste spy när som helst. Och det var ändå två timmar sedan jag åt den.

Så att äta världsgoda browniesar är ju inte ens att tänka på just nu.
Fan.

Backpedalen?

Jag är inte speciellt haj på bilar egentligen, men jag känner mig ganska säker på att något är fel här. Det verkar som att det finns någon på VLT som är ännu sämre på bilar än jag.

Som man frågar får man svar

M: Hur känns tatueringen nu då?
J: Va? Har du tatuerat dig?
P: Ja!?
J: Vart då någonstans?
P: I USA!

Lördag, 02.14, utanför BMB.

Tittar på klockan och inser att jag faktiskt hinner med sista nattbussen som går 02.30 om jag bara knallar på lite.

Börjar gå och fiskar upp mobiltelefonen ur fickan. Tappar nycklarna. Suckar och plockar upp nycklarna och lägger dem i fickan.

Tittar på klockan: 02.16.

Kämpar med knapplåset på telefonen. Fan, den har verkligen låst sig.
Telefon-helvete. Måste stanna för att lyckas koppla bort det förbannade knapp-låset.

Tappar telefonen. Telefonen far åt ett håll, batteriet åt ett annat och batteriluckan åt det tredje. Samlar ihop delarna och försöker bygga ihop det mycket avancerade pusslet. Lyckas efter mycket om och men och lyckas även starta mobilen.

Tittar på klockan igen: 02.19.
Lugnt än så länge.

Stannar och skickar ett kryptiskt meddelande till en kompis.
Bestämmer mig sedan för att ringa min bror. Trycker “ring upp” och tappar sedan åter telefonen i backen. Samlar ihop telefon och batterilucka samtidigt som jag hör ett lågt “hallå?… haaaallåååå?”
Inser lite för långsamt att det givetvis är min bror i andra änden som funderar vad jag håller på med.

Pratar med honom tills jag kommer fram till bussen.
Lägger på och tittar åter på klockan, 02.24.

Känner hur det kurrar i fylle-magen och bestämmer mig för att jag fortfarande har tid på mig, jag hinner köpa en macka på subway.
Går in och köper min macka.

När jag kommer ut ser (föga förvånande) min buss åka.
Tittar på klockan, 02.31.
Fan.

Katastrof

Det går ju inte att använda Facebook just nu.
Man kan inte kommentera eller skriva nya inlägg.
Givetvis var det MASSOR jag ville skriva och kommentera.

Ni förstår ju I-landsproblemet här. Det blir ju liksom inte mycket värre. Eller jo steget värre vore ju om internet inte funkade alls.
Hur slösar man då bort sin tid?

Jävligt irriterande i alla fall.

Att ta det säkra före det osäkra

När jag parkerade bilen för en stund sen körde jag in den ordentligt i snövallen som finns framför min parkering.
Det gör det lite svårare för tjuvarna ifall de skulle få för sig att stjäla skrället.

¿ɹǝʇʞʎuo ɹä ɯos ƃɐɾ ɹǝllǝ np ʇǝp ɹä

˙nu ʇsnɾ suǝɹǝʌö ʇƃıʇʞıɹ ɹä ǝʇuı ıʌ ʇʇɐ ɐƃäs uɐʞ uɐɯ ˙ɐʌos ʇʇɐ ʇƃıpöuo sǝlǝpllɐ ɹä ʇǝp ʇʇɐ ɹöɟ ƃıs ʇɯäʇsǝq ʇssıʌ ɹɐɥ ɐuɹäɾɥ uıɯ

Att ställa till en scen

Var på Core Bosu idag.
Det är bara 38 platser och det brukar alltid vara fullt.
Antalet platser antar jag begränsas av antalet balansplattor som finns.

 
Cirka 3 minuter in i passet smiter en medelålders kvinna in genom dörren. Hon ställer sig längst bak och letar efter en balansplatta, vilket inte finns eftersom passet är fullt. När hon inte hittar någon knallar hon helt enkelt fram till ledaren mitt under pågående pass.

Kvinna: Jag har ingen boll.
Ledaren: Nej, det är fullt.
Kvinna: Men jag har ju biljett?
Ledaren: Ja du får gå ut och prata med dem i receptionen, jag är lite upptagen nu…
Kvinna: Men jag vill ha en boll…
Ledaren: Jag kan inte göra det åt det nu, jag är mitt i passet.
Kvinna: Men kan jag inte ta din boll då? (pekar på ledarens).
Ledaren: Nä, men alltså, det går inte, du får prata med dem där ute.

Kvinnan dundrar ilsket ut. Smäller i dörren på vägen.
Hon får uppenbarligen samma svar i receptionen för en stund senare dundrar hon in igen, smäller i dörren, tar sin väska och drar igen dörren om än ännu hårdare på vägen ut.

Hon tänkte tydligen aldrig komma tillbaka igen.

Taskig tajming

Jag var ute på en promenad i regnet. Ser en kvinna, runt 50 år, på väg mot mig. Hon var ute och gick med sin lilla hund, hade varken regnkläder eller paraply och var alldeles dyngsur.

Jag ville säga något. För jag tyckte synd om henne och jag ville visa mitt medkännande. Har en mindre diskussion i mitt huvud medan vi kommer allt närmare varandra och bestämmer mig till slut för att jag inte måste prata med allt och alla. Vissa människor kan faktiskt uppfatta en som konstig.

Men i sista stund ändrar jag mig av någon anledning och säger ett halvhögt “Stackars”. Problemet är att när jag väl klämde ur mig det var det försent. Kvinnan har redan passerat och är nu en meter bakom mig.

Det är ju jävligt konstigt däremot.
Att prata rakt ut i luften.
Att kommentera andra människors öde högt för sig själv.

Det var inte med flit, jag fick en mindre kortslutning i huvudet. Som en slags fördröjning mellan order och utförande.
Hoppas att ingen hörde mig.

Plötsligt förstod jag…

En kompis frågade för ett tag sen hur min drömkille ska vara/ser ut.
Jag hade inget bra svar bortsett från det uppenbara; snäll, trevlig osv.

Nu vet jag vad jag skulle svarat.
Han ska vara upptagen. Eller jävligt ointresserad.
DÅ är han min drömkille.

Det är i alla fall vad min imbecilla hjärna verkar vilja få mig att tro.
Nu är det visserligen inte bara jag som fungerar så här. Men varför är det så? Varför vill man ha något man inte kan få. Och skulle det vara så att den man vill ha, men inte kan få, plötsligt blir tillgänglig så är det inte intressant längre. Inte ett dugg.

Antar att detta är någon stenåldersfunktion som hänger kvar.
För att vi från början är en jagande art.

Men jag vill inte vara jagande. Jag vill bli vuxen. NU!

Jag + datorer = no good

Jag är inte riktigt överens med min touchpad.
Ibland när jag “slajdar” så tror den att det är en “touch” och så kan jag hamna någon helt annanstans än vad jag hade tänkt.
Kan i och för sig bero på idioten som sitter vid touchpadden.

Men det var inte det jag ville. Jag behöver hjälp med mina datorer. Jag skulle vilja få igång nätverket i mellan. Det HAR funkat, men helt plötsligt så funkar det inte. Mitt personliga data-proffs (a.k.a. pappa) har varit här, men han lyckas inte få det att fungera. De hittar helt enkelt varandra. 

Så jag inbillar mig att jag behöver ett nätverksproffs av något slag. Någon som har lite för mycket tid om dagarna som har lust att hjälpa?

Jag visar mina räknekunskaper

Jag undrar vilken dag Blogger tänker få tummen ur och fixa dem där grejerna (Lämna ett avtryck, Senaste kommentarer och Följare) på sidan –> som inte funkar.

Jag räknar till tio och sen ska det vara fixat. Okej?

Ett.
Två.
Tre.
Fyra.
Fem.
Sex.
Sju.
Åtta.
Nio.
TIO!

Eh.
Nähe!?

Dumma Blogger.
DUMMA!

Jag behöver hjälp…

• Med att byta vänster strålkastare på min bil. Den skulle bytts för väldigt länge sedan och jag är rädd för farbror blå nu.
• Med att byta vindrutetorkare på den samma. Kanske läge att kolla oljan och sparka på däcken och lite sånt man ska göra också?
• Och skrället skulle även behöva sig en ordentlig vaxning så fåglarna kan få något roligt att bajsa på.
• Min skrivare har bestämt sig för att sluta skriva svart. Den behöver rengöras ordentligt alt. slängas hårt i golvet.
• Mitt nätverk har slutat fungera. Mina datorer hittar varandra, men vägrar prata sinsemellan. I ren frustration har även jag slutat pratat med dem båda.
• En sladd behöver (antar jag) kortas på min hall-lampa. Den lilla koppen vill inte sitta som den ska och det har retat mig i 3 år nu.
  
  

Pappa!
När ska vi boka?
(Eller om någon annan tycker sånt här pyssleri är roligt, varsågod!)

Följa order

Sjukgymnasten: Nu åker du hem och tar det lugnt.
Jag: Ja-a-då!

Sen dess (ca 3 timmar sen) har jag:
- Gått på promenad en timme
- Dammsugit lägenheten
- Slängt allt skit som jag hittade när jag rensade köket igår.
- Storhandlat

Men NU ska jag vila en timme eller två.
Fan den som ringer och väcker mig.