Dumma företag

Såg ni det här på Plus i veckan?
http://svt.se/2.146635/1.2743267/48_000_kronor_for_tretton_ar_gammal_tjock-tv
Om stackars Dan som i 13 år hyrt en TV från Thorn och som totalt har betalat nästan 50 000 kr för den. 
För en gammal tjock-tv med tillhörande VHS.

Visst, det är ett hyresavtal, men någon jävla heder får väl Thorn ha?
Är det verkligen rimligt att man ska kunna betala i all evighet och hur mycket som helst för en
produkt som man hyr? Borde man inte vid något tillfälle erbjudas att köpa loss produkten istället?
Eller kanske ge kunden möjlighet att byta upp sig mot ett bättre modernare alternativ?

Om det inte hade varit för Dans kontaktperson så hade Dan förmodligen fortfarande betalat för den gamla tjock-TV:n.

Inget lagom här inte

Jag har uppenbarligen väldigt tröga grannar. Eller rättare sagt, mina grannar måste ha väldigt tröga bekanta. Just nu står en bil nedanför huset mittemot och tutar. Hittills har den tutat inte mindre än nio gånger på att “vem-det-nu-det-är-de-väntar-på” ska komma ner.

Nej. vänta. Tio gånger. Förlåt.

Alternativet hade ju varit att lyfta på röven och gå och ringa på porttelefonen istället eftersom tutandet inte alls verkar fungera. Alla grannar hör förmodligen tutandet. Utom just den som det är menat till.

Elva gånger.

*funderar på om jag orkar kasta soffan tillräckligt långt för att träffa deras bil*

Skitarg.

Använda-alla-maskiner-dagen?

Den som sköter området här (HSB?) verkar tycka att det är fruktansvärt skoj att använda alla maskiner som låter. Sedan klockan åtta i morse har han kört alla maskiner som kan tänkas störa omvärlden  med endast ett kortare lunch-avbrott.

Just nu kör han med lövblåsen på full gas. Det verkar som att han bestämt sig för att minsta lilla dammkorn ska väck eftersom att han hållit på i evigheter nu, trots att vi har ett minimalt område.

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ VANLIGT JÄVLA HANDARBETE??


Paparazzi-picture!!


Hårbollen är inte heller glad eftersom hon inte kan ägna sig åt sin skönhetssömn ute på balkongen.

Korkat värre

Läs just i VLT om en kvinna som träffat en man på en nätdejting-sida. Ganska snart började han be om pengar som hon glatt skickade. "Han skulle ju betala tillbaka!". Till slut har hon skickat totalt 130 000 kr, pengar som hon lånat och hon har tömt både sitt och sonens sparkonto. Och till råga på allt så kommer hon nu att bli vräkt från lägenheten.

Hur i helvete kan man vara så dum?
Ni får ursäkta, men jag har så himla svårt att känna sympati med folk som är så korkade att de skickar alla sina besparingar till folk som de överhuvudtaget inte känner. Oavsett hur ensam man känner sig, hur glad man blir av smickret osv så måste det ju ringa en jäkla klocka någonstans.

Om man bara är begåvad med en liten, liten gnutta sunt förnuft gör man det inte.
Och har man inte det och skickar pengar så får man skylla sig själv.
Tycker inte ens det är något polisen ska behöva utreda och ödsla tid på.

Korkat!
Det är vad det är!
Punkt!

Tvättstugebråk 1.0

Har precis haft mitt första tvättstugebråk.
Ett riktigt jävla arsle hade tagit min tid.

Jag går hem till honom och ber honom hyfsat vänligt att ta bort sin tvätt.
Då säger han att jag måste ha bokat efteråt, för han såg minsann inte att det var bokat.
Jag kontrar och frågar om han är både blind och efterbliven då jag bokade för nästan två veckor sen och jag har bokat hela eftermiddagen, det går liksom inte att missa.

Då säger han att han tog tiden eftersom tvättstugan är avstängd för renoveringen (vilket den inte är). Vilket kan vara det sämsta argument jag hört, vilket jag också påpekar för honom och jag frågar hur i helvete han kan tvätta om han tror att tvättstugan är avstängd.

Det hela slutade med att jag sa honom några väl valda ord och sedan bad jag honom dra åt helvete, sen ringer jag vicevärden som kommer med huvudnyckel och vi slänger hans tvätt i ett hörn där den nu får ligga tills jag tvättat klart vid 21 ikväll.

Blinda i trafiken?

På väg hem från jobbet höll jag på att krocka inte mindre än fyra gånger. Tydligen så kör folk som riktiga igelkottar (Ja? Dem kan ju inte köra bil!?) när de ska hem efter en arbetsdag.

Först blev jag prejad i två rondeller, att lämna plats för den som ligger i filen innanför är visst helt onödigt. Sedan var det ett jubelpucko som kom sicksackandes på motorvägen. Jag lyckades precis bromsa mig undan hans snygga filbyte centimetern framför min bil.

Den sista incidenten var ju mitt fel i och för sig. Jag borde ju givetvis ha slutat backat ut från min parkering när bilen bakom mig helt plötsligt backade ut från sin parkering. Att jag började backa först och nästan var helt klar har ju knappast någon betydelse. Han hade ju en stor, blänkande bil. Då får man alltid företräde.

Imorgon när jag kör hem från jobbet tänkte jag testa att blunda medans jag kör.

Går åt fel håll

Nyss var en gubbe här och mätte fukten i min sovrumsvägg*.



Visst har jag lyckats kamouflera den fula väggen ganska bra med lite blommor och gardinger?

De gjorde en mätning i augusti och då var värdena 96, 95 och 91. Jag är lite osäker på exakt vad dessa värden är, men jag fick i alla fall veta att de ska ner under 85 för att de ska bestämma sig för att väggen torkat upp.

De nya värdena idag var 89, 91 och 95.
Två värden har alltså blivit bättre, medans det tredje har blivit sämre.
Verkar ju skitbra. Man skulle ju nästan kunna tro att de vet precis vad de sysslar med.

Jag har väntat sedan maj på att vägghelvetet ska torka upp och uppenbarligen har det varit helt bortkastat eftersom det fortfarande läcker in vatten någonstans.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!

*Jodå, det är samma vattenskadade sovrumsvägg som tidigare. Den är långt ifrån klar än. Det går ju inte undan det här direkt.

Jag köper vilken lök jag vill

Jag står i affären och plockar i lök i en påse.
Någon knackar mig på axeln och jag vänder mig om.
Där står en kvinna och ser frågande på mig.
Antagligen har hon sagt något jag inte hört eftersom jag har hög musik i hörlurarna.

Jag: Ursäkta, vad sa du?
Hon: Det finns lök i påse där borta för bara 5 kronor.
Jag: Jaha!?
Hon: Ska du inte köpa dem istället?
Jag: Nej, men tack ändå.
Hon: Det är ju billigt.
Jag: Nej, jag handlar de här, tack.

Hur orkar man springa runt och lägga sig i vad folk handlar?

Frustrationen ringde

Har besökt läkaren idag. Och har bestämt mig för att inte göra det igen förrän jag är dödssjuk. Jag blev så himla arg att jag reste mig upp och bara gick därifrån. För det finns liksom ingen poäng med att prata med någon som ändå inte är intresserad av att lyssna.

Jag: Ja, jag har kommit hit av flera anledningar, men den viktigaste orsaken är väl att jag är så trött hela tiden. Jag mer eller mindre sover all ledig tid…

Här blir jag avbruten.

Han: Hur lever du idag?
Jag: Va?
Han: Ja… har du familj eller lever du ensam?
Jag: Eh… jag är singel, men vad har det med det här att göra?

Han antecknar noggrant på sitt papper och redan här har han redan bestämt sig för vad som är fel.

Han: Trivs du annars?
Jag: Med vad?
Han: Med livet?
Jag: Ja, skulle jag inte göra det?
Han: Jobbet då?
Jag: Jag trivs jättebra på jobbet.
Han: Tränar du?
Jag: Ja… eller jag gjorde. De senaste veckorna har jag varit så trött att jag inte kommit iväg….

Återigen blir jag avbruten. Jag försöker förklara att jag tränat regelbundet efter jobbet ända tills de senaste veckorna. Att jag inte kommit iväg beror helt enkelt på att jag ofrivilligt somnat när jag kommit hem från jobbet och inte vaknat i tid för träningen. Jag ville säga till honom att jag tränade varje dag under ett halvår och jag kände mig inte ett dugg piggare för det. Men så långt fick jag inte berätta.

Han: Ja, det kan ju vara en orsak. Du kanske skulle försöka gå och träna då? Det brukar ju hjälpa.
Jag: Jag har försökt, men det fungerar ju inte.
Han: Har du några andra symptom?
Jag: Som vadå?
Han: Hjärtproblem, ont i magen…
Jag: Nej, men jag har koncentrationssvårigheter och dåligt minne.
Han: Men inget kroppsligt?
Jag: Vad menar du med det?
Han: Det är bara psykiskt alltså?
Jag: Det beror väl på hur man ser det….

Jag börjar packa ihop mina saker och är på väg att resa mig för att gå, men bestämmer mig för att ändå ge honom en chans.

Jag: Alltså, jag har haft den här trötthetskänslan länge. Säkert 10 år.
Han: Jaha, och då har det ju inte blivit sämre på den tiden…
Jag: Jo, det är ju det det har. Det är ju därför jag är här. I början kände jag mig bara lite låg och nu har det gått så långt att jag inte klarar av att hålla mig vaken och jag kan knappt köra bil.
Han: Har inte blivit sämre alltså… (Han noterar något)
Jag: Men, sa jag inte… Skit samma. Du kan väl kolla mina journaler så kan du ju se vilka prover som tagits tidigare.

Han tittar länge och konstaterar att det tagits lite prover för min trötthet tidigare. Dessutom hittar han prover som tagits för borrelia och reumatism för ett par år sedan.

Han: Oj… Har ni till och med tagit sådana prover? Det var väldigt. Sånt brukar man väldigt sällan ta för trötthet.
Jag: Det var inte för det. Jag hade vid två tillfällen haft svullna och smärtande leder i mina fingrar…

Föga förvånande avbryter han mig igen. Jag hör på honom att han  bestämt sig för att jag rent hypokondriskt beställt massa konstiga prover. Jag försöker förklara att min gamla läkare inte riktigt trodde på att jag led av varken borrelia eller reumatism, men hon ville bara utesluta det eftersom att mina fingrar svullnade helt oförklarligt. Om inte jag minns fel så tog hon ett helt batteri med prover, bara för att, utan att jag hade begärt det.

Han: Jo, ni verkar ju ha kollat det mesta, så jag tror nog att du måste börja se över ditt liv…
Jag: Och hur ska jag göra det menar du?
Han: Ja, du kan ju börja med att börja träna.

Jag vill bara skrika. JAG GÖR JU DET DIN JÄVLA IDIOT!

Han: Men vi kan ju ta de vanliga trötthetsproverna först om du vill. Fast de kommer nog inte visa något.
Jag: Du menar att det är normalt att vara så trött som jag är?
Han: Ja alltså om man är deprimerad är det ju vanligt att man vill gå och lägga sig och sova.
Jag: Men jag går ju inte och lägger mig. Jag somnar ju bara.
Han: Vi har ju inga mirakelpiller som gör att man mår bra igen, utan man måste ta tag i sig själv.
Jag: Men jag är ju inte deprimerad!!

Det känns ju jävligt fånigt att behöva sitta och argumentera huruvida jag är deprimerad eller inte. Jag borde ju veta om jag är deprimerad eller inte. Skulle jag vara så här ihärdig om jag inte trodde och kände att något inte var fel. Sen behöver det inte vara något jättefel, det vore ju perfekt om tröttheten gick att bota med att jag åt lite extra vitaminer till exempel. Men något stämmer ju inte.

Jag: Men åh… skit samma. Benet då? Hur länge ska jag gå och ha ont i det?
Han: Du kan ju pröva och gå hos någon av våra sjukgymnaster.
Jag: Jag har gjort det och det hjälpte ju ingenting. Dessutom har jag gått hos två andra sjukgymnaster och en kiropraktor. Men de klarar ju inte av att behandla det eftersom de inte har en aning om vad som är felet.
Han: Men du kanske skulle pröva att gå till våra sjukgymnaster då?
Jag: Jag sa ju just att jag har ju gjort det.
Han: Jaha… då vet jag inte….
Jag: Äh… skit samma. Ge mig pappret till labbet bara så jag kan gå och ta proverna.

Jag sliter åt mig pappret och är på väg mot dörren. Men så minns jag att jag även behöver astmamedicin. Så jag vänder mig om och säger ilsket:

Jag: Förresten. jag behöver recept på astmamedicin också. Är det något du kan skriva ut utan att göra några jävla undersökningar?
Han: Eh… jo visst.

Jag rusar ut i ren ilska. Är nära att skita i att ta proverna också, att bara dra därifrån. Men när jag ändå hade pallrat mig dit kände jag att det var lika bra att ta dem. Men det känns ju lite tröstlöst. Visar inte dem någonting kommer det ju inte hända något mer.

Då är jag tydligen “bara” deprimerad.

Risotto från Danmark?

En korkad (ja, han var uppenbarligen korkad) dansk ber att få tala med kocken efter att han ätit middag på Scandic hotell.

Dansk: Jag tycker inte risotton var något god, jag vill inte betala för den.
Kocken: Vad var det för fel då?
Dansk: Den var ju kladdig, lite som risgrynsgröt. Ni har haft i grädde eller något sånt och det var verkligen inte gott.
Kocken: Fast det är så man gör risotto. Den ska vara lite krämig.
Dansk: Så gör vi inte risotto i Danmark.
Kocken: Nä, men så gör man i Italien!

Är jättearg!

Hantverkare verkar leva efter en helt egen kalender. Eller så bara älskar de att jävlas med andra människor. Kan mycket väl vara så.

Förra fredagen (alltså inte fredagen som var i förrgår utan för en vecka sen) ringde de från firman som ska komma och riva den vattenskadade väggen i mitt sovrum.

Kvinna: Vi tänkte komma i början på nästa vecka, går det bra?
Jag: Visst det går bra.
Kvinna: Tror du att du kan flytta ut sängen?

Flytta ut sängen? Och ställa vart? Tror dem jag bor i något jävla slott? Jag bor en tvåa så det är ju inte så att man har en gigantisk matsal eller ett enormt dansgolv att ställa en 1,80-säng på. Fast så sa jag inte.

Jag: Nä, det kan jag faktiskt inte. Jag har ingen plats att ställa den på.
Kvinna: Men hur ska vi göra då?
Jag: Jag vet inte…
Kvinna: Jaja, vi får väl plasta in den eller nåt. Kan du i alla fall ta ut allt annat? Gardiner, sängkläder och allt annat löst?
Jag: Jodå, det kan jag fixa.
Kvinna: Bra, då kommer vi i början på nästa vecka då.

Början på nästa vecka…
I min värld hade det betytt i måndags eller tisdags. Eventuellt på onsdagen. Men i en hantverkares huvud betyder det tydligen ingen dag alls i veckan efter. Idioterna har inte dykt upp. Kanske menade kvinnan som ringde att “vi dyker upp i början på någon vecka… någon gång…någon gång detta året i alla fall…”

Och eftersom att jag är så jävla lydig så rev jag ju ut allt ur sovrummet förra söndagen och har sovit på soffan sedan dess… allt för att underlätta för puckona som aldrig dök upp.

GAH!
Jag hatar hantverkare!

Och så finns det så mycket bra människor som vill bli poliser

Tydligen kvoterar de numera in idioter också.

Puckad taxi-chaufför

Innan vi hoppar in i taxin vi beställt ser jag att taxametern står och tickar. Den närmar sig 100 kronor.

Jag: Hörru, startar du om den där. Vi kom ju precis.
Taxi: Nä, det tänker jag inte.
Jag: Nähe, då ringer vi en annan taxi då.
Taxi: Så kan ni ju inte göra.
Jag: Kan vi väl… Eller så kan du ju starta om den där.
Taxi: Jag har ingen skyldighet att göra det.
Jag: Och vi har ingen skyldighet att åka med dig.
Taxi: Och förresten, en av er får hoppa ut, ni är en för mycket.
Jag: Kan vi inte kompensera det med att du startat taxametern långt i förväg då?
Taxi: Nej, det går inte.
Jag: Okej då hoppar alla ut.
Taxi: Men… så kan ni ju inte göra….
Vi: Good bye!!

Dubbeltrauma

Idag var det ett par idioter inne på mitt jobb. Dessa idioter var inte bara idioter utan också tjuvar. De snodde helt fräckt en del prylar.

Och jag blir så arg. Jag blir helt sjuk arg.
Det är precis som att de tjuvar saker från mig personligen.

Om jag bara fick tag på dem så….
Nä, vet jag skulle inte göra något. Jag är både för snäll för svag och för rädd för polisen* för att våga slå någon. (Å andra sidan kan det ju knappast räknas som misshandel om den som blir slagen knappt känner av det?).

Polisen kom efter att puckona hade dragit. Jag kom på mig själv med att stå och ha lätt hjärtklappning när jag fick syn på dem. Sen stammade jag fram något pinsamt skämt när jag kände att jag hade stirrat på dem lite för länge.

Jag är faktiskt skiträdd för polisen. De är läskiga. Det har blivit lite av en fobi för mig. Kanske inte så konstigt med tanke på hur en del poliser betett sig mot mig.

Först blir jag galet arg på tjuvarna. Och sen är jag rädd för polisen när dem väl kommer. Snacka om dubbelt trauma.

Och så undrar folk varför jag hatar att gå till läkaren?!

Var nyss hos läkaren. Denna gång hos en ny läkare eftersom jag tröttnat på min gamla smått förvirrade läkare.
Anledningen till besöket var det samma som det har varit det senaste året – smärtan i högerbenet.

Jag kommer in och berättar hur det har varit. Han lyssnar och ber sedan att få kolla på mina reflexer. Han knackar några gånger, klämmer lite på knäet (där jag inte alls har ont?) och ber mig sedan att klä på mig igen.

Han sätter sig allvarsamt mittemot mig och säger:
”Jag tror inte det är något farligt det här.”

”Nej, det tror inte jag heller…” säger jag och blir avbruten.

”… alltså det verkar ju som det bara är något muskulärt. Det är inget farligt och jag tror inte det är någon tumör eller så….” fortsätter han.

”Alltså jag kommer inte hit för att jag tror jag ska dö, jag vill bara bli av med smärtan”. säger jag argt.

”Jo, men det är i alla fall inget farligt. Det här ska vi fixa… Har du testat och tagit en Ipren när du har ont?”

Jag blir så jävla trött. Tror han på fullt allvar att jag gått med smärta i ett helt år utan att testa att tagit en Ipren? Om det hade funkat hade jag väl knappast kommit till honom?

Dessutom missar idioten hela poängen. Jag skiter faktiskt fullständigt i vad som är fel. Det kan vara en nerv i kläm, det kan vara en tumör, det kan vara en jävla Kalle Anka som sitter och gnager på mitt ben. Det kvittar.
Jag vill bara att smärtan ska försvinna.

Han ville hur som helst att jag ska gå till deras sjukgymnaster. Jag sa att jag har gått hos två (!) sjukgymnaster i ett år utan något som helst resultat och att jag ville pröva något annat. Och får till svar att jag har ju inte gått hos deras sjukgymnaster.

Blev så jävla frustrerad att jag grät hela vägen hem i bilen.
Nu ska jag bara ta mig samman så jag kan gå och jobba om en stund.

Till alla efterblivna jävlar som skjuter raketer nu mitt på dagen…

DET SYNS JU INTE JÄVLA PUCKON!

Skilj på mitt och ditt, idiot!

Skulle bara kolla de senaste nyheterna en sista gång innan jag skulle gå och lägga mig och möts av följande rubrik.

 
Ta mej fan så är det några idioter som varit framme och varit klåfingriga. Blir så förbannad. Ska det vara värt att paja för alla andra för 35 000 kronor (hur nu vlt fått fram den summan, kanske inte alls stämmer).

En kompis tyckte att istället för att ha små larm som tjuter så skulle det sitta en liten bomb på varorna. Om de lämnar butiken utan att larmas av exploderar den lilla bomben och det försvinner typ en arm på den som snattar.

Kanske vore något?
Det skulle nog avskräcka…

Lärde han sig inget i skolan?

Såg ni det här puckot igår?
(Killen med den babyblå filten alltså.)


 
Han var med i “Vem kan slå Filip och Fredrik”. I ett av tävlingsmomenten dyker han med huvudet före ner i en meter-djup bassäng. Och - givetvis – slår han i botten.



Och nu säger han i Aftonbladet att det är synd om honom. Han är fortfarande inte återställd efter smällen.

Buhu. Är man så dum att man dyker med huvudet före i en sån grund bassäng ber man ju om det.

Till puckot som envisades med att stå precis bredvid mig på passet idag:

Tanken är inte att hitta en danspartner utan vi är där för att träna. Och det blir lite enklare om folk inte står precis bredvid en.
Så ge mig en jävla meter eller två!

Dessutom finns det en anledning till att instruktören säger “vi går höger/vänster”. För att om vi går åt olika håll är risken stor att vi krockar. Denna risk blir ännu större om du ska stå så jävla nära.

Och nej, jag vill inte prata med dig under passet.
Jag vill bara träna. Punkt!

Det känns som att det alltid finns någon sådan här stjärna på ett pass. Av någon anledning ska de alltid sikta in sig på mig.

LÅT MIG VARA!

Att ställa till en scen

Var på Core Bosu idag.
Det är bara 38 platser och det brukar alltid vara fullt.
Antalet platser antar jag begränsas av antalet balansplattor som finns.

 
Cirka 3 minuter in i passet smiter en medelålders kvinna in genom dörren. Hon ställer sig längst bak och letar efter en balansplatta, vilket inte finns eftersom passet är fullt. När hon inte hittar någon knallar hon helt enkelt fram till ledaren mitt under pågående pass.

Kvinna: Jag har ingen boll.
Ledaren: Nej, det är fullt.
Kvinna: Men jag har ju biljett?
Ledaren: Ja du får gå ut och prata med dem i receptionen, jag är lite upptagen nu…
Kvinna: Men jag vill ha en boll…
Ledaren: Jag kan inte göra det åt det nu, jag är mitt i passet.
Kvinna: Men kan jag inte ta din boll då? (pekar på ledarens).
Ledaren: Nä, men alltså, det går inte, du får prata med dem där ute.

Kvinnan dundrar ilsket ut. Smäller i dörren på vägen.
Hon får uppenbarligen samma svar i receptionen för en stund senare dundrar hon in igen, smäller i dörren, tar sin väska och drar igen dörren om än ännu hårdare på vägen ut.

Hon tänkte tydligen aldrig komma tillbaka igen.