Nu börjar det gå för långt

Mitt hem har helt oväntat invaderats av en hel hjord fjärrkontroller.
Det känns ju som om jag har fler än vad jag klarar av för tillfället.

Faktiskt så är det så att jag har fler fjärrkontroller än vad jag har tekoppar.
Eller taklampor. Eller toarullar.

Det funkar liksom inte.

SCHAS FJÄRRKONTROLLER! SCHAS!

Fullt ös - medvetslös

“Du orkar mer än du tror” brukar folk säga när de pratar om träning.
Och det stämmer säkert på de allra flesta.
Inte i mitt fall.

Det är snarare “du tror du orkar mer än du gör” när det gäller mig.

Idag var jag och tränade för andra gången denna sommar. Första passet var ett medelpass och jag var mer än slut när passet var över. Denna gång väljer jag av någon väldigt konstig anledning som jag inte ens själv kan begripa ett intensivpass. Det är alltså en nivå upp mot det förra passet som jag knappt klarade av. Fråga mig inte om logiken i mitt val.

Som vanligt kan jag inte låta bli att maxa. För det står ju givetvis alltid någon dryg studsboll precis bredvid som jag inte kan låta bli att kolla på, och kan studsbollen så kan väl jag tänker jag. Så det är inte alls ovanligt att jag kör slut på energin redan under uppvärmningen. Med följd av att resten av passet blir en enda pina fylld av mjölksyra och yrselattacker.

Under passet så var det en sektion med ruscher. Det var skitskoj, jag har nog inte ruschat på 10 år. Eller något sånt. Så jag kutar på. Mitt i femte ruschen inser jag att jag inte känner mina ben. De är helt borta. Och när jag ska sakta ner inser jag att jag heller inte har någon kontroll på dem. De är som två överkokta spagettisar som sladdrar under min kropp. Jag snubblar till och är bara en millimeter från att göra världens vurpa, men turligt nog får jag ordning på spagettibenen i sista stund. På något sätt lyckas jag dessutom bita ihop och ta mig igenom de två sista ruscherna, om än något saktare dessa gånger.

Det blir bättre tänker ni. När kondisen kommer i kapp.
Fast det blir det inte. För kondisen kommer aldrig komma i kapp mitt övermod/envisa sinne när det gäller träning.

Jag kommer nog aldrig att inse mina begränsningar.

Spräck inte min idyllbubbla!

För tillfället går jag runt i någon slags fantasivärld och bara drömmer mig bort. Jag tror att det är min kropps sätt att säga att nu är det fan dags att bli vuxen. Jag går förbi villaträdgårdar och ser framför mig hur jag vill ha det. Och jag trakasserar gärna mina vänner med mina drömmar just nu.

En liten mysig villa, inte för stor och inte för liten, på ett litet mysigt område någonstans där alla grannar är goda vänner. Man kanske bjuder över varandra på äppelpaj gjord på äpplen som plockats i någons trädgård och skrattar åt när familjen Bengtsson barn råkade sparka en boll rakt genom familjen Svensson köksruta. “Sånt som händer”. Barnen leker med varandra – kurragömma, hela havet stormar och några kanske spelar fotboll. Barnen skrattar, de vuxna skrattar. Till och med husdjuren skrattar.
Jag påtar i trädgården tillsammans med min underbara man. Jag plockar ogräs i rabatten och han klipper gräset. Vi tittar bort mot den blänkande poolen på tomten där våra små änglaliknande barn leker. Vi ler mot varandra och är bara så där galet lyckliga.



- Sluta överdriv. Och du tycker ju inte ens om trädgårdsarbete.

Jo, i min dröm gör jag kanske det!!
Herregud, man kan väl få drömma lite…

Dubbeltrauma

Idag var det ett par idioter inne på mitt jobb. Dessa idioter var inte bara idioter utan också tjuvar. De snodde helt fräckt en del prylar.

Och jag blir så arg. Jag blir helt sjuk arg.
Det är precis som att de tjuvar saker från mig personligen.

Om jag bara fick tag på dem så….
Nä, vet jag skulle inte göra något. Jag är både för snäll för svag och för rädd för polisen* för att våga slå någon. (Å andra sidan kan det ju knappast räknas som misshandel om den som blir slagen knappt känner av det?).

Polisen kom efter att puckona hade dragit. Jag kom på mig själv med att stå och ha lätt hjärtklappning när jag fick syn på dem. Sen stammade jag fram något pinsamt skämt när jag kände att jag hade stirrat på dem lite för länge.

Jag är faktiskt skiträdd för polisen. De är läskiga. Det har blivit lite av en fobi för mig. Kanske inte så konstigt med tanke på hur en del poliser betett sig mot mig.

Först blir jag galet arg på tjuvarna. Och sen är jag rädd för polisen när dem väl kommer. Snacka om dubbelt trauma.

Konstiga saker tanterna i min trappuppgång gör

Idag när jag kom hem från jobbet stod en tom toarulle på den lilla listen i underkant på anslagstavlan. Min gissning är att någon tappat toarullen på sin väg till soprummet. Någon av de knäppa tanterna har hittat rullen och ställt den på listen som ett slags “upphittat gods”.

GÅ OCH SLÄNG SKITEN ISTÄLLET!

Givetvis finns det redan en Facebook-grupp

Varför är jag inte förvånad?

Om jag gick med?
Självklart.

När blev jag gammal och bräcklig?

Jag har väl egentligen inte blivit det än, men av någon anledning inbillar jag mig det. Jag tror att jag kommer gå sönder - bryta benen - av minsta lilla.

Låt säga att jag ska hoppa från en halv meter ner på golvet. Jag tvekar länge då jag föreställer mig hur lårbenshalsen i högerbenet går av när jag landar, fotlederna knäcks och jag blir liggande i en slarvig hög på golvet.

Eller om jag gör något som riskerar att jag snubblar/ramlar. Då är jag rädd att armar och axlar ska brytas som tändstickor när jag tar emot mig mot golvet.

Fast det kanske inte är en åldersgrej?

Det kanske är någon slags fobi mot att bryta benen?
Eller någon slags förnimmelse om att jag faktiskt lider av benskörhet? Ett tecken från ovan att man ska vara rädd om sig själv?

Åldersnoja kanske är mest troligt ändå.

Att göra en Anna Nicole

På lunchen idag diskuterade vi olika sätt att bli rik. Någon föreslog att man skulle lägga undan en viss summa varje månad för att bli ekonomiskt oberoende 15 år senare.

Jag tyckte att den enkla vägen var att gifta sig med någon rik karl. Och genast startade en diskussion om hur man skulle ha ihjäl honom utan att det märktes – så man skulle få ärva alla pengarna.

Man kanske skulle kunna få honom att snubbla i trappen? Eller råka tappa ett strykjärn i huvudet på honom?

Till slut kunde jag inte vara tyst: “Kan man inte bara gifta sig med någon råkar vara rik och som man faktiskt vill leva med?”

Moralkaka på en söndag

Jag blir så trött på folk. Allra helst folk som beter sig som om de vore 14 år när de egentligen borde vara vuxna.

Folk i min ålder eller ännu äldre som festar som om det vore det enda roliga i livet. Och som endast kan vara sociala med en drink i ena handen. Men det är ändå inte festandet i sig som stör mig.
Jag festar själv ganska mycket i perioder jag med - även om perioderna blir kortare och färre.

Det jag retar mig på att dessa människor som gör en stor grej av sitt festande. Som helg efter helg berättar hur de “ska supa skallen av sig i helgen” eller på söndagarna gnäller över “hur deras stackars lever mår”. Som glatt berättar om hur många dagar på raken de festat och om hur dåligt de mår efteråt. “Skulle behöva ledigt en vecka efter den här helgen…”

Om du på riktigt är orolig för din lever – borde du inte göra något åt det då?! Eller om du har så svårt att klara din vardag, borde inte det vara en varningssignal?

Jag vet att detta bara är överdrivet skitsnack, men ska det verkligen imponera att säga sådana saker? Eller vad är poängen?
Det kanske imponerade när man var yngre, men nu är det bara patetiskt och inget annat.

Pröva att växa upp!
*arg*

Det här med svinis…

Igår ringde jag och avbokade min läkartid.
Jag sa som det var, att jag inte ville sitta bland massa sjuka människor och riskera att bli sjuk. Sköterskan förstod och sa att det var ganska många som avbokat av just den anledningen.

Sen avslutade hon med:
”Jaha, du får väl höra av dig när det börjat lugna ner sig.
Typ i januari eller så… haha”.

Så det gäller att inte bli sjuk före det med andra ord.

Ibland gör man dem braiga valen.

Som när man bestämmer sig för att gå på stan i 30 graders värme. GAH!

Eller som när man skiter i att raka benen när man ska gå på stan och ALLA pekar och skrattar åt en. “Kolla där, hon har orakade ben…” Okej, så var det kanske inte. Det var nog inte ens någon som märkte. Men jag kände mig så. Faktiskt.

Och som när man bestämmer sig för att gå hem från stan – i samma värme – med massa grejer och fel dojjor.

HALLÅ SKAVSÅR!

 

Även hälarna fick sen en omgång, men jag fick ett skavsår under (?) foten. Märkligt ställe att få skavsår på.

Nu drar jag och grillar och dricker vin. (Bra val, visst?)
Godd baj.

Är det rimligt?

Nu har det kommit ytterligare en dom i fildelar-hysterin.
Joel Tenenbaum i USA ska betala 5 miljoner kronor – för 30 låtar.
Han hade erkänt i rätten att han fildelade många fler låtar, men det var bara de 30 som han dömdes för.
Alltså 165 000 kronor per låt.

Skadestånden är ju visserligen galet höga i USA, men känns det rimligt att en student ska betala 5 miljoner kronor för några fildelade låtar?

Jag undrar…
Vad får en mördare/pedofil för straff?

I’m falling apart

Katastrof.
Hjälp.
Värsta tänkbara.
Someone call 911.

Jag har börjat flagna.
Ni ser – där på ena axeln.

Som sagt.
Katastrof.
Please help me!

Som ni märker blev det ett internationellt inlägg det här.
Har nog vaknat på den engelska sidan av sängen idag.
Om man nu kan ha en sådan.

Ordning och reda – störd på fredag

Idag när jag städade gjorde jag något som fick mig att inse hur störd jag är. Egentligen. 

Jag torkade av kryddhyllan ovanför spisen och var på väg att stoppa tillbaka kryddorna när det hände.

Jag började sortera kryddorna. Santa Maria-kryddorna fick en rad, de andra (de gröna, kockens nånting) fick en annan.
Men värst av allt –  jag sorterade dem i bokstavsordning!

När jag var färdig, tittade jag på min skapelse och kände mig nöjd.

Nu skäms jag lite för det och imorgon måste jag nog blanda om igen.
För det måste ju vara lite mentalpatient att ha sina kryddor i bokstavsordning.

Enormous tits!

 
Hittade detta på Expressen.
Bilden föreställer Norma Stitz. Hallå ryggproblem!

Hennes tuttar bomber är 1.7 meter i omkrets och väger 18 kilo.
De glömmer att nämna hur långa dem är.
Det tycker jag verkar mest intressant.

Kan heller inte låta bli och undra…
Var köper hon BH?
Eller använder hon vanliga sopsäckar bara?

Jobbigt att välja!

Idag var jag på lunch med en gäng sköna tjejer.

Som vanligt får jag jordens beslutsångest när jag ska beställa mat. När jag är hungrig är jag sugen på ALLT.
Stod och velade en stund vid vårat bord.
Sallad, grillspett, bakpotatis? Sallad, grillspett, bakpotatis?
Bestämmer mig för en sallad och går mot kassan.
Eller? Ska jag ha grillspett? Nä, sallad. Eller jo.

Personal: Hej!
Jag: Eh, hej. Ursäkta men jag kan inte riktigt bestämma mig.
Personal: Vad väljer du på då?
Jag: Äh, jag tar en sallad. Grekisk. Eller nä. Tonfisk.
Personal: Ok, vad vill du ha…
Jag: Nä, förresten jag vill ha grillspett.
Personal: Okej? Är du säker?
Jag: Ja. Eller nej. Skynda och ta betalt så jag inte kan ångra mig.
Personal (kollar lite misstänksamt på mig): Eh… okej…

Och så gör man bort sig för okända människor.
Hon trodde väl definitivt jag var psyk-sjuk.
Men jag har ju bara lite beslutsångest.
Det är helt normalt. Jättenormalt.

Allt är grisarnas fel!

Vaknade imorse. Tung i huvudet, tjock i halsen och snorig.
Antingen är detta en vanlig förkylning (vill inte ha), en ordentlig allergi (kan fixas) eller gud förbjude så har jag gått och fått svin-influensan.

Varför det heter svin-influensa kan man ju fundera över. Tydligen har ingen gris blivit sjuk. De är helt oskyldiga. Men det är väl lätt att skylla på grisarna. De kan ju inte säga emot direkt.
Jag vet, vi skyller finanskrisen på grisarna också.

Sluta skräms

Då har det dykt upp ännu en influensa - svininfluensan.
Som vanligt skräms vi i tidningar och nyheter.
Men det de glömmer tala om är att vi när som helst kan få hjärtattack, cancer, stroke, bli överkörda av en bil eller få en meteor i huvudet. Känns som att svininfluensan är det minsta vi behöver gå och oroa oss för.

Under fågelinfluensa-hysterin var jag faktiskt i Vietnam. Och jag kom hem fullt frisk. Fast jag såg nog inte en enda fågel på hela resan. Wonder why?

Personligen tycker jag i och för sig att den låter farligare än fågelinfluensan.
Svin måste ju vara farligare än fåglar, visst? :)

Galen? Jag? Nä, det kan jag inte tänka mig…

Läste på en blogg om ett rengöringsmedel hon hade köpt.
Pedanten i mig började genast skruva på sig.

Syren? Det måste ju lukta hur gott som helst.

Så jag var tvungen att åka och köpa.
Givetvis.

Väl hemma dammtorkade jag och skurade hela lägenheten.
(Måste ju prova!?)

Och ja, det luktade hur gott som helst.
Tack Amanda för tipset!
Nu ska jag lägga mig på golvet och bara lukta.

Arachnofobi

Kollade nyss på ett program om spindelfobier.
Och hur man botade dem. Man fick följa en kille som fick närma sig spindlar mer och mer, och till slut skulle han hålla i en.



Jag kände hur jag fick rysningar, börja skaka och må illa.
Till slut var jag tvungen att byta kanal annars hade jag kräkts.

Och jag insåg att jag måste göra något åt min egen fobi.
Kunde vara skönt med en sommar utan panik och ångest för de där små äckliga jävlarna.