Update

Nu har jag ätit mina vitamintillskott i nästan en vecka. Kan inte påstå att jag känner någon jätteskillnad. Än. Det kan ju ta flera månader innan jag är bra.

Men nu har jag i alla fall stunder när jag mår lite bättre. Och det är definitivt ett fall framåt. Att jag fortfarande stundtals känner mig däckad får jag väl försöka glömma och istället se det positiva. Snart är jag bra. Snart.

Hellre ett köttsår

Det har varit galet fint väder idag. Tyvärr har jag inte kunnat njuta av det. Min huvudvärk som jag haft de senaste veckorna (minns inte ens hur länge jag haft den?) bestämde sig för att bli värre idag så jag åkte hem från jobbet, drog ner persiennerna och la mig och sov. Sömnen hjälpte mot huvudvärken som gav med sig lite grann, men jag blev ju inget piggare. Som vanligt.

Känns så otroligt drygt att må så här. Allra helst när jag inte på något vis kan visa hur jag mår. Det syns ju liksom inte. Visst jag skulle kunna spela över och prata med en ynklig röst eller slänga mig på golvet och grina för att visa att jag inte mår bra. Men det är inte jag.

På något sätt är jag för stolt av mig för att visa att jag mår dåligt. Så jag spelar nästan över åt andra hållet istället. Och jag har blivit någon slags mästare på att hålla masken. Jag måste ju det. För att klara min vardag. För på mitt jobb (i butik) håller det inte att gå och hänga med huvudet och vara otrevlig. Jag måste vara trevlig och social, annars skulle jag förmodligen få sparken. Så jag måste bita ihop även om det är skitjobbigt.

Vilket gör att jag möts av en viss skepsis ibland. Jag märker att folk tittar frågande på mig när jag säger att jag inte mår bra. Att det känns som att jag snart svimmar av trötthet eller att det känns som att huvudet ska sprängas. De tror förmodligen att jag bara är en lat människa som bara vill skolka från jobbet. Då vill jag bara skrika: “Det syns inte!!! Värk och trötthet syns inte utanpå! Fattar du väl!”

Ibland önskar jag att jag hade ett stort köttsår att visa upp istället.
Det skulle synas.

Tröttast i världen

Jag har mått konstigt och dåligt hela helgen. I fredags var jag trött, hade ett ruskigt humör och hade värk överallt i kroppen. Jag slutade jobba vid 16:00 (och tur var väl det). När jag kom hem gick jag och la mig i sängen och sov till klockan 19:00. Sedan var jag vaken till cirka 23:00 och sov sedan ända till klockan 13:00 dagen efter.

Jag vaknade flera gånger utav vidriga mardrömmar, men tyckte ändå att jag sov en stor del av tiden. Men ändå var jag helt slut när jag vaknade. Jag kände mig helt överkörd och väldigt nere mentalt. Jag var och handlade med mamma och pappa. Under hela tiden snurrade det i huvudet och det kändes som att jag både rörde mig och tänkte i slowmotion. Jag orkade knappt prata och ville bara hem och lägga mig igen. Så fort jag kom hem somnade jag och sov i cirka tre timmar.

När jag sedan vaknade var jag rätt okej och tog mig ner på Power Meet en sväng. Vi kom hem runt midnatt och jag gick direkt och la mig eftersom att jag skulle upp tidigt nästa morgon. Jag lyckades somna först framåt 05:00 och sedan ringde klockan vid 08:00.
Vi åkte till Parken Zoo och jag mådde ändå hyfsat hela dagen, bortsett från sista timmen då jag började känna mig yr och frånvarande.

Först när vi kom hem vid 18:00 kom huvudvärken. Det var en riktigt sprängande huvudvärk, kan inte minnas att jag haft så ont tidigare och när det inte hjälpte med Ipren började jag nästan bli orolig över vad det var för fel. Men innan jag hann tänkta mer på det somnade och sov i två timmar.

Trots att jag sovit så lite föregående natt så lyckades jag inte sova natten till idag. Tror jag fick ihop 2.3 timmar max. Med huvudvärk (som blivit något bättre) släpade jag mig iväg till jobbet fast jag egentligen inte alls orkade. Jag jobbade tills strax efter lunch innan jag tgav upp. Tiden sedan jag kom hem har jag spenderat liggandes. Jag har sovit cirka fem timmar och resterande tid har jag varit ordentligt slö. Allt jag gör går i slow motion och bara att resa mig och gå på toaletten kräver en hel del pepp-talk med mig själv. Det känns som att jag aldrig vaknar helt.

Trots detta hävdar min idiot-läkare att det inte är något fel på mig.
Jag kan förstå att det kan misstolkas som depression, och jag kan alldeles säkert klassas som deprimerad. Fast det är ju inte orsaken. Det är ju en följd av att jag mår som jag gör. Att inte orka någonting och att ständigt ha ont tar på psyket. Det vore ju konstigt annars.

Jag är helt övertygad om att det finns någon annan orsak.
Jag känner mig själv.
Jag är inte så här.
Jag vill inte vara så här.

Min alldeles egna uppfattning är att jag kanske har brist på någonting. Allra mest tror jag att jag kanske har en ämnesomsättningsstörning, hypotyreos. Alla mina symptom finns där och då jag har avvikande sköldkörtelprover (som läkaren tycker är skit desamma) så kan det ju mycket väl finnas något där.

Nedan finns en lista på vanliga symptom vid hypotyreos. De gul markerade är de som jag mer eller mindre dagligen har problem med. Som ni kan se så har jag en hel del utav dem.

Vet att jag borde gå till läkaren. Och jag ska. Måste bara byta läkare först. Puckot jag har nu vägrar jag gå tillbaka till.

• Fysiskt - Generellt
  • Stor trötthet
  • Viktökning
  • Viktminskning
  • Fetma
  • Kalla händer och fötter
  • Kallsvettning
  • Nattsvettning
  • Långsamma rörelser
  • Långsamt tal
  • Stickningar/domningar
  • Andfåddhet
  • Svårighet att ta ett djupt andetag
  • Yrsel
  • Hjärtklappning(hjärtslagen känns oregelbundna/"hårda"/snabba)
  • Kändlighet för solljus
  • Brist på koordination
  • Darrande
  • Sömnlöshet
  • Avsaknad av sexlust
  • Upprepade urinvägsinfektioner
  • Infektioner i övre luftvägarna
  • PID/Pelvic Inflammatory Disease
  • Svarar dåligt på behandlingar
  • Candida (svampinfektioner)
  • Tunga ögonlock
  • Skovlig röst
  • Struma=(förstorad sköldkörtel)
  • Muskelkramper
  • Ledstelhet
  • Förlorad uthållighet
  • Värmekänslighet
  • Känslighet för kyla
  • Låg kroppstemperatur på morgonen
  • Intolerans mot fysisk aktivitet
  • Sug efter salt
  • Sug efter söta saker
  • hypoglycemi=lågt blodsocker
  • Svimningar
  • Kraschar efter 15.00 på em
  • Rycker till ofta
  • Sömn gör inte att man känner sig piggare
  • Astma
  • Invärtes skakningar
  • Lupus
  • Reumatoid artrit
  • Behandling med radioaktivt jod
  • Operation av sköldkörteln
• Svullnad
  • Ögon
  • Ansikte
  • Händer
  • Fötter
  • Fotleder
• Mun och hals
  • Svårighet att svälja
  • Känsla av att ha en klump i halsen
  • Känsla av att ha tryck över halsen
  • Brännande känsla i halsen
  • Halsont
  • Svullen tunga
  • Kvävningsanfall
  • Torr mun
  • Dålig andedräkt
• Hörselproblem
  • Överlänslig hörsel
  • Ljud i öronen(väsande, ringande)
  • Dövhet
• Hår
  • Tappar kroppsbehåring
  • Tappar hår på huvudet
  • Sköra hårstrån
  • Tappar ögonbryn(yttre tredjedelen)
  • Tappar ögonfransar
  • Torr hår
• Hud
  • Torr
  • Flagnar
  • Grova fläckar
  • Glåmig hudfärg
  • Blek hy
  • Mörka ringar under ögonen
  • Pigmentation i hudveck
  • Utslag: kliande, röd, svullen hy
• Avdomningar och pirrande
  • Ben
  • Fötter
  • Armar
  • Händer
  • Rygg
  • Ansikte
• Smärta
  • Migrän
  • Tryckande huvudvärk
  • Rygg- och ländryggssmärta
  • Handledssmärta
  • Muskel- och ledsmärta
  • Karpaltunnelsyndrom
  • Inflammerade/ömma senor
  • Hälsporre (plantar fasciitis)
• Matsmältningsproblem
  • Avsaknad av/minskad aptit
  • Matallergier/Matintolerans
  • Intolerans mot alkohol
  • Förstoppning
  • Hemorrojder
  • IBS/Irritable Bowel Syndrome/Colon irritable
  • Utspänd mage, gaser
  • Högt kolestrol
  • Diabetes
• Blodtryck och puls
  • Högt blodtryck
  • Lågt blodtryck
  • Långsam/svag puls (under 60)
  • Snabb puls (över 90)
• Mensproblem
  • Ingen mens
  • Lätt mens
  • Stor blodförlust vid mens
  • Infertilitet
  • PMS
  • Endometrieos
• Problem med synen
  • Svårt att fokusera
  • Dubbelseende
  • Torra ögon
  • "Grus" i ögonen
  • Suddig syn
• Mentalt
  • Panikattacker
  • Minnsesförlust
  • Förvirring
  • Mentalt slö
  • Dålig koncentration
  • Ljud eller röster i huvudet
  • Hallucinationer
  • Fobier
  • Förlust av motivation
  • Depression efter förlossning
  • Mardrömmar
• Emotionellt
  • Lätt upprörd
  • Vill vara ensam
  • Humörsvängningar
  • Depression
  • Nervositet/oro
  • Personlighetsförändringar
  • Känslor av bitterhet
  • Tappar självförtroende

Ni fattar va?

Jag har varit ganska tystlåten men det är kanske inte så konstigt.
Har liksom inget att berätta som inte innehåller: ont, sjuk, stackars eller halsfluss.

Jävla helvetesdagar jag har haft. Men tack vare mina bästa kompisar penicillinet, Alvedon och fruktsoppa är jag nu på god väg tillbaka till livet.
Hurra för det!!


Försöker att inte se så satans svullen ut och lyckas ganska bra.

Tydliga tecken på att jag är sjuk

- Jag ringer och sjukanmäler mig och min chef har svårt att hålla sig för skratt eftersom jag låter så rolig när jag försöker prata.

- Jag bestämmer mig för att gå och hämta ett glas vatten i köket. Kommer tillbaka utan vatten, men med en brödpåse som jag ställer på den tänkta platsen för vattenglaset. När jag sedan blir törstig blir jag förvånad över att det står en påse bröd där.

- Av de senaste 18 timmarna har jag sovit 14.

- Jag har inte varit sugen på choklad en endaste gång idag.

Man ska inte heja på den som badar i bäcken

Sa jag förresten i går att jag kände mig bättre vad gäller förkylningen?
Jag tar genast tillbaka.

Det var nog bara något tillfälligt. Eller så hade något bara glömt sätta på min hosta igår.
Idag hostar jag nämligen värre någonsin under den här förkylningen.

Elak hosta

Nu har jag haft en dryg hosta i närmare tre veckor.
Mina lungor känns som två slemfyllda påsar.
Och det blir ju aldrig bättre.

Vilket är frustrerande av två anledningar. Dels den uppenbara – det är enormt drygt att gå och hosta hela tiden. Jag kan inte skratta utan att sätta igång världens hostanfall. Den andra anledningen är att jag vill gå och träna. Vilket är en ren omöjlighet med dessa lungor.

Jag inbillar mig att så fort jag lyckas hosta upp slemmet kommer jag bli frisk. Så jag har försökt med alla möjliga trick för att få upp skiten: hosta extra hårt och mycket, slemlösande, dricka varmt, dricka massor med vatten och stå på huvudet samtidigt som jag sjunger valfri ABBA-låt.

Inget fungerar dock.
Slemmet sitter envist kvar i lungorna.

JAG VILL BLI FRISK!

Vart är Ghostbusters när man behöver dem?

Var tidigare idag på Apoteket för att fylla på mitt sinande medicinförråd.
Bad en apotekare om råd.

Jag: Jag är så himla slemmig i luftvägarna. Finns det någon som tar bort slemmet?
Hon: Ja. Vi har ju slemlösande.
Jag: Jaha?
Hon: Det fungerar så att slemmet löses upp…
Jag: Det låter bra.
Hon: … så att det blir mer lättflytande och blir lättare att hosta upp…

STOPP OCH BELÄGG!!
Ska jag gå och kräkas direkt?
Jag vill ju inte hosta upp slemmet.
Känns ju så där halvmysigt.

Jag hade ju hoppats att det fanns någon mirakelmedicin som gjorde att det äckliga bara löstes upp och försvann helt enkelt. Men det fanns tydligen inte. Då låter jag det hellre vara kvar där det är nu.

Jag menade det inte!

Inser att jag måste sluta önska mig saker som jag egentligen inte vill ha.
I cirka en veckas tid har jag önskat att fjutt-förkylningen jag haft skulle bryta ut ordentligt någon gång så jag snabbare blir frisk.

Jag tar tillbaka!!

Igår blev jag så risig att jag för ett ögonblick var osäker på om jag var förkyld eller om jag faktiskt blivit överkörd av ett tåg. Högt osäkert. Jag hade hög feber, svårt att andas och en ryggvärk från helvetet.

Jag besökte läkaren imorse eftersom sjukvårdsupplysningen misstänkte att jag fått lunginflammation eller liknande. Turligt nog har jag bara fått en virusinfektion i luftvägarna och på stämbanden. Dock så är det fortfarande mer än vad jag önskade.

Kan man ångra sig?
Lämna tillbaka?
Snälla?

En del straffas direkt

Typiskt att jag i flera dagar sagt att min hosta är skit-fånig.
Att jag bara hostar ett par-tre gånger om dagen.
Nu hostar jag lite mer kan man säga.
Typiskt.

Inte som alla andra

Bland folk runt i kring mig är var och varannan människa sjuk.
Många har verkligen blivit vrålförkylda.

Utom jag då.
Jag ska ju alltid vara lite annorlunda.

Jag har fått halsont. Eller halskli kanske man ska kalla det.
Ett illamående som kommer och går.
Och så hostar jag 2-3 gånger om dagen.

Det är min höstförkylning det.
(Nu när jag skrivit detta kommer jag givetvis bli precis lika vrålförkyld som alla andra.)

Frustrationen ringde

Har besökt läkaren idag. Och har bestämt mig för att inte göra det igen förrän jag är dödssjuk. Jag blev så himla arg att jag reste mig upp och bara gick därifrån. För det finns liksom ingen poäng med att prata med någon som ändå inte är intresserad av att lyssna.

Jag: Ja, jag har kommit hit av flera anledningar, men den viktigaste orsaken är väl att jag är så trött hela tiden. Jag mer eller mindre sover all ledig tid…

Här blir jag avbruten.

Han: Hur lever du idag?
Jag: Va?
Han: Ja… har du familj eller lever du ensam?
Jag: Eh… jag är singel, men vad har det med det här att göra?

Han antecknar noggrant på sitt papper och redan här har han redan bestämt sig för vad som är fel.

Han: Trivs du annars?
Jag: Med vad?
Han: Med livet?
Jag: Ja, skulle jag inte göra det?
Han: Jobbet då?
Jag: Jag trivs jättebra på jobbet.
Han: Tränar du?
Jag: Ja… eller jag gjorde. De senaste veckorna har jag varit så trött att jag inte kommit iväg….

Återigen blir jag avbruten. Jag försöker förklara att jag tränat regelbundet efter jobbet ända tills de senaste veckorna. Att jag inte kommit iväg beror helt enkelt på att jag ofrivilligt somnat när jag kommit hem från jobbet och inte vaknat i tid för träningen. Jag ville säga till honom att jag tränade varje dag under ett halvår och jag kände mig inte ett dugg piggare för det. Men så långt fick jag inte berätta.

Han: Ja, det kan ju vara en orsak. Du kanske skulle försöka gå och träna då? Det brukar ju hjälpa.
Jag: Jag har försökt, men det fungerar ju inte.
Han: Har du några andra symptom?
Jag: Som vadå?
Han: Hjärtproblem, ont i magen…
Jag: Nej, men jag har koncentrationssvårigheter och dåligt minne.
Han: Men inget kroppsligt?
Jag: Vad menar du med det?
Han: Det är bara psykiskt alltså?
Jag: Det beror väl på hur man ser det….

Jag börjar packa ihop mina saker och är på väg att resa mig för att gå, men bestämmer mig för att ändå ge honom en chans.

Jag: Alltså, jag har haft den här trötthetskänslan länge. Säkert 10 år.
Han: Jaha, och då har det ju inte blivit sämre på den tiden…
Jag: Jo, det är ju det det har. Det är ju därför jag är här. I början kände jag mig bara lite låg och nu har det gått så långt att jag inte klarar av att hålla mig vaken och jag kan knappt köra bil.
Han: Har inte blivit sämre alltså… (Han noterar något)
Jag: Men, sa jag inte… Skit samma. Du kan väl kolla mina journaler så kan du ju se vilka prover som tagits tidigare.

Han tittar länge och konstaterar att det tagits lite prover för min trötthet tidigare. Dessutom hittar han prover som tagits för borrelia och reumatism för ett par år sedan.

Han: Oj… Har ni till och med tagit sådana prover? Det var väldigt. Sånt brukar man väldigt sällan ta för trötthet.
Jag: Det var inte för det. Jag hade vid två tillfällen haft svullna och smärtande leder i mina fingrar…

Föga förvånande avbryter han mig igen. Jag hör på honom att han  bestämt sig för att jag rent hypokondriskt beställt massa konstiga prover. Jag försöker förklara att min gamla läkare inte riktigt trodde på att jag led av varken borrelia eller reumatism, men hon ville bara utesluta det eftersom att mina fingrar svullnade helt oförklarligt. Om inte jag minns fel så tog hon ett helt batteri med prover, bara för att, utan att jag hade begärt det.

Han: Jo, ni verkar ju ha kollat det mesta, så jag tror nog att du måste börja se över ditt liv…
Jag: Och hur ska jag göra det menar du?
Han: Ja, du kan ju börja med att börja träna.

Jag vill bara skrika. JAG GÖR JU DET DIN JÄVLA IDIOT!

Han: Men vi kan ju ta de vanliga trötthetsproverna först om du vill. Fast de kommer nog inte visa något.
Jag: Du menar att det är normalt att vara så trött som jag är?
Han: Ja alltså om man är deprimerad är det ju vanligt att man vill gå och lägga sig och sova.
Jag: Men jag går ju inte och lägger mig. Jag somnar ju bara.
Han: Vi har ju inga mirakelpiller som gör att man mår bra igen, utan man måste ta tag i sig själv.
Jag: Men jag är ju inte deprimerad!!

Det känns ju jävligt fånigt att behöva sitta och argumentera huruvida jag är deprimerad eller inte. Jag borde ju veta om jag är deprimerad eller inte. Skulle jag vara så här ihärdig om jag inte trodde och kände att något inte var fel. Sen behöver det inte vara något jättefel, det vore ju perfekt om tröttheten gick att bota med att jag åt lite extra vitaminer till exempel. Men något stämmer ju inte.

Jag: Men åh… skit samma. Benet då? Hur länge ska jag gå och ha ont i det?
Han: Du kan ju pröva och gå hos någon av våra sjukgymnaster.
Jag: Jag har gjort det och det hjälpte ju ingenting. Dessutom har jag gått hos två andra sjukgymnaster och en kiropraktor. Men de klarar ju inte av att behandla det eftersom de inte har en aning om vad som är felet.
Han: Men du kanske skulle pröva att gå till våra sjukgymnaster då?
Jag: Jag sa ju just att jag har ju gjort det.
Han: Jaha… då vet jag inte….
Jag: Äh… skit samma. Ge mig pappret till labbet bara så jag kan gå och ta proverna.

Jag sliter åt mig pappret och är på väg mot dörren. Men så minns jag att jag även behöver astmamedicin. Så jag vänder mig om och säger ilsket:

Jag: Förresten. jag behöver recept på astmamedicin också. Är det något du kan skriva ut utan att göra några jävla undersökningar?
Han: Eh… jo visst.

Jag rusar ut i ren ilska. Är nära att skita i att ta proverna också, att bara dra därifrån. Men när jag ändå hade pallrat mig dit kände jag att det var lika bra att ta dem. Men det känns ju lite tröstlöst. Visar inte dem någonting kommer det ju inte hända något mer.

Då är jag tydligen “bara” deprimerad.

Jag menade inte det jag sa… Förlåt!

Jag som varit så skrytig och sagt jag inte alls känt av svininfluensa-sprutan som jag tog vid lunch idag.
Jag har till och med gått så långt att jag kallat andra gnälliga för att de fått massa fjantiga symptom.

JAG TAR TILLBAKA ALLT!

För helt plötsligt – från en sekund till en annan – har jag fått ont i armen.
Inte jätteont, men det känns tillräckligt för att jag inte ska lyfta den över huvudet i onödan.

Eftersom det kom så fort är jag rädd att armen är obruklig i morgon.
Eller att jag kommer vara dyngsjuk.
Eller att jag kommer börja gå baklänges.
Eller något att något annat jättekonstigt symptom kommer drabba mig.
Som straff för att jag var lite för stöddig.

Fan, jag menade inte att vara så stöddig, okej?

Hatar att vara sjuk

Det värsta med att vara förkyld måste vara nätterna.
De sömnlösa nätterna.

När man vaknar och inte får luft. Näsan är totalt igenproppad och det går inte att få in ens ett uns syre den vägen. Och andas genom munnen är ju obehagligt.

Så det är bara upp. Upp och vänta på att snoret i näsan behagar flytta på sig så man kan andas igen. Och då också kunna somna om.

Sen sover man några timmar innan det är dags för nästa “hjälp-jag-kan-inte-andas”-anfall.

Så händer det som inte får hända…

Jag är sjuk.



Eller inte än.
Men jag har onda föraningar om att jag
kommer vara det i morgon när jag vaknar.

Hela dagen har jag varit helt tom i huvudet (ja, mer än vanligt alltså). Och nu ikväll… ont i halsen. Jävligt ont i halsen. Och så har jag nyst kanske hundrafem gånger.
Och dessutom är jag varm på överläppen. Det brukar vara ett tecken på att jag har feber.

Visst är det kört?
Det är nog det.
Jävla skit.

Inbillningssjuk

Dagen började så där lagom bra. Utbildningen började som sig bör med fika. Det är tydligen så man gör. Det är en av prylarna jag har lärt mig under dessa utbildningsdagar.

Under fikat ursäktar sig tjejen mittemot mig med att “hon mår lite konstigt” sedan reser hon sig och rusar ut. Ett par minuter senare reser sig även tjejen som satt bredvid henne och försvinner ut i riktning mot toaletten.

Jag sitter kvar och önskar att de inte är och gör vad jag tror de gör. Tänk om det smittas?

När fikat är över sätter sig tjejen som gick i väg som nummer två bredvid mig i konferenssalen. Hon lutar sig framåt – riktigt nära - och viskar: “Jag spydde där inne. Och jag hörde den andra tjejen också. Hon mådde nog riktigt dåligt.” (Hon kom f.ö. aldrig tillbaka utan åkte hem.)

Tack för upplysningen och vad bra att du var så noga med att komma riktigt riktigt nära.

Här någonstans börjar jag fundera om inte jag också börjar må lite dåligt. Jag satt och fikade, omgiven av sjuka människor. Jag är inte hypokondriker annars, men när det gäller spysjukan blir jag riktigt inbillningssjuk.

Kurrade det i magen? Vad betyder det? Är jag hungrig eller är det frukosten som ruffar runt? Har jag inte svalt ganska mycket saliv den senaste minuten?

Vid lunchen utmanade jag ödet och satte mig bredvid min förkylda chef. Korkat nog.

Så nu har jag inte bara inbillningsmagsjuka utan även inbillningsförkylning.

Är det bara jag…

…som blir livrädd för hostande människor?

Det borde ju fan vara förbjudet att hosta offentligt.
Kanske alla som antyder minsta lilla host ska plockas upp av gigantisk hand som kommer ner från himlen.

Skulle förmodligen vara med effektivt än det där vaccinet som kommer komma efter alla blivit sjuka.

Det här med svinis…

Igår ringde jag och avbokade min läkartid.
Jag sa som det var, att jag inte ville sitta bland massa sjuka människor och riskera att bli sjuk. Sköterskan förstod och sa att det var ganska många som avbokat av just den anledningen.

Sen avslutade hon med:
”Jaha, du får väl höra av dig när det börjat lugna ner sig.
Typ i januari eller så… haha”.

Så det gäller att inte bli sjuk före det med andra ord.

Vägrar utmana ödet

Kom just på att jag har en tid bokad hos läkaren i nästa vecka för ryggen och för att kolla den där allergiska reaktionen.

Då jag tror att jag är rädd för svininfluensan känns det lite onödigt att hänga på läkarmottagningar för ej akuta saker. Det är väl lite att utmana ödet, oavsett om influensan är farlig eller inte.

Det är ju aldrig skojigt att ha influensa. Tror aldrig jag har skrattat när jag haft den. Sist jag hade det låg jag i soffan hemma hos mamma och pappa. Precis varenda liten kroppsdel värkte, jag hade hög feber och var ljuskänslig och låg med en mössa neddragen över ögonen. Jag skrek åt mamma att hon skulle slå mig med något hårt i huvudet så jag skulle tuppa av.

Och är det någonstans man hittar svininfluensan är det väl hos läkaren antar jag.

*avbokar*

Är förvirring ett symptom?

Alltså den här prylen med svininfluensan.
Kan vi komma överens en gång för alla?
Farlig eller inte farlig?

Media verkar köra någon slags varannan-dags-princip,
larmen haglar kors och tvärs och det ena motsäger det andra.
Det är väl lite som de brukar göra i och för sig.

Sen är helt plötsligt vaccinet farligt att ta.
Det som alla ska ta. Bör ta.
Eller hur var det nu? Var det farligt?



Kan någon med insiderinformation förklara, please!

Kommer hela mänskligheten dö ut?
Dör vi av influensan eller av vaccinet?
Eller kommer vi bara att gå runt och vara lite
snoriga i ett par veckor?

Skillnaden är ju faktiskt ganska stor.