Idag hörde jag en kund säga: ”Du kan gå och fråga tjejen där!”
och så pekade han på…. MIG!!
Tjejen. Jag.
*stolt*
Måste erkänna att jag faktiskt börjar uppskatta att jag ser yngre ut än vad jag är nu.
Jag har blivit tillräckligt gammal för det.
Jag försöker ta en bild med hårbollen, men det slutade bara med att vi blev osams.
Alltså det här är ju hemskt.
Riktigt hemskt.
Så hemskt att jag inte ens vet om jag vill berätta.
Jag har fått ett jättehemskt brev i brevlådan.
Från Vägverket.
Som inte längre heter Vägverket utan Transportstyrelsen.
Men det låter så jävla pretto så vi säger Vägverket, visst?
Har jag sagt att jag hatar Vägverket förresten?
I det hemska brevet står det hur gammal jag blivit.
Rätt så ordagrant faktiskt.
Vägverket kastar faktumet att jag blivit gammal rätt i ansiktet på mig.
Vad är det för jävla sätt?
Jag går väl inte runt på stan och talar om för folk hur gamla dem är?
Det vore elakt.
Om jag ska citera så står det:
”Hej din gamla jävla kärring!"
Eftersom du nu blivit till åren börjar det bli dags att förnya ditt körkort. Detta för att bilden på ditt nuvarande körkort som är taget för JÄTTEmånga år sedan nu inte längre har någon förankring i verkligheten. Förmodligen ser du inte alls sådär ung ut utan det har nog tillkommit en och annan rynka med åren. Så bege dig snarast till närmaste fotograf och fixa fram ett nytt som stämmer bättre överens med ditt åldrande fejs!
Mvh Vägverket, nu med det lite finare namnet Transportstyrelsen
Ps: Du är gammal. Som fan.”
“Alltså ålder är ju bara en siffra. Det finns ju de som beter sig äldre än vad de är och så finns det de som beter sig mycket yngre än vad de är".
En aning osäker på vilken kategori jag vill tillhöra.
När jag tänker efter är jag ju hysteriskt gammal.
Jag fyller ju 28 år idag (tydligen).
Det betyder ju att:
- Det är 10 år sedan jag tog körkort. Med andra ord är det snart dags att ta ny körkortsbild.
- Jag börjar bli glad när jag får visa leg om jag ska in på ett ställe med 18 års-gräns. Jag ser ju faktiskt hela 10 år yngre ut än vad jag faktiskt är.
- Jag börjar prata i termer som “Jag minns när jag…:”
- Jag har börjat leta gråa hårstrån.
- Det finns inte längre en bakisdag efter en kväll på krogen. Det är numera TVÅ bakisdagar.
Jag vill på riktigt inte längre fylla år så här ofta.
HÄRMED slutar jag att fylla år helt enkelt.
Punkt!
Idag har vi firat min födelsedag – två dagar för tidigt.
Jättekonstigt.
Fast å andra sidan är jag inte riktigt säker på att jag överhuvudtaget fyller något i år.
Jag tror att jag förmodligen kommer att vara 27 år ett helt år till. Jo, så är det nog.
Vi började med fika och presentutdelning. Bland annat fick jag en ny dammsugare.
För en pedant som mig är det ju en perfekt present. Ännu mer perfekt eftersom min gamla börjar ge upp.
Givetvis var jag tvungen att inviga den direkt när jag kom hem trots att jag dammsög så sent som igår.
Sedan åkte vi ut till farmor och farfar och jag passade på att tvätta bilskrället när jag ändå var där. Märkligt nog fick jag tvätta den helt själv. Fast vi firar min födelsedag som inte ens är idag och som förmodligen inte kommer att inträffa i år överhuvudtaget. Men ändå!
Nu är den i alla fall skinande ren och kommer väl vara det en dag eller två. (Det skojiga med svart bil är det eviga tvättandet har jag upptäckt)
Efter en sådan hektisk dag är det nog bara soffan kvar som gäller för mig.
Och jag ska varken äta några muffins eller brownies.
Idag var det en kund som frågade hur gammal jag var. Fråga mig inte varför, han bara frågade från ingenstans.
”Jag fyller 28 i år” svarade jag.
”Va? Skojar du? Du ser inte ut att vara en dag äldre än 20!!” säger han.
”Tack” säger jag och känner mig lite stolt.
…
…
Va fan? Stolt? TACK?
När fan blev jag så gammal att jag känner mig stolt över att någon tror att jag är yngre än vad jag är?
När bekanta säger: “Det är väl inget fel med det?”
När ens vänner säger: “Men vad är det för fel på honom nu då?”
När ens föräldrar säger: “Du borde gå ut och träffa folk…”
När ens släktingar säger: “Jo, du ska nog träffa någon du också…”
![DSCF0863_thumb[7]](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjrDn58VuZPaQT3kEGJsQWtaTJYFJcQwOGG7Sj_SXr68q_gmUUsPmUU7ytwl0TMYbQZVp_ueVKr-t-oWh9_MS2Xk4i_Wh0_-6hvLc9kSdnXi35NJbG8HW0ITmhrevvCx6CXMapYGThn8S8/s1600-h/DSCF0863_thumb%5B7%5D%5B3%5D.jpg "DSCF0863_thumb[7]")
Jag själv säger: “Jag tror jag blivit oskuld… igen.”
Jag har väl egentligen inte blivit det än, men av någon anledning inbillar jag mig det. Jag tror att jag kommer gå sönder - bryta benen - av minsta lilla.
Låt säga att jag ska hoppa från en halv meter ner på golvet. Jag tvekar länge då jag föreställer mig hur lårbenshalsen i högerbenet går av när jag landar, fotlederna knäcks och jag blir liggande i en slarvig hög på golvet.
Eller om jag gör något som riskerar att jag snubblar/ramlar. Då är jag rädd att armar och axlar ska brytas som tändstickor när jag tar emot mig mot golvet.
Fast det kanske inte är en åldersgrej?
Det kanske är någon slags fobi mot att bryta benen?
Eller någon slags förnimmelse om att jag faktiskt lider av benskörhet? Ett tecken från ovan att man ska vara rädd om sig själv?
Åldersnoja kanske är mest troligt ändå.
Kan inte påstå att jag känner mig speciellt
mycket äldre än för två dagar sen.
Inga nyfunna rynkor.
Jag har inte börjat sticka.
Och sist jag kollade hade jag varken man eller barn.
Det stora testet är väl när jag handlar på Systembolaget nästa gång. Kanske jag äntligen slipper visa leg - varenda jävla gång?
Idag när jag var och handlade hörde jag bakom mig:
”Vi får gå på sidan om tanten här.”
Jag vänder mig om och ser en pappa i 30-årsåldern leda sin lilla son.
Ser mig omkring. Det är bara jag där.
Han menade mig!
Tanten? T-A-N-T-E-N?
Näe, nu jävlar.
Jag är faktiskt 23 år. Ok då. 25 då.
Ja, va fan jag är 26 år. Tror jag. *räknar på fingrarna*
Men jag är fan ingen jävla tant.
Än…
Det här var väl från början inte tänkt att publiceras. Tänkte bara skriva av mig lite. Men så tänkte jag att för en sån envis och stolt människa som mig, som har fruktansvärt svårt för att prata om sånt här kanske det är lika bra att jag talar om vad som händer med mig just nu. För jag känner att jag ändå inte kan hålla masken så länge till.
Jag mår inget vidare just nu. Självförtroendet och självkänslan är kört i botten. Jag är stressad och känner mig misslyckad som människa.
Oftast kraschar jag på helgerna. Det är väl då jag har mest tid att tänka och dessutom känner jag väl mest press på mig då. Man ska vara social, glad och trevlig. Det är väl det sista jag känner mig som just nu.
Jag skulle gått ut ikväll med några tjejkompisar. Men när jag ska börja göra mig i ordning kommer paniken. Hjärtat rusar, jag får svårt att andas och det brinner i huvudet på mig.
Och jag gråter… hejdlöst.
Oavsett hur mycket jag fixar mig, eller vad jag sätter på mig, tycker jag att jag ser för jävlig ut. Fet, ful och äcklig. Det är vad jag ser när jag tittar mig i spegeln. Det spelar ingen roll vad folk säger, det är min bild av mig själv just nu. Så som de senaste veckorna slutar det med att jag skiter i allt och låser in mig.
Av någon anledning har jag också börjat tvivla på att folk faktiskt vill umgås med mig. Kanske det har kommit dessa veckor när jag låst in mig. Inte som i att jag tror att folk tycker illa om mig, det tror jag inte. Utan som i att jag kvittar. Ingen märker om jag inte dyker upp.
Vet att det förmodligen är överdrivet av mig men tankarna finns där och när det börjar kan jag inte stoppa det.
Min åldernoja som jag brukar skämta om är väl inte alltid på skämt. Har på allvar börjat känna panik över att jag är 26 år, singel och utan plan för livet. Jag vill inte vara singel, men p.g.a. dåliga erfarenheter vågar jag heller inte träffa någon. Har sista åren blivit så dåligt behandlad av killar att jag totalt tappat mitt självförtroende vad gäller den biten. Jag tror att alla killar bara driver med mig och skrattar bakom mig rygg. Har så himla svårt att se att jag ska kunna släppa någon inpå livet.
Nu har jag svårt att ens gå fram och ge en “hälsnings-kram” till någon av rädsla för att personen ska tycka att jag är “en sån där som tror nåt”.
Jag är stressad över min ekonomi. De sista månaderna har jag legat efter och får hela tiden bakslag. Jag klarar mig, det är inte det. Men pengarna räcker aldrig till sånt jag vill. Inbillar mig att om jag kan köpa mig massa kläder och skor och allt vad det nu är, så kanske jag mår lite bättre. Och när jag inte har råd blir jag stressad.
Egentligen bottnar ju allt i mitt dåliga självförtroende inser jag nu.
Jag vill vara fröken perfekt. Jag städar som en galning. Trots att jag på sista tiden stängt folk ute och inte haft någon här. Jag städar – för ingen. Vilket får mig att känna mig ännu mer patetisk.
Jag känner en jävla träningshysteri. Jag vill träna hela tiden. Jag vill ner i vikt. För mitt självförtroendes skull. Ytterligare en stressfaktor som gör att jag har svårt att sitta still när jag är ledig.
Allt detta har jag dragits med ganska länge. Men så har det lagts till ytterligare en grej på slutet. Mitt finger. Kanske inte verkar som en stor grej, men min läkare verkar vara inne på att det är något reumatiskt. Vilket skrämmer mig något kopiöst. När jag berättar säger alla “Åh, nej stackars” vilket ytterligare bekräftar att det inte är något roligt. Och jag läste på Sjukvårdsupplysningen att “de flesta har svårt att klara vardagen”. Även om ingen vet varför jag har ont är det ju svårt att inte tro det värsta.
En stor anledning till att jag har så svårt att ta mig ur det här är att jag inte riktigt vet vem jag ska prata med. Det finns 3 grupper i mitt liv.
Och så finns det I förstås. En av få som verkligen tagit sig tid att lyssna och förstått hur jag mår. Eftersom jag inte riktigt förväntade mig det blir jag ännu mer tacksam. TACK!
Nu vet ni, men det sista jag vill är att ni ska börja dalta med mig för att jag “outat” hur jag mår.
Ska försöka ta mig samman – detta är absolut sista helgen jag sitter hemma och tycker synd om mig själv.
Och här kommer själva finessen: Om man räknar ut en snittålder av tecknen ovan, blir det 15 år. Det måste ju vara så mycket jag EGENTLIGEN fyller på söndag!? Right?
Jaha, detta är vad vår regering sysslar med.
