Bruksanvisning för idioter

Sitter för tillfället med fötterna i mitt ny införskaffade fotbad.
Det verkar vara det enda som fungerar mot värken i mina fötter just nu.
Problemet är att så fort jag tar upp fötterna ur badet så kommer värken tillbaka.
Det känns ju liksom inte så himla praktiskt att sitta med dem i ett fotbad dygnet runt.
Men ska inte gnälla. Det lindrar ju i alla fall.

Med fotbadet kom en del smarta tips och råd:

- Använd inte apparaten för andra än avsedda ändamål.
Som vadå? Vad kan man annars använda ett fotbad till? Snöskottning?

- Använd inte när du badar eller duschar.
Låter ju som en rimlig grej att göra.

- Placera eller tappa den inte i vatten eller annan vätska.
Hur vanligt är det att man placerar sitt fotbad i en balja med mjölk?

- Försök inte koppla in eller från enheten när du har fötterna i vatten.
Är det här samma som “Håll inte i elementet medan du petar med metallstickor i eluttaget?

- Se till att händerna är torra när du använder strömbrytaren eller drar ur kontakten.
Samma som ovan.

- Lämna inte fotbadet utan uppsikt när det används.
Är inte det en ren jävla omöjlighet?

- Kontrollera alltid vattnets temperatur innan du placerar fötterna i fotbadet.
Typisk varning för puckon eller stämnings-kåta människor.

- Stå inte i enheten. Sitt ned och placera fötterna i fotbadet.
Jaha!? Är det så det funkar? Och jag som nyss försökte trycka ner röven för att sitta i det.

- Tappa eller stoppa aldrig in föremål i öppningar.
Kan ju bara vara män som får sådana idéer.

- Använd inte under en filt eller kudde. Kraftig värmebildning kan uppstå och orsaka brand, stöt eller skada.
Men jag kan ha det i sängen?

Fotbad köpt på Netonnet för bara 199:-
Hur får man förresten så där blått vatten?

Tur det inte är farligt

Har inte sovit någonting i natt eftersom mitt ben bultat värre än någonsin, så jag är en aning trött. Det är ganska jobbigt att jobba en hel dag utan sömn faktiskt – men “det är ju i alla fall inget farligt” enligt läkarna.

Undrar om det kan bli farligt ifall man inte får sova?

Jaha… men då väntar jag väl då…

Jag besökte min sjukgymnast igår. Efter att ha gett mig ultraljud, lite stretch och lite massage slog hon ihop händerna och sa:

”Jaha… ska vi räkna dig som färdigbehandlad nu då?”

Jag blir lätt överraskad. Känner förvirrat efter – jo värken är ju fortfarande kvar, varken bättre eller sämre än innan jag kom. Så jag säger förvånat:

”Förlåt? Vad menar du? Jag är ju inte bra än?”

Och jag blir inte mindre förvirrad av hennes svar:

”Jo, jag anser att du är färdigbehandlad nu. Värken kan ju sitta kvar ett tag efteråt. Faktiskt så länge som 3-4 månader.”

Eh… jaha…
Vad fan säger man?

Är det inte fantastiskt att hon lyckats uträtta mirakel på fyra behandlingar, när de övriga sjukgymnasterna inte lyckats på kanske 50 stycken?

Värsta stämplingen någonsin?

Största frågan verkar vara: Kommer han stängas av i efterhand?

Jag undrar mer: Kommer domaren få fortsätta döma? Någonsin?

Oavsett om domaren sett exakt vad som hände borde det ju kunna vara ganska safe att dela ut ett rött efter en duell som slutat med ett brutet ben. Eller?

AB

Ischias?

Idag har jag besökt de "duktiga" sjukgymnasterna.
Och jag blev faktiskt lite imponerad. Fast bara lite.

Hon tog sig åtminstone tid och lyssna på mig och det verkade inte som om hon trodde att jag bara var en hopplös hypokondriker/gnällspik.

Hon bestämde sig att det var ischiasnerven som spökade, vilket känns som det självklara, och konstaterade att den måste ligga i kläm någonstans. Hon började behandla där nerven sitter ytligt med ultraljud och massage. Och hon ville att jag skulle stretcha baksidan på låret för att försöka få nerven mer rörlig.

Så långt känns allt okej.
Men jag är skeptisk till att man alltid bara ska behandla symptomen och inte orsaken. Någonstans ligger den satans nerven i kläm och så länge man inte fixar det kommer jag ju ha fortsatt ont.

Mitt bäcken verkar ha blivit ännu snedare - nu diffar det ungefär 1½ cm i höjdled mellan vänster och höger sidan. Detta gör att vänsterbenet är 1½ cm kortare än det andra. Detta beror förmodligen på att jag felbelastar för att slippa smärtorna i högerbenet. Så idag skaffade jag inlägg till vänsterskorna så får vi se om höftsmärtorna blir bättre.

Jag är väl fortfarande inte helt övertygad om att det här kommer att fungera, men jag tror i alla fall mer på det än innan jag gick dit.

Jag bad ju om det!

Jag går ut på promenad.
Lite granna för att testa benet som började smärta
under ett pass förra veckan.

Jag går.
Och går.
Och inser glatt att det faktiskt funkar ganska bra.

Det är här någonstans jag får kortslutning.

Jag får en idé att testa om benet håller för jogging. Jag kan liksom inte nöja med att benet för tillfället funkar för promenad.
Jag börjar lite långsamt. Springer en liten bit och saktar sedan ned till promenadtempo. Det funkar. Så jag springer en bit till. Lite fortare.

Inte helt oväntat…

Jag får ont i inte bara ett ben – utan i båda.
Men nu får jag fan skylla mig skälv.

Inte det också…

Jag var precis och tränade. Det gick bra – ungefär halvvägs.
Sen får jag en konstig smärta i framsidan av låret. I FEL BEN!
Alltså inte i benet jag krånglat med i ett år. Det andra.

Och det värsta av allt. Smärtan är otäckt lik den jag hade när det började i det andra benet. Och den uppstod på exakt samma sätt.

Jag försöker låtsas som att smärtan inte finns, men till slut kan jag knappt gå. Jag avbryter passet och går ut i bilen och sätter mig och störtgråter.
Mer av frustration än av smärta.

JAG BLIR GALEN!
Måste jag alltid ha ont?

Är så jävla arg, ledsen och frustrerad just nu att jag bara vill tokspringa rätt in i väggen med huvudet först. Bara för att.

Förhoppningsvis är detta bara en vanlig skada/överansträngning och inget annat. Annars vet jag inte vad jag gör.

Det braiga med svensk sjukvård

När jag för ganska länge sen var hos den halvknäppa läkaren blev jag ordinerad att gå till deras sjukgymnaster. Dessa sjukgymnaster skulle tydligen kunna utföra båda under och mirakel. Eller hur det nu var.

Idag tog jag mig i kragen och ringde dit för att beställa tid.
Jag förklarade läget, fick lite följdfrågor och till slut sa sjukgymnasten:
”Jaha… vad ska VI göra då? Jaja, okej du får väl komma hit så får vi väl titta på dig i alla fall.” 

Känns ju förtroendeingivande.

När blev jag gammal och bräcklig?

Jag har väl egentligen inte blivit det än, men av någon anledning inbillar jag mig det. Jag tror att jag kommer gå sönder - bryta benen - av minsta lilla.

Låt säga att jag ska hoppa från en halv meter ner på golvet. Jag tvekar länge då jag föreställer mig hur lårbenshalsen i högerbenet går av när jag landar, fotlederna knäcks och jag blir liggande i en slarvig hög på golvet.

Eller om jag gör något som riskerar att jag snubblar/ramlar. Då är jag rädd att armar och axlar ska brytas som tändstickor när jag tar emot mig mot golvet.

Fast det kanske inte är en åldersgrej?

Det kanske är någon slags fobi mot att bryta benen?
Eller någon slags förnimmelse om att jag faktiskt lider av benskörhet? Ett tecken från ovan att man ska vara rädd om sig själv?

Åldersnoja kanske är mest troligt ändå.

Udda metoder

Var hos min nya sjukgymnast för andra gången idag. Och han är minst sagt lite speciell. Och metoderna han använder är ännu mer speciella.

Idag skulle han stretcha min höftböjare.
Jag får lägga min på mage på bänken, med ena knäet utanför bänken, ståendes på en kudde nedanför. Det andra benet ligger sträckt på bänken. Han drar och sliter i mig för att jag ska ligga precis rätt. Sen viker han helt sonika bänken till ett V.

Redan här skrattar jag till.
-”Haha… Det här känns som rena tortyrmetoden.”

-“Vänta, jag är inte klar än.”. säger han och hoppar upp och sätter sig på min rygg/rumpa.

-“Ouuf. Haha… vad GÖR du?” säger jag och tappar nästan luften.
-“Det här är en jättebra metod. Jag behöver inte jobba alls. Annars måste jag stå och slita och greja. Nu kan jag bara sitta här.” säger han jävligt nöjd med sig själv.

-“Andas du?” frågar han när jag varit tyst en stund.
-“…knappt…” svarar jag och pustar.
-“Äsch, det är lugnt. Jag väger bara en sisådär 84 kilo. Säg till om du inte kan andas alls.” säger han och skrattar.
- “…lovar…” krystar jag fram.



Men metoden funkade ju i alla fall. Höftböjaren blev definitivt stretchad. Och framför allt:
Jag överlevde!

Att lyssna på sin kropp

Då har jag precis varit och tränat trots en sj-led ur led (det lät ju inget konstigt?) och en smärtande axel.

Jag känner på mig att jag kommer få både en applåd och vågen av min sjukgymnast när jag ringer honom imorgon för att tigga till mig en tidigare tid.

Erkänn att ni blir avundsjuka nu!

Idag har jag varit hos sjukgymnasten.
Jag fick förmodligen den finaste tejpningen någonsin.
Ville bara säga det.

 
Varför?
Eh… det var något med någon svullnad på baksidan/insidan av knäet. Eller något åt det hållet. Typ.

Hör och häpna!

Efter sju jävla månader verkar det som vi (äntligen) hittat en behandling som fungerar för min krånglande rygg/nerv.

TA – I - TRÄ!

Jag har fortfarande ont, men jag är mycket bättre nu är vad jag varit under hela tiden tidigare och jag har faktiskt långa stunder då jag är helt smärtfri.

Håll tummarna att det här fungerar nu!

Det borde jag listat ut…

Hos sjukgymnasten igår:

Jag: Det gick så jävla bra att träna igår.
Han: Va bra!
Jag: Ja, jag fick inte ens träningsvärk.
Han: När var det du träna sa du?
Jag: Igår?!
Han: Haha… du glömde två-dagars-regeln.
Jag: Va?
Han: Det är imorgon träningsvärken kommer.
Jag: Nä, då borde jag haft åtminstone lite ont idag.
Han: Vänta till imorgon så får du se.
Jag (muttrar): Meh…jag har väl tränat förut…

Och givetvis. Sjukgymnast-jäveln har rätt.
Jag hatar när andra har med rätt än mig.

Sjukgymnast-tricket

Fick en utmaning av sjukgymnasten idag.

Jag ska sitta så lite som det bara går. Vid toalettbesök (blir så jävla svårt om jag måste stå) och intagning av mat får jag sitta, men helst inte annars.

Sen får jag heller inte böja mig fram med raka ben.
Absolut förbjudet! Böj på knäna!

Allt för att låta den irriterade nerven få vara i fred ett par dagar.
Och för att se till att jag sköter mig tejpade han ryggen på mig.
Så nu kan jag inte göra något av ovanstående.



Hur länge tror ni jag klarar att låta tejpen sitta?
(Har hittills klarat hela 30 minuter! YEY!)

Ibland gör man dem braiga valen.

Som när man bestämmer sig för att gå på stan i 30 graders värme. GAH!

Eller som när man skiter i att raka benen när man ska gå på stan och ALLA pekar och skrattar åt en. “Kolla där, hon har orakade ben…” Okej, så var det kanske inte. Det var nog inte ens någon som märkte. Men jag kände mig så. Faktiskt.

Och som när man bestämmer sig för att gå hem från stan – i samma värme – med massa grejer och fel dojjor.

HALLÅ SKAVSÅR!

 

Även hälarna fick sen en omgång, men jag fick ett skavsår under (?) foten. Märkligt ställe att få skavsår på.

Nu drar jag och grillar och dricker vin. (Bra val, visst?)
Godd baj.

Ibland är det en fördel att vara onykter

Jag har alltid sagt att jag hatar att gå in i Schlager-baren på BMB. För er icke-västeråsare är den en avgränsad bar på Blue Moon Bar där man trycker in halva Västerås befolkning – samtidigt – och låter dem knuffas och stånkas till schlagermusik. Det hör till att få ont någonstans när man går in där.

Här har ni bildbeviset på det:
(bry er inte om att kolla på i övrigt jävligt fula fot, koncentrera er på det viktiga här!)

Min fot har numera ett perfekt blåmärke av en klack-jävel.
Inte för att jag minns att jag blivit trampat på, känseln har en tendens att minska i samband med vin-intag. Men med tanke på märket måste det gjort ont.

Dumma sjukgymnast!

Jag är helt paj. Var hos sjukgymnasten tidigare och han testade en ny behandling, traktion. Dvs. han drog isär min ryggrad.
Och det var ju skönt i typ fem minuter.
Sen dess är jag totalt däckad, med galet ont i ryggen/benet.
Känner mig helt överkörd.

Känns ju jävligt lovande inför morgondagens kryssning.
Men med ska jag. Om de så ska tvingas köra ombord mig i rullstol.
Kanske ska låna grannens rullator?

Måste bara gnälla lite...

Har inte orkat skrivit om alla turer om mitt ben, som fortfarande inte är bra. Men om jag ska sammanfatta: Först blev det bättre, sen blev det sämre, sen blev det bättre - nästan helt bra. Men så blev det sämre igen. Och där är jag nu. Ni hajjar va?

Felet sitter i bäckenet/höften. Det låser sig i fel läge så bäckenet blir snett/vridet. Eventuellt är det något fel i ländryggen också.
Nej, det är ingen bristning och har heller inte varit, som både en kiropraktor och en läkare tidigare sagt. Inkompetenta jävlar.

Det blir ganska tydligt att något är fel när jag försöker lyfta benet.

Det här är mitt friska ben, det kan jag lyfta lite mer än 90 grader från kroppen.


Här är det onda benet som jag bara klarar att lyfta drygt halvvägs. Sen är det tvärstopp.

Ska till sjukgymnasten imorgon. Hoppas han kan lösa det här nu, för nu börjar jag bli så jävla frustrerad att jag kapar benet snart. På riktigt.

Livet som alien

Brukar alltid på höra av sjukgymnaster eller liknande att jag är så ovanligt rörlig. Varje gång blir jag lika förvånad.

Rörlig?
Pratar du verkligen om mig nu?
Jag känner mig ju som en kylskåp i mobilitet.

Men det är tydligen så. Någon förklarade någon gång att mina leder är som tallrikar istället för soppskålar som de är på "vanliga" människor. Jag är alltså ovanlig. En alien.

Idag kom vi fram till att jag inte får Yoga.
Jag är för rörlig för det.
I mitt huvud låter det ganska sjukt.

Fast jag tänker kanske vara lite olydig och Yoga lite granna i allafall.
Men sch... säg inte det till sjukgymnasten.