Yeah right

För ett par veckor sedan ringde jag och beställde nya linser hos optikern. Normalt sett brukar det inte ta många dagar innan jag får ett SMS om att de finns att hämtas så jag brukar vara lite slarvig med att beställa i god tid innan de gamla tar slut.

Så också denna gång. Därför har jag tvingats springa runt med mina glasögon i en och en halv vecka.
Idag ringde jag och kollade vart mina linser tagit vägen.

Optikern: Eh…. hm… ehhm…
Jag: Vadå är det något fel?
Optikern: Eh… nej då. Ett ögonblick bara…

Han är borta i vad som känns som en hel evighet.
Jag hör hur han i bakgrunden rotar och rotar som en galning.

Optikern: Så… nu hittade jag en förpackning. I din styrka också.
Jag: Jaha, fast jag skulle ju ha två. Har ni glömt att beställa?
Optikern: Va? Neeeeeeej. Neeeeeeeeeeej. Absoooluuut iinteee!
Jag: Det är ju inte hela världen i så…
Optikern: Alltså. Nej, nej, nej. Neeeeeej dåå. Leverantören måste skickat fel bara.
Jag: Jaha… det gör inget. När kan du få hem dem då tror du?
Optikern: Oj, i morgon kanske? Ska fixa det. Glömt? Inte har vi glömt heller… Nej. Nej.

Kan man inte bara säga att man glömt/missat?
Hade ju varit mindre genomskinligt.

Bara väntan kvar

Min (urgamla) Iphone 3GS har börjat bråka. Den kan vara ruskigt seg emellanåt. Förmodligen är det den senaste uppdateringen som gjort den så. Eller så vill den helt enkelt inte vara med längre.

Jag gjorde det enda rätta och beställde en alldeles sprillans Iphone 4S.
Woho, jag kommer vara coolast i stan snart. Typ. Tillsammans med massa andra.

Coolast i stan?

Kattskrället försöker svälta ut mig

Jag gjorde i ordning en tonfisksallad när jag kom hem från jobbet. Innan jag börjar äta kommer jag på att jag måste gå på toaletten så jag lämnar tallriken med tonfisksallad på diskbänken och går iväg. När jag kommer tillbaka hittar jag kattskrället med huvudet i min mat, mumsandes på tonfisken.

AAAAAAAAAH!!! BOOOORT!!!

Jag schasar bort henne och skrapar sedan bort det översta lagret mat från tallriken. Ett ganska stort lager då jag ogillar att dela mat med någon som slickar sig i rumpan.

Jag tar min tallrik och går mot vardagsrummet med min tallrik.
Då springer kattskrället framför mina ben och jag snubblar till och lyckas kasta av resterande mat på tallriken ner på golvet.

Så det blev ingen tonfisksallad för mig.
Det fick bli en macka och lite yoghurt istället.

Japp, jag kunde ha fotat skiten, men jag var trött och hungrig och jag rafsade ihop maten på golvet snabbare än jag ens hann tänka foto. Så det blev inget.

I´m done!

Så! Nu är det gjort!
Håret är omfärgat och den äckliga orangea färgen är borta.
Ångrar mig som fan att jag gick till frisören och slängde ut 1700 kronor.
Helt i onödan.

Min önskan var ljusbrunt och istället gjorde den inkompetenta jäveln mig orange i huvudet.
Efter att han fipplat med olika toningar och silverschampoo ett tag för att tona ner det fula färgen har jag nu helt enkelt färgat över alltihopa med en mörkare färg.

Nu är jag mig själv igen.
Pheew.

 

Jo jag hade ju kunnat göra något åt håret innan, typ borstat ut det.
Men då hade jag ju behövt ansträngt mig på min lata dag.

Konstiga idéer

Jag äter väldigt sällan bröd. Det är inte riktigt min grej.
Men ibland får jag en omänsklig och märklig craving på just bröd.
Och du kan det vara bra att ha någon slags reserv hemma.

Det har jag i form av fryst rostbröd. Brödet är förmodligen för gammalt för längesen, men det går att äta i alla fall.
Eftersom jag så sällan rostar bröd sker samma saker varje gång:

1. Jag hittar inte brödrosten. Jag tvingas riva ur köksskåpen för att hitta den.
2. Jag fullkomligt skiter ner mig när bröden ploppar upp, eftersom jag under minuterna som gått glömt bort vad jag håller på med.
3. Bröden blir brända – varenda gång. Allt eftersom det var ett halvår sen jag använde brödrosten senast och därmed glömt vilken inställning som blir bäst.
4. Jag slänger bröden i ilska och glömmer bort att jag var brödsugen.

Det är jag, Ben och Jerry som hänger idag

Enda fördelen med att vara sjuk är att man får äta glass.
Och precis hur mycket man vill.

Den som gapar mycket ser fånig ut

Jag har en liten tendens att vara lat.
Va? Okej…
En ganska stor tendens.
Jaja, okej…
Lathet är mitt andranamn.

Skulle för en stund sen parkera utanför Ica Maxi. Som vanligt cirkulerar jag parkeringen lite för att öka chansen att hitta den närmaste platsen. Jag hittar några som är ganska nära, men jag struntar i dem och hoppas på att hitta någon ännu närmare. Det slutar med att alla “ganska-nära”-parkeringar blir upptagna och jag tvingas parkera långt, långt från ingången. Faktiskt så långt bort att jag fick gå en bit innan jag kom till första kundvagns-huset. Det kändes nästan som att det inte alls var tänkt att Ica Maxi’s kunder skulle parkera där jag parkerade. Faktum är att jag är lite osäker på om jag inte till och med parkerade annan kommun.

Jordens tabbe

I cirka två veckor har jag planerat att jag skulle baka cupcakes och brownies till min födelsedag som är på tisdag. Browniesarna är förmodligen världens godaste så jag har verkligen sett fram (och bävat för) att moffa lite.

Vad jag inte tänkte på är att jag i en veckas tid käkat kromtabletter. (För er som inte vet så stabiliserar krom blodsockret och tar bort sockersuget. I mitt fall gör det att jag mår illa om jag äter något för sött). Så efter att jag “råkat” äta upp en cupcake mår jag nu sinnessjukt illa. Det känns som jag måste spy när som helst. Och det var ändå två timmar sedan jag åt den.

Så att äta världsgoda browniesar är ju inte ens att tänka på just nu.
Fan.

Den som gapar efter mycket…

Mamma: Vad önskar du dig när du fyller år då?

Jag: Njäe, inget speciellt.

Mamma: Okej.

Jag: Eller jo. Jag vill ha en ny parfym. Och jag vill ha smycken. Och nya handdukar…

Tio minuter senare.

Jag: … och så vill jag ha träningskläder. Och så jag vill ha…

Mamma: Du, jag måste sluta nu, mina batterier i telefonen börjar ta slut.

Jag: Jaha, eh, okej. Hej då.

Mamma: Hej då.

Fullt ös - medvetslös

“Du orkar mer än du tror” brukar folk säga när de pratar om träning.
Och det stämmer säkert på de allra flesta.
Inte i mitt fall.

Det är snarare “du tror du orkar mer än du gör” när det gäller mig.

Idag var jag och tränade för andra gången denna sommar. Första passet var ett medelpass och jag var mer än slut när passet var över. Denna gång väljer jag av någon väldigt konstig anledning som jag inte ens själv kan begripa ett intensivpass. Det är alltså en nivå upp mot det förra passet som jag knappt klarade av. Fråga mig inte om logiken i mitt val.

Som vanligt kan jag inte låta bli att maxa. För det står ju givetvis alltid någon dryg studsboll precis bredvid som jag inte kan låta bli att kolla på, och kan studsbollen så kan väl jag tänker jag. Så det är inte alls ovanligt att jag kör slut på energin redan under uppvärmningen. Med följd av att resten av passet blir en enda pina fylld av mjölksyra och yrselattacker.

Under passet så var det en sektion med ruscher. Det var skitskoj, jag har nog inte ruschat på 10 år. Eller något sånt. Så jag kutar på. Mitt i femte ruschen inser jag att jag inte känner mina ben. De är helt borta. Och när jag ska sakta ner inser jag att jag heller inte har någon kontroll på dem. De är som två överkokta spagettisar som sladdrar under min kropp. Jag snubblar till och är bara en millimeter från att göra världens vurpa, men turligt nog får jag ordning på spagettibenen i sista stund. På något sätt lyckas jag dessutom bita ihop och ta mig igenom de två sista ruscherna, om än något saktare dessa gånger.

Det blir bättre tänker ni. När kondisen kommer i kapp.
Fast det blir det inte. För kondisen kommer aldrig komma i kapp mitt övermod/envisa sinne när det gäller träning.

Jag kommer nog aldrig att inse mina begränsningar.

Håller på att sprängas

Två gånger om året känner man sig sig en levande köttbulle.
En svajande och rullande köttbulle.

Det är vid jul och det är vid påsk.

Måste man alltid äta så in i helvete mycket vid dessa högtider?
Vad hände med lagom?

Självdisciplin

Idag var dagen då jag tänkte att jag skulle dra ner på sockret igen. Det har liksom en tendens att gå lite överstyr ibland.

Men så upptäckte jag att det var dags för bakklubben
(en bakar, resten äter upp) på jobbet.
Och idag var det chokladmuffins.

Äsch jag börjar en annan dag...

Socker-ångest

På någon vis blev jag lockad in i en liten bak-klubb på jobbet.
Vilket i sig är en bra sak. Det är gott att äta hembakat.

Det dåliga kommer när jag ska baka.
Det vet ju alla hur det kommer sluta.

Jag proppar i mig allt och måste baka en sats till för att kunna ta med till jobbet och bjuda bak-klubben. Och så får jag massa ångest för att jag proppade i mig alla de där kakorna.

Jag och saker med socker i klickar tyvärr lite för bra.

Goodbye

Då sätter jag mig i bilen och beger mig till Linköping.
Önska mig ett jävla lycka till!

Som färdkost/frukost har jag givetvis kexchoklad.
Det måste man ha.

    

Fettisdagen

Idag är det en av årets stora moffardagarna. Till de övriga hör julafton, påskafton osv då man förväntas äta både det ena och det tredje.

Idag ska det proppas semlor.
Jag vägrar.

Av den enkla anledningen att semlor inte innehåller choklad. Så mycket kalorier, men ingen choklad. Då är det helt enkelt inte värt det.

Lördag, 02.14, utanför BMB.

Tittar på klockan och inser att jag faktiskt hinner med sista nattbussen som går 02.30 om jag bara knallar på lite.

Börjar gå och fiskar upp mobiltelefonen ur fickan. Tappar nycklarna. Suckar och plockar upp nycklarna och lägger dem i fickan.

Tittar på klockan: 02.16.

Kämpar med knapplåset på telefonen. Fan, den har verkligen låst sig.
Telefon-helvete. Måste stanna för att lyckas koppla bort det förbannade knapp-låset.

Tappar telefonen. Telefonen far åt ett håll, batteriet åt ett annat och batteriluckan åt det tredje. Samlar ihop delarna och försöker bygga ihop det mycket avancerade pusslet. Lyckas efter mycket om och men och lyckas även starta mobilen.

Tittar på klockan igen: 02.19.
Lugnt än så länge.

Stannar och skickar ett kryptiskt meddelande till en kompis.
Bestämmer mig sedan för att ringa min bror. Trycker “ring upp” och tappar sedan åter telefonen i backen. Samlar ihop telefon och batterilucka samtidigt som jag hör ett lågt “hallå?… haaaallåååå?”
Inser lite för långsamt att det givetvis är min bror i andra änden som funderar vad jag håller på med.

Pratar med honom tills jag kommer fram till bussen.
Lägger på och tittar åter på klockan, 02.24.

Känner hur det kurrar i fylle-magen och bestämmer mig för att jag fortfarande har tid på mig, jag hinner köpa en macka på subway.
Går in och köper min macka.

När jag kommer ut ser (föga förvånande) min buss åka.
Tittar på klockan, 02.31.
Fan.

Full i magen

Har precis proppat en laddning med våfflor (vet, vi skulle äta det ikväll, men tålamod är inte min starka sida!) och sitter som en jäsande degklump i soffan.

Orkar. Inte. Röra. Mig.

Förlåt detox-guden!

Idag har jag syndat. Galet mycket.
Jag proppade en Marabou chokladkaka – fast jag inte får.

Först hade jag en invecklad konveration med själv.
Det handlade lite om att jag klarat halva detoxkuren, som faktiskt är en hel vecka längre än jag brukar göra. Insåg att jag inte kommer klara hela tiden utan fusk ändå så jag lovade mig själv att jag fick fuska idag om jag sköter mig resten av tiden.

Vilket jävla bullshit.

Nu sitter jag med ett lätt illamående och svår ångest.
Vad fan gjorde jag så för?

Det var ju inte ens gott…

Logiskt tänkande

Målet med årets jul var att gå upp tre kilo.
Vilket jag nästan lyckades med.
Ganska bra kämpat faktiskt.

Om fyra dagar är det dags för nästa detox. Denna gång tänkte jag t.o.m. försöka mig på tre veckor.

Med andra ord har jag fyra moffar-dagar kvar. Så när jag var och handlade köpte jag ostbågar och choklad för 70 kronor.
Bara för att liksom.

Så jag kanske visst lyckas nå mina tre kilo.
Trägen vinner.

Frågan är bara: Vem vinner?

Efter att ha ätit lite för mycket godis den sista tiden tänkte jag göra en liten socker-avvänjning. Det vill säga att jag ger fan i att äta godis i en vecka så jag kan sluta sukta efter socker dygnet runt.

Nu har jag inte ätit godis på… eh… 2 dagar.
Och jag håller bokstavligen på att dö.