Pinsamt värre

Jag gjorde någon otroligt pinsamt häromdagen. Jag stod i kassan och hjälpte ett par. Tjejen betalade och snett bakom henne stod killen och tittade lite lustigt på mig.
När vi var klara och jag var på väg att säga hej då tar killen ett steg fram.
”Jag måste bara få hälsa”, säger han och sträcker fram handen.

(Jag känner inte igen honom, men det brukar inte vara något konstigt. När man jobbar i butik möter man en hel del människor och det är inte  ovanligt att folk tycker att de känner en fast man inte har en aning om vilka de är.)

”Jaha, okej”, säger jag och sträcker fram  min hand också. “Therese heter jag.”
I samma ögonblick säger han: “Det var minsann inte igår”.
Då inser jag att jag faktiskt känner denna person, han gick i min klass i typ mellanstadiet. Men då kunde jag ju liksom inte ta tillbaka min presentation som måste ha känts väldigt konstigt i hans ögon. Men istället för att erkänna att jag först inte kände igen honom spelar jag med och säger något i stil med: “Nej, det var det verkligen inte. Kul och se dig!”

Alltihopa blev ett sådant pinsamt ögonblick att vi inte sa något mer än “Hejdå!” efter det.

Att utmana ödet

Jag brukar lite stöddigt kolla på skräckfilm själv. Och gärna sent på kvällen.
Av någon anledning brukar jag inte bli skrämd.

Denna kväll bestämde jag mig för att titta på Insidious vilket skulle visa sig vara en korkad grej att göra. Inte för att jag ens tyckte att filmen var speciellt bra. Men så fort jag släckte lampan så såg jag den där röda ansiktet framför mig.

För att tänka på något annat bestämde jag mig för att läsa lite. Så jag tänder lampan och börjar läsa. Jag läser i en hel timme. För säkerhets skull.

Jag gör en nytt försök att släcka lampan, men det går inte!
Jag tvingas ha en lampa tänd (otroligt vuxet av mig!) för att kunna sova.