Har nästan mördat idag

Tidigare idag var jag centimeter från att köra på en cyklist. Jag såg henne inte. Vet inte om jag inte tittade eller om hon doldes bakom fönsterramen. Jag såg hennes helt enkelt inte förrän hon var mitt framför bilen.

Jag kastar mig i panik på bromsen, det går så fort att jag inte hinner med att frikoppla ordentligt. Däcken tjuter, jag får motorstopp och får i absolut sista sekund stopp på bilen. Jag sitter chockad kvar och inser hur nära det var, det tar ett helt gäng med sekunder innan jag sansar mig och startar bilen. På trottoaren står en gammal gubbe med hakan hängandes vid bröstet och bara stirrar på mig. Han insåg även han hur nära det var.

Cyklisten då?
Nej, hon bara cyklade vidare. Helt obemärkt. Hon tittade aldrig ens på mig och hon hade lurar i öronen. Förmodligen märkte hon aldrig ens att det kom en bil, än mindre att hon var nära döden.

Nästa gång bromsar jag inte.
Då kanske de där jäkla cyklisterna lär sig en läxa.
Man är inte odödlig bara för att man befinner sig på ett övergångsställe.

Ska jag behöva bokstavera det åt dig?

Tidigare idag träffade jag en man som skulle köpa min mediaspelare som jag lagt ut på Blocket.
Precis när vi ska utföra själva bytet (pengar mot mediaspelare) ser jag att bilen han nyss klev ur börjar rulla.

Jag: Du, din bil rullar.
Han: Jaja, det går bra…
Jag: Eh, nej… det gör det ju inte!
Han: Vadå?
Jag: DIN BIL RULLAR!!
Han: Aaaah… shit!!

Så springer han efter bilen, jag vinkar som tack för affären, hoppar in i min bil och iakttar i backspegeln hur han hinner upp bilen innan den hinner orsaka någon skada.

Och jag måste ju erkänna att min skadeglada sida tycker det var lite tråkigt att det inte blev mer action än så. Det hade ju varit hysteriskt roligt om han åkt för att “fynda” en mediaspelare för 700 kr och samtidigt lyckats krascha bilen för att han glömt dra åt handbromsen.

Va fan glor du på?

Igår blev jag utstirrad i kön på Hemköp.
Det verkar som att alla möjliga märkliga saker händer mig – i just köer.

Framför mig står en kille tillsammans med vad jag gissar är hans flickvän.
Kan ju vara hans syster också, med vilken han har en väldigt konstig relation, vad vet jag?
Han verkade hur som helst inte ha alla bilar i garaget.

När jag har stått i kön i ca 30 sekunder vänder han sig helt sonika om och ställer sig och stirrar rakt på mig. Jag tittar tillbaka på honom och ler lite vänligt och artigt och tittar sedan bort. Men han fortsätter stirra. Inte argt. Utan han bara tittar. Utan att blinka. Jag känner hur obehaget växer och jag börjar bläddra i en tidning i tidningsstället bredvid. Inte ens när det blir hans tur slutar han titta på mig. När han betalat packar han sina grejer medan han fortfarande stirrar. Tjejen står tålmodigt en halvmeter bakom honom och kollar i golvet utan att säga något.
När jag betalat mina grejer rafsar jag snabbt åt mig dem och halvspringer ut ur butiken och känner hur jag blev riktigt rädd för människan.
Otäck jävel.

Fast…
Skulle jag ha stannat och frågat chans på honom istället kanske?

Världens kortaste promenad

Jag försökte mig på en långpromenad.
Det blev ingen långpromenad utan en jävligt kort promenad.

För det råkade visst vara rena rama isbanan på vägen.
Efter att ha halkat och nästan slagit omkull 3 gånger på 20 meter så gav jag upp.

Men jag fick i alla fall ett tiotal andetag frisk luft.
Alltid något.

Då kom den till användning också

Ibland skulle man kunna tro att mitt liv är planerat in i minsta detalj.
Att allt jag gör har både en tanke och mening och att jag vet precis vad jag sysslar med hela tiden och i alla lägen.



Eller så siktade hårbollen på kattsängen när hon välte blomman.
Det kan ha varit det också.

Dygnet runt-linser

Igår var jag och fixade dygnet runt-linser. Ska bli skönt att slippa fippla med linserna hela tiden.



Fast man får inte ha dem dygnet runt de första dagarna. Sen får man ha dem dygnet runt någon dag och sen måste man gå och visa upp ögonen för en optiker. Sen kan man ha dem dygnet runt om man vill, men man måste inte. Bäst är om man bara har dem så ibland och helst ska man inte använda dem alls en dag i veckan.

Ni hajar va?

Tror det ska vara bra i alla fall.

Jodå, jag lever!

Jag kom hem igår – även om det var med lite tur.
För det var knappast med skicklighet jag tog mig fram eftersom jag inte såg något.

Jag insåg igår att min syn blivit mycket sämre än vad jag trodde. Det var länge sen jag körde bil utan linser/glasögon och jag inbillade mig att det skulle inte vara några problem.

Men om man innan man sätter sig i bilen möter en bekant på två meters håll och inte ser vem det är – då borde man börja fundera.
Eller om man inte kan läsa registreringsskylten på bilen framför – trots att man åker så nära som det bara är möjligt.

Med facit borde jag kanske inte kört hem utan fungerande syn.

Hur man avlägsnar ett öra med hjälp av en bildörr

Mitt öra värker. Jag lyckades nämligen med bedriften att slå i örat i bildörren igår.

Jodå, du läste rätt.
Jag slog i örat i billdörren.
Det gjorde ap-ont.

Jag skulle hoppa in i bilen och råkar dra med mig dörren – lite för tidigt. Det vill säga: jag stänger dörren innan jag fått in huvudet. Och jag slår då i det som står ut, örat, i överkanten av bildörren.

Det känns som jag precis skalat av örat från huvudet och jag känner försiktigt efter med handen om örat sitter kvar. Det gör det. Pheew.

Leka med döden

Igår hade jag en nära döden upplevelse.
En riktig sådan.

Jag sitter i soffan och äter.
Laxfilé med quinoa.
Idol är på tv.

Helt plötsligt känner jag ett litet fisk-ben långt bak i munnen. Och i samma veva sväljer jag.

FAN!

Jag känner hur fiskbenet glider ner en bit för att sedan fastna halvvägs ner i halsen.

Jag försöker hosta för att få benet att röra på sig.
Inget händer. Jag börjar istället svälja frenetiskt med förhoppningen att det ska åka ner istället.

Vad ska jag göra? Jag börjar bli lite smått panikslagen.
Jag börjar svettas och blir varm i ansiktet.
Kommer jag dö nu?

Sen bestämmer jag mig för att jag är alldeles för trött för att freaka ur. Benet får väl fan sitta där om det vill.
Jag fortsätter äta och ëfter en stund inser jag att jag inte längre känner benet.

Phew.

Nära drömvinsten!

Jag hade (som bäst) två rätt plus ett tillägg på Lotto.



Yeey!

Envis som en åsna

Så här va.
Jag har tränat bas-pass ett tag nu och har tyckt att de varit lite lätta och därför velat gå upp på medelnivå. Men så började jag med detoxen den här veckan och plötsligt blev baspassen asa-jobbiga.

Det är inget trolleri med det, utan jag äter helt enkelt bara runt 700 kalorier om dagen just nu. Och väldigt lite av dem är kolhydrater.
Det räcker helt enkelt inte till för hård träning och det ska man helst undvika när man går på detox.

Så jag gjorde en deal med mig själv – jag börjar på medelpassen efter detoxen helt enkelt.

Idag skulle jag gå på ett baspass. Kommer dit, checkar in och sätter mig och väntar på att passet ska börja. Noterar att det är väldigt lite folk mot vad det brukar vara. Upptäcker att det är en annan tjej än vad jag trodde som ska leda passet. Konstigt.

Kommer in i salen och tjejen säger: “Tyvärr hade vi svårt att få tag på basledare idag så jag kommer att köra ett medelpass med er.”

Aha, det var därför det var lite folk…

Och vad gör jag?
Åker hem?
Nej! Jag stannar givetvis kvar på passet.

Tar jag det lugnt?
Nej, givetvis kör jag på precis som alla andra på passet.
Med följd att jag är en millisekund från att svimma under stretchningen på slutet.



Och så undrar jag varför jag fortfarande har ont i ryggen…

Jag var på andra sidan och vände

Jag skulle bara tända en lampa.
Trycker på lampknappen och…
POFF!

En hög smäll, det blev svart  och det luktar bränt.
Har jag fått ström i mig och dött?

Sedan sansar jag mig och inser att lampan kortslutit och huvudsäkringen i lägenheten löst ut. Pheeew.

Imorrn ska jag åka till IKEA och skälla på dem för att de sålt mig en lampa som skrämde skiten ur mig.

Min mamma luras

Ja, alltså hon gjorde det kanske i god tro.
För när vi var på Åsby fick mamma mig att köpa denna blomma.
”Den är jättelätt att sköta”.

 
Jo, hej du.
Detta är den jobbigaste och mest krävande blomma jag någonsin ägt. Efter att ha haft den hemma en halv dag slokade den. Läste på etiketten (vilket jag borde gjort redan i affären).

”Vill ha jämn fuktighet.”

Jaha, tänkte jag och vattnade på blomman. Detta måste jag nu göra ett par gånger om dagen!! Helst på givna tider. Annars hänger den och ser helt döende ut. STRESS-MOMENT!*

Denna blomma (vad den nu heter?) är inte lätt-skött.
Den är ett riktigt pain-in-the-ass!

* Eftersom jag tidigare misslyckats med diverse blommor vill jag ju inte misslyckas igen. Som den här. Och den här.
Jag vill inte. Kan inte. Får inte misslyckas.

När människan är borta mördar katten gräslöken?!

Ibland när jag är borta lever min katt rövare här hemma.

När jag kom hem tidigare idag såg jag från vardagsrummet att Sabina gått bananas på min gräslök ute på balkongen. Sabina ser min upptäckt och springer före mig ut.
Om hon kunde skulle hon förmodligen ställt sig på bakbenen, sträckt ut tassarna åt sidorna, gett mig sitt finaste leende och sagt:
”Ta-daaaa. VOILA! Snyggt va?”

Hon verkade väldigt stolt över sin grej, hon hade mördat gräslöken.
Hon hade slitit den ur sin kruka, slängt den fram och tillbaka innan hon till slut lämnat den i en trasig hög på balkonggolvet.


Lyckligtvis hade hon inte lyckats mörda gräslöken på riktigt, men den blev plötsligt bara hälften så stor.

Det kunde varit jag…

Två Gotlandsfärjor har krockat i Nynäshamn.
Jag har åkt med båda.
Det var visserligen väldigt längesen, men ändå.
Snacka om nära-döden-upplevelse.

Därför behöver jag lite choklad nu.
Som tröst alltså.

Jag gjorde bara en god gärning

S: Jag har en present till dig.
Jag: Har du?
S: Ja, eller alltså… men du ska få en grej.

S plockar fram en stor låda belgisk choklad i form av sjöstjärnor och liknande.

Jag: Men…
S: Ja, vi äter inte upp den så jag tänkte att du kunde få den.
Jag: Eh…
S: Nä, för annars slänger vi den.
Jag: NEEEJ! Jag vill ha den!

Jag veeet att jag inte ska äta sånt, men herregud, man kan ju inte säga till en choklad-addict att man ska slänga choklad. Klart jag måste rädda den stackars choklad-lådan från ett så hemskt öde.
Jag stod faktiskt emot (typ) innan jag fick veta att den skulle slängas.

Mamma har alltid rätt

Igår gick jag hem från raggarbilarna i stan.
Det är en promenad på ca 20 minuter.
När jag började gå kände jag att jag var lite kissnödig.
Inte så farligt, men jag kanske ska gå tillbaka och kissa först?
Äh, va fan, jag har ju inte så långt. Om inte annat kanske det kan få mig att gå snabbare hem.

Så jävla smart gjort.
Efter ca fem minuter börjar jag bli påtagligt kissnödig.
Möter en bekant, men jag har inte alls tid att prata.
Säger snabbt “Hej” utan att sakta ner farten.

Går förbi flera lämpliga buskage men tycker att jag är för nära centrum. Lite längre fram finns en park. Jag kan nog hålla mig dit.
Så jag tar ännu ett dåligt beslut och fortsätter.
Jag är nu krisigt kissnödig och börjar bli orolig över om jag kommer klara min prövning.

Kommer fram till parken. PANIK!!!! De har rensat upp i parken så det går inte att sätta sig någonstans utan att vara fullt synlig från de som bor runt parken. Och de sista fem minutrarna hem består av villaområden och om jag inte vill sätta mig i någons trädgård är jag så illa tvungen att hålla hem resten av vägen.
Jag börjar på riktigt överväga att ge upp. Att bara släppa efter.

Fortsätter gå. Tvingas gå med benen tätt ihop. Min urinblåsa värker och njurarna skriker: “Kissa för helvete människa!!”
Inser att jag ska upp för tre trappor när jag kommer hem. Det kommer jag aldrig klara. Det går bara inte. Men så minns jag.
I källaren på mitt hus finns en toalett. Den kan jag nå.

Kommer till huset. Tänker: “Jag är inte kissnödig. Jag är avslappnad. Jag är inte kissnödig.” i ett försök att peppa mig själv de sista stegen. Stapplar ihopkrupen, men benen klistrade mot varandra, genom källardörren och mot toaletten.

I samma ögonblick som jag sätter mig tappar jag kontrollen.
Jag klarade det. Precis. Hade jag kommit en sekund senare hade det gått åt skogen. Eller det hade åtminstone blivit blött i byxorna.

Nästa gång ska jag lyssna på mamma.
Kom ihåg att kissa före. För säkerhets skull.

Skavsår i öronen

Jag var ner och slängde sopor. 
På väg upp möter jag en av mina grannar.
Som är den värsta man kan möta.



Hon kan verkligen prata ihjäl en människa.
Och det var nära att hon tog kål på mig idag.

Men jag klarade mig.
Jag klarade mig.