Crying like a baby

Tittade just på Trust. Jävla skitfilm.
Sitter och gråter som ett litet barn som just tappat bort godispåsen.

Ja? Om man gråter så kan det ju inte vara bra?

Jag brukar alltid försöka stoppa gråtandet in i det sista. Jag blinkar ivrigt och låtsas gäspa. Sista utvägen brukar vara att låtsas att man fått något i ögat.
Men till sist är det bara att erkänna.

Jag grååååååååååteeeer!!

Och när det väl brister så är det som att öppna dammluckorna. När jag väl börjat så kan jag gråta åt allt. Ja, till och med åt eftertexterna.

Hemskt, hemskt, hemskt…

För er som inte redan gjort det – läs Prableen Kaur´s blogginlägg om hur hon upplevde hemskheterna på Utöya. Det är inte utan att det gör ont när man förstår hur rädda och förtvivlade dessa människor måste ha varit.

Tyst för Norges skull

Fortfarande har jag svårt att förstå det som hände i Norge i fredags. Hur är det ens möjligt att en ensam galning lyckas med något liknande? På något sätt hoppas jag inte att han var själv. Kanske låter konstigt, men det skulle kännas bättre om det krävdes en stor och komplicerad organisation för att få ihop något sådant. Annars kan ju vem som helst göra om det. Kanske grannen sitter och filar på ett terrordåd just nu?

Sättet han gör det på ute på Utöya är grymt. Att utge sig för att vara polis, som betyder trygghet för de allra flesta utav oss, och sedan utplåna många av de överlevandes vänner utan att blinka måste vara en otroligt hemsk syn för de som kom undan. Det kommer alldeles säkert att hemsöka de stackars människorna länge. Och familj och vänner till de omkomna, hur mår dem? Det går ju inte att sätta sig in i deras känslor. Mina tankar går till både anhöriga och överlevande.

På jobbet idag höll vi en tyst minut, liksom många andra runt om i Norden.
När jag stod där och hörde hur tystnaden sänkte sig i butiken som var full med folk och såg hur alla stannade till, var det inte långt till tårar. Det var fint och jag hoppas att grannarna i Norge känner att resten av Norden sörjer och lider med dem.



(Jag kände mig rätt dum när jag skrev mitt fniss om norrmännen i fredags. När jag skrev det var det inte riktigt någon som visste om omfattningen och händelserna från Utöya inte kända. När jag vaknade dagen efter och förstod omfattningen tänkte jag radera inlägget för att jag skämdes över mitt osmakliga skämt. Men jag låter det vara kvar. För då visste jag ju inte det jag vet nu).

Ibland önskar man att det som dumma människor gör går att få ogjort!

Det är sällan man blir så påverkad av saker som man läser i tidningen som detta. Mest är det ju bara skräp och någon kändis som legat med någon mindre känd eller någon kändis som knarkat eller kört för fort.

Men ibland hittar man nyheter som verkligen berör. Som gör en arg. Förbannad. Ledsen.

Som historien om Emil som döende och förmodligen i ren panik ringer SOS för att han behöver hjälp. Han förväntar sig hjälp. Men han får den inte. Istället möts han utav den där personen inom sjukvården som förmodligen ganska många utav oss mött. För jag tror inte att detta är ovanligt på något sätt. Det slutade bara mer tragiskt än annars. För det finns en hel del människor inom vården som inte kan skilja på hypokondriker och någon som inte mår bra. Tyvärr. Jag har själv mött dem.

Jag har gått med diverse smärtor, främst i ryggområdet, i ca 7-8 år nu och jag har en tilltagande trötthet som i min värld inte känns normal. Men när läkarna bara fnyser åt en som om man vore en jobbig hypokondriker känns det ganska tröstlöst. För jag kan aldrig bevisa att jag har ont. Än mindre att jag är trött. Hade jag haft ett stort gapande köttsår hade jag ganska lätt kunnat visa mitt problem. Men nu syns det inte utanpå. Och då finns det inte enligt läkarna som jag gått hos. Jag ska bara “rycka upp mig”.

Nu är jag helt övertygad om att vad det nu är som orsakar mina problem inte på något sätt är något farligt. Och om man bortser från bemötandet så går det ju inte ens att jämföra med Emils fall. Det är i sammanhanget ingenting. Men hur många finns det inte som Emil. Som blir bemötta på samma sätt. Som bli ignorerade och stämplade som hypokondriker. Och som kanske får sätta livet till på grund av det. Helt i onödan.

Vad detta beror på kan man ju fundera över? Ointresse? Tidsbrist? Besparingar?
Oavsett vilket borde ju all sjukvårdspersonal leva under devisen: Bättre behandla en gång för mycket än en gång för livet.

Att stämpla någon som hypokondriker innan man uteslutit allt annat borde vara det samma som att begå ett grövre brott. Dråp. Mord. Kalla det vad ni vill.


Här är Emils larmsamtal (från Aftonbladet) 

Samtalet inleds med att Emil ringer SOS Alarm och uppger att han tror att han ätit för många Alvedon. Han uppger sin adress och säger att han är sjuk, sedan bryts samtalet.

Därefter ringer han upp SOS igen.
SOS: Det var något tekniskt som hände här alltså.
Emil: Ja, alltså jag behöver en ambulans nu. Jag svimmar hela tiden.
SOS: Du har tagit en Ipren och en Alvedon. Har du tagit alkohol också eller?
Emil: Nej, jag är sjuk också. Jag har feber.
SOS: Ja, du har feber. Mm. Hur mycket feber har du?
Emil: Väldigt flämtande andning och en duns.
SOS: Hallå? Hallå!
Emil: (Mycket tung och häftig andning hörs).
SOS: Emil! Emil!
Emil: (Tungt stönande och pustande hörs samt en del hårda ljud. Sluddrar ”Hallå” i rummet.)
SOS: 112 Vad har (Ohörbart)?
Emil: (Ohörbart) ambulans.
SOS: Vad sa du?
Emil: Var är min ambulans?
SOS: Behöver du en ambulans?

Återigen uppger Emil sin adress och berättar att han har svårt att andas, och SOS-operatören kopplar Emil till en sjuksköterska.

Sjuksköterska: Jag får inte riktigt klart för mig vad det är som du vill ha hjälp med för du springer ju omkring i lägenheten eller vad det är och du har … andas utan problem och du pratar utan problem.
Emil: Jag kan knappt andas nu.
Sköterska: Jag vet, jag har suttit och lyssnat på dig. Du andas utan problem.
Emil: Nej, jag svimmar! Jag svimmar!
Sköterska: Ja.
Emil: Är det ambulans på G?
Sköterska: Nej.
Emil: Jag behöver en ambulans.
Sköterska: Ja, men jag be..
Emil: (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men jag förstår inte liksom varför att du springer omkring i lägenheten och säger…
Emil: (Ohörbart) Jag tappade ju mobilen. Snälla, jag kan inte andas!
Sköterska: Ja, men du andas utan problem just nu. Har du haft sådana här attacker förut?
Emil: Nej.
Sköterska: Nej.
Emil: Jag behöver en ambulans, snälla.
Sköterska: Ja, men jag…
Emil: Jag kan inte andas!
Sköterska: Kan du ta ett djupt andetag.
Emil: Nej.
Sköterska: Men försök ta ett djupt andetag medan jag är med.
Emil: (Flämtar) Jag kan inte.
Sköterska: Ja, men ta ett djupt andetag nu!
Emil: Jag kan inte!! Hjälp mig då! Snälla! Hjälp mig!
Sköterska: Ja, men nu, du pratar ju utan problem och du andas utan problem just nu när jag lyssnar på dig.
Emil: Jag får ta i allt vad jag har här.
Sköterska: Vad sa du?
Emil: Jag tar i allt vad jag har. Snälla.
Sköterska: Ja, men jag … jag liksom hör inte att du har andningsproblem. Så jag förstår liksom inte, är det något annat? Har du ont någonstans?
Emil: Ja, i hela kroppen.
Sköterska: Ja, har du gjort någonting de sista dagarna eller dagar.
Emil: Jag har varit sjuk hela veckan.
Sköterska: Ja, på vilket sätt … på vilket sätt har du varit sjuk då?
Emil: Nej men. Nu domnar hela min kropp bort. Åh!
Sköterska: Har du varit förkyld?
Emil: Ja, och nu kan inte jag andas. (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men du pratar utan problem och för mig så hör jag inte att du har några andningsproblem.
Emil: (Ohörbart) Jag ringer för att jag inte kan andas. Jag kan inte andas längre.
Sköterska: Men du andas jättebra. Jag hör inte annat än att du andas.
Emil: Hjälp!
Sköterska: Utan problem.
Emil: Snälla! Skicka en ambulans!
Sköterska: Ja, men jag kan inte bedöma att du … vi behöver skicka för att jag hör att du andas och att du står och går.
Emil: Jag ligger på golvet!
Sköterska: Ligger du på golvet?
Emil: Ja.
Sköterska: Mm.
Emil: Alltså, nu är... Jag vet inte hur mycket (Ohörbart) länge till. (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men hur ska vi komma in genom din ytterdörr?
Emil: Jag har öppnat den nu.
Sköterska: Ja, men du ligger ju på golvet och säger att du har öppnat den nu. Då kan du ju röra dig.
Emil: Hjälp, alltså jag får panik.
Sköterska: Ja. Det kan jag förstå. Har du haft sådana panikattacker förut någon gång?
Emil: Nej.
Sköterska: Nej. Om du ligger på golvet nu, kan du försöka.. Ligger du på rygg eller på sidan eller?
Emil: Rygg.
Sköterska: Rygg? Försök sätt dig upp nu – när jag är i telefonen.
Emil: Jag kan inte.
Sköterska: Sätt dig upp nu!
Emil: Jag ramlar bara ihop.
Sköterska: Nej. Sätt dig upp nu! Du kan hålla i dig i toaletten, eller i handfatet eller vad det nu är som finns i närheten. Så kan du hålla i dig. Sätt dig upp nu!
Emil: Jag kan inte andas. Oj.
Sköterska: Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.
Emil: (Rosslande ljud och en duns).

Senare under samtalet hörs hur Emil återigen vädjar om en ambulans, fortfarande utan gehör från sjuksköterskan på SOS.

Saknad ängel

För ett år sedan hamnade en kompis till mig på sjukhus på grund av en elak blodförgiftning som senare tog hennes liv.
Trots att ett helt år har gått gör det fortfarande otroligt ont att tänka på det – att Malin inte längre finns ibland oss.

Och det gör mig ännu ondare att tänka på att jag var så dålig på att hälsa på dig när du låg där på sjukhuset.
Jag sa flera gånger att jag skulle komma dit, men det blev till slut bara ett ynka besök och jag hade velat träffa dig så mycket mer.

Samtidigt som du kämpade mot din infektion så låg mormor på sjukhus. Hon skulle inte klara det sades det. Så vi spenderade mycket tid och många dagar där på sjukhuset, vakandes och väntandes på att något skulle hända. Och all denna tid gjorde att jag bara snabbt ville lämna sjukhuset, snabbt komma hem. Och du skulle ju bli bra, medan mormor enligt läkarna inte skulle det.

Hade jag vetat att mormor skulle klara sig och inte du, hade jag givetvis gjort annorlunda.
Sett till att jag spenderat mer tid hos dig. Men det kunde ju inte jag vetat.

Malin vänner och anhöriga har tillsammans gjort en minnesblogg.
Den hittar du här: http://saknardigmalin.blogspot.com/

Saknar så det gör ont! <3

Tänk om alla kunde leva för evigt istället?

Idag har ytterligare en person i min närhet gått bort vilket känns ordentligt i hjärtat.
Det blir liksom aldrig lättare att mista någon.

Man lär sig visserligen hur man ska hantera det.
Hur man själv reagerar på sorg, vad man behöver göra och hur man ska bete sig.

Jag minns när min morfar gick bort. Han var den första nära anhöriga som gick bort och jag vet att jag i veckor efteråt gick runt och skämdes för varje litet skratt och leende som jag råkade fyra av. Jag visste inte om det var okej att vara glad, om det inte skulle se konstigt ut om jag stod och skojade med mina kompisar. Och när vad det egentligen okej att vara glad på riktigt? Efter en vecka? Två veckor? En månad?

Nu vet jag att även om det känns enormt jobbigt och tungt betyder det inte att man måste sluta leva bara för att någon går bort. Det är okej och man behöver hitta små ljusglimtar mitt i sorgen.

Och även om det känns tungt blir det bättre.
Saknaden och sorgen kommer alltid finnas där, men det blir bättre.

Dag för dag.
Minut för minut.

Saknar <3

Missing

Ont, ont, ont

Ända sen i morse har jag stirrat på dödsannonsen som var i tidningen.
Det går liksom inte längre att låtsas som att det inte är sant.

 
Det gör ont i hjärtat och det är svårt att andas.
Malin - kom tillbaka!!

Massa tankar

Just nu är det många konstiga känslor som jag inte riktigt förstår. Jag känner mig blank på något sätt. Efter att ha varit väldigt ledsen hela gårdagen känner jag mig bara tom. Precis som att jag stängt av. Man kanske gör det när känslorna svämmar över.

För att det är inte bara det att en vän försvunnit. Det är så mycket djupare än så. Helt plötsligt inser man hur skört livet är. Hur fort det kan gå och att man kanske försöka uppskatta det man har bättre. Tankarna bara rullar runt i huvudet.

Imorse när jag åkte till jobbet försökte jag stålsätta mig för att inte börja gråta på jobbet. Ogillar starkt att gråta inför andra människor. Trots omständigheterna så känner jag mig så himla fånig när jag gråter.
Men jag hinner knappt innanför dörren innan jag hör: “Hur är det?”  och jag sätter mig ner och stört-tjurar.

Jag jobbade halva dagen innan huvudvärken och illamåendet blev för mycket. Åkte hem och sov i nästan fyra timmar. Men efter den välbehövliga sömnen och lite mat så känner jag mig faktiskt lite mer som en människa. Sorgen finns givetvis fortfarande där, men kanske har lite utav den första chocken släppt.

Fast å andra sidan kommer jag nog aldrig förstå.
Det finns bara inte.

Saknar! ♥

♥ ♥ ♥

Världens sötaste Malin blev i helgen en ängel.
Eller blev en ängel… du har alltid varit och kommer alltid att vara en ängel i mina ögon.

Du har kämpat länge med den elaka
blodförgiftningen och när vi alla trodde faran var
över hände det som inte fick hända.

Du har varit en fantastisk vän – det tror jag alla som någonsin känt dig kan hålla med om. Du fick en alltid att känna sig välkommen – i alla sällskap.

Ditt hjärta var ett av de största som funnits
på denna jord. Din värme, din omtanke… det finns inte ord nog att beskriva vilken underbar tjej du var.

Du har alltid fått mig att skratta. Din underbara humor och alla fåniga situationer du genom åren lyckats hamna i. Det är oslagbart. Jag kan inte låta bli att tänka: “Vem ska nu berätta alla osannolika och hysteriskt roliga historier?”

Även om vi kanske inte varit de bästa på att hålla kontakten genom alla åren så kommer jag att sakna dig. Enormt mycket.

Hoppas du har det bra vart du än är nu och tack för att jag fick den tid jag fick med dig. Du kommer alltid ha speciell plats i mitt hjärta.

♥ ♥ ♥

PS: Senast vi pratade sa du att du längtade efter då vi skulle sitta och mysa på en uteservering med varsitt glas vin. Nu hann vi inte dit… så vi får väl göra så här:

*höjer glaset*

SKÅL MALIN!
Och du… Glad Påsk!