Tro på spöken?

När jag var runt 14-15 år hängde jag på ett område i Västerås kallat Gryta. Min kompis hade en kille som bodde i utkanten av detta område och vi var ofta där efter skolan. Vi cyklade dit och på vägen cyklade vi förbi en lekpark.

En kväll när vi skulle hem hade det hunnit blivit mörkt. Det var kallt och det regnade lite lätt. Regnet stack i ögonen när jag tittade upp och därför höll jag ner blicken i backen för att bara titta upp någon sekund i taget.

När vi kommer till lekparken ser jag en man som står vid sidan av cykelbanan vi cyklar på. Han står bara där och tittar rakt fram, med ansiktet vänt mot cykelbanan. Jag minns att jag hinner tänka: “Vad tusan gör han där?”. Jag vänder ner blicken igen och när jag i nästa sekund tittar upp är han borta. Puts väck.

När vi cyklat en stund måste jag fråga min kompis: “Alltså jag vet inte om jag såg fel, men stod det inte en man vid cykelbanan?”.
Jag var visserligen helt säker på att jag sett honom, men det verkade så märkligt att han bara försvunnit. 
Min kompis svarar: “Jo, jag såg honom. Vart tog han vägen?” Jag: “Jag vet inte, han var ju där, sen var han bara borta.”

Vi diskuterade det ett tag, men tyckte att det var så konstigt att vi bestämde oss för att vi måste sett fel. Båda två.
Sedan pratade vi inte mer om det.

Några veckor senare ska vi åter hem från min kompis kille.
Det är återigen mörkt, kallt och regnigt. Vi cyklar förbi samma lekpark. Vi cyklar i bredd och pratar massa strunt.

Längre fram på cykelbanan kommer en man cyklande. Jag noterar honom och saktar in för att lägga mig bakom min kompis så mannen kan köra förbi eftersom cykelbanan inte är bred nog för oss alla tre. Men när jag tittar upp igen så är han borta.
Han kan inte ha svängt av och det är öppet på båda sidor av cykelbanan. Han har helt enkelt upplösts i tomma intet.

Nu är det min kompis som lite panikartat frågar: “Vart tog han vägen?”.
Jag: “Jag vet inte, jag vet inte… det här är fan otäckt!”.

Det var inte en en kontur av en människa utan jag/vi såg honom klart och tydligt. Då hade jag kunnat beskriva hans kläder i detalj. Nu minns jag inte riktigt, bara att han hade hatt och någon slags lång rock.

Vi pratar ganska mycket om det här. Men vi hittar ingen rimlig förklaring. Ingen av oss trodde på spöken så det är inget alternativ. Vi bestämmer oss för att det dåliga vädret vid båda tillfällena måste ha spelat oss ett spratt och att vi inte ska berätta det för någon. Det måste ha varit ren inbillning. Vad skulle det annars vara?

Några år senare börjar vi på gymnasiet. Vid något tillfälle sitter vi ett gäng tjejer och pratar om spöken.
En av tjejerna säger: “Har ni hört att det spökar på Gryta? Det är en man som dött i en cykelolycka för längesen.” 
Hon beskriver platsen och jag inser att hon pratar om exakt den cykelbanan vid lekplatsen som jag och min kompis brukade cykla förbi.
Hon fortsätter: “Han brukar stå vid sidan om cykelbanan eller cykla fram och tillbaka på den.”

Jag ryser och inser vad hon just berättat. Jag springer direkt till min kompis som var med vid lekparken. Jag vet att JAG aldrig pratat med någon om vad vi såg. Jag frågar henne om hon gjort det.
Hon lovar för allt i världen att hon inte sagt det till någon. 
Jag tror henne.

Efter detta är jag rädd för den platsen. Jag kan inte gå förbi där. Ens mitt på dagen. Jag är rädd att jag ska se honom igen och få det bekräftat att spöken verkligen finns.