“Du orkar mer än du tror” brukar folk säga när de pratar om träning.
Och det stämmer säkert på de allra flesta.
Inte i mitt fall.
Det är snarare “du tror du orkar mer än du gör” när det gäller mig.
Idag var jag och tränade för andra gången denna sommar. Första passet var ett medelpass och jag var mer än slut när passet var över. Denna gång väljer jag av någon väldigt konstig anledning som jag inte ens själv kan begripa ett intensivpass. Det är alltså en nivå upp mot det förra passet som jag knappt klarade av. Fråga mig inte om logiken i mitt val.
Som vanligt kan jag inte låta bli att maxa. För det står ju givetvis alltid någon dryg studsboll precis bredvid som jag inte kan låta bli att kolla på, och kan studsbollen så kan väl jag tänker jag. Så det är inte alls ovanligt att jag kör slut på energin redan under uppvärmningen. Med följd av att resten av passet blir en enda pina fylld av mjölksyra och yrselattacker.
Under passet så var det en sektion med ruscher. Det var skitskoj, jag har nog inte ruschat på 10 år. Eller något sånt. Så jag kutar på. Mitt i femte ruschen inser jag att jag inte känner mina ben. De är helt borta. Och när jag ska sakta ner inser jag att jag heller inte har någon kontroll på dem. De är som två överkokta spagettisar som sladdrar under min kropp. Jag snubblar till och är bara en millimeter från att göra världens vurpa, men turligt nog får jag ordning på spagettibenen i sista stund. På något sätt lyckas jag dessutom bita ihop och ta mig igenom de två sista ruscherna, om än något saktare dessa gånger.
Det blir bättre tänker ni. När kondisen kommer i kapp.
Fast det blir det inte. För kondisen kommer aldrig komma i kapp mitt övermod/envisa sinne när det gäller träning.
Jag kommer nog aldrig att inse mina begränsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar