Hellre ett köttsår

Det har varit galet fint väder idag. Tyvärr har jag inte kunnat njuta av det. Min huvudvärk som jag haft de senaste veckorna (minns inte ens hur länge jag haft den?) bestämde sig för att bli värre idag så jag åkte hem från jobbet, drog ner persiennerna och la mig och sov. Sömnen hjälpte mot huvudvärken som gav med sig lite grann, men jag blev ju inget piggare. Som vanligt.

Känns så otroligt drygt att må så här. Allra helst när jag inte på något vis kan visa hur jag mår. Det syns ju liksom inte. Visst jag skulle kunna spela över och prata med en ynklig röst eller slänga mig på golvet och grina för att visa att jag inte mår bra. Men det är inte jag.

På något sätt är jag för stolt av mig för att visa att jag mår dåligt. Så jag spelar nästan över åt andra hållet istället. Och jag har blivit någon slags mästare på att hålla masken. Jag måste ju det. För att klara min vardag. För på mitt jobb (i butik) håller det inte att gå och hänga med huvudet och vara otrevlig. Jag måste vara trevlig och social, annars skulle jag förmodligen få sparken. Så jag måste bita ihop även om det är skitjobbigt.

Vilket gör att jag möts av en viss skepsis ibland. Jag märker att folk tittar frågande på mig när jag säger att jag inte mår bra. Att det känns som att jag snart svimmar av trötthet eller att det känns som att huvudet ska sprängas. De tror förmodligen att jag bara är en lat människa som bara vill skolka från jobbet. Då vill jag bara skrika: “Det syns inte!!! Värk och trötthet syns inte utanpå! Fattar du väl!”

Ibland önskar jag att jag hade ett stort köttsår att visa upp istället.
Det skulle synas.